Låtar

Jag gjorde också en spotify lista med inspirerande låtar, som ibland fick dyka upp i kapitlen. 
 
Trading Yesterday – She Is The Sunlight
Trading Yesterday – One Day
The Goo Goo Dolls – Iris
Mumford & Sons – I Will Wait
Imagine Dragons – Demons
Sanders Bohlke – The Weight Of Us
Christina Perri – A Thousand Years
Dropkick Murphys – Forever
Trading Yesterday – May I
The Killers – Mr. Brightside
Dashboard Confessional – Vindicated
Dropkick Murphys – Worker's Song
Kelly Clarkson – Because of You
Kelly Clarkson – Behind These Hazel Eyes
Kelly Clarkson – Breakaway
Kelly Clarkson – Since U Been Gone
Avril Lavigne – Smile
Taylor Swift – Mean
Taylor Swift – Picture To Burn
P!nk – Who Knew
The White Stripes – My Doorbell
The White Stripes – I Want To Be The Boy...
The White Stripes – You’ve Got Her In Your Pocket
Walk Off the Earth – Summer Vibe
 

Hur jag kom på Karaktärerna Del 2

Fortsättning!
 
Sofia
Hon skulle vara den perfekta tjejen. Snäll, rik, men inte snobbig, smart och omtyckt. Men så påpekade Linnéa efter någara kap att hon kändes för perfekt, så hon fick bristen. Att hon inte kan säga ifrån. Inte till Emmanuel, inte till sina föräldrar, att hon alltid förlåter dem och låter dem styra hennes liv. 
   Jag gav henne min egen klädstil och ville att hon skulle vara fin, fin, fin. Men jag lade till hennes frihetslängtan, att hon vill ut i världen och se allt som går att se. 
   Jag ville att hon skulle bli tuffare under berättelsens gång, släppa sina fördomar och börja längta bort från sitt rika liv, till det liv Miles hade. Hon vill inte ha en stel famlilj, hon vill ha det som Miles ha. Hon vill ha modet Miles har, hans familj, hans frihet. Hon börjar beundra honom jättemycket ju mer hon lär känna honom. 
   Hon skulle inte fatta att hon var kär i honom, så hon fick bli trög precis som Elle, Det blev bara roligare och bättre på det sättet. 
   Sofia utformades utifrån Miles, mot vem han bäst skulle passa ihop med. Eftersom han själv är ganska impulsiv behövde han någon som inte var det. Eftersom han själv lätt blev arg och tappade kontrollen över sina känslor, behövde Sofia inte vara det. Hon skulle vara förlåtande och förstående. 
Och när jag hittade hennes utseende så tänkte jag på Inception, en av mina favoritfilmer, där Ellen Page är med. Med helt fantastistka ögon. 
 
 
James
Han skapades för Miles behövde en bästa vän, och hur kul vore det inte om den bästa vännen även blev en viss persons pojkvän?
Jag ville att han skulle vara svart, för ingen annan karaktär var det, och punkare för då passade han ihop bra med Elle. Jag tyckte hela lilla-syskon-grejen var väldigt gullig, så då tog jag med den. Och jag måste ha med någon artisktisk, därmed graffitin. 
Och återigen, gillar den lidande killen. Gillar även den lidande killen som helt tappar målföret bland tjejen, så där har vi det. 
James syfte i sitt liv var att vara Miles bästa vän och Elles pojkvän. 
 
Emmanuel
The bad guy. Jag ville att man skulle tycka illa om honom, men att han inte skulle vara så hemsk att det var helt omöjligt att förstå varför någon skulle vilja vara med honom. Han skulle vara snobb och hans syfte var att vara fiende med Miles. 
I samma takt som Miles blir bättre skulle Emmanuel bli sämre. Emmanuel skulle också vara motsatsen till Miles, så att deras olikheter skulle bli tydligare. Jag ville ha riktig bithcinghet mellan dem. Att de blev så stora fiender som de blev bara hände av sig själv. 
Emmanuel var som en kille som inte var ond, men som gjorde fel val. 
 
Richard
Han skulle man hata. Även när Elle tyckte om honom ville jag att man skulle ogilla honom, så att man inte blev upprörd när de gjorde slut. 
Exempel när han var dum: Hur han bette sig mot Tony, hur han uttnyttjade Elle för gratis fika, hur han kallade henne sexig och inte vacker. Och det där med colan. Han sa att han tyckte om henne nästan lika mycket som han gillade cola. Den repliken är tagen ur verkligheten. Min klasskompis berättade att hennes pojkvän hade sagt så till henne. Hon var inte nöjd över kommentaren, kan jag säga. 
 
 
Lindsay
På samma sätt som Emmanuel föddes för att hata MIles, föddes Lindsay för att hata Elle. Men hon visade sig inte vara så viktig när hon väl försvunnit, så jag lade inte ner så mycket tid på henne. Dock ville jag inte att hon skulle bli god efter att hon blivit utfryst. 
 
Xander
Hans personlighet bestämdes först när han kom. Då kom jag på att göra honom en manlig version av Elle, vilket förklarar varför Tony tycker om Elle. Tony är en ganska blyg och tillbakagraden kille, och han behöver någon som är frammåt för att känna sig trygg och våga mer. 
 
Rachel (mamman)
Hon skulle bara vara en mamma. Ganska tuff, handkraftig, smart och göra allt för sina barn. Hennes syfte var att tvinga Miles att börja bli bättre. 
 
Pappan
Hans syfte var att vara Miles bästa vän i liven och sedan dö. Punkt. 
 
Sofias mamma och pappa
Skulle vara hatade. Helt enkelt. Det enda syfte de någonsin hade. 
 
Någon mer karaktär ni vill veta något om? Eller någon annan fråga?

Övriga bilder

På senare tid skapade jag en mapp med Fingtic-bilder. Inte alla hann vara med, så här kommer de: 
 
 
 

Hur jag kom på Karaktärerna

Förlåt, glömde ärligt talat bort att jag förväntades skriva mer på den här bloggen. 
 
Okej, hur jag kom på karaktärerna. 
 
Elle
Redan får början visste jag att det skulle handla om två syskon, kille och tjej. Jag ville att tjejen skulle vara en "pangbrud", en som inte låter sig tryckas ner och är riktigt tuff, men samtidigt bryende. Också blev det enklare med hela James-grejen om hon var ganska trög när det gällde att tolka andra, så därför fick det bli så.
   Jag ville också slå ihjäl på fördomar: Därför gjorde jag henne till en punkare. Många tänkter nog punkare, det är de där människorna som är mörka och deppiga.
   Det behöver knappast vara så. Så jag ville ha en punkare som var lika glad och ledsen som vilken annan tonåring som helst. 
   Jag ville inte heller att hon skulle vara smal. Alla tjejer i böcker är smala (i vissa fall måste de, typ Rose i Vampire Academy. Hon om ska kunna orka springa runt och skarpa människor måste hon ju vara vältränad) Men Elle skulle inte springa runt och sparka människor, så hon kunde gott få vara lite bredare. Jag ville inte att det skulle vara en grej av det, inte som att hon är supertjock. Bara inte pinsmal. Jag ville att hon skulle ha lite hängmage och inte ha ångest över det. För man behöver inte ha en platt mage för att vara fin. 
   Jag ville, som sagt, att hon skulle krossas, så att hon kunde hela. Och krossandet lade till lite i hennes personlighet, gjorde henne försiktig och tuffare. 
 
Hon är inspirerad av Kelly Clarksons låtar och därför fick även Kelly stå för utseendet. Hennes klädstil är helt annourlunda än min egen, vilket gjorde det lite kul att hitta kläder till henne. Man fick tänka "Vad skulle Elle gilla?" istället för "Vad är fint?"
   Det är lite Catwomen i henne också, med att envisas med klackar och så. 
 
Miles
Miles, Miles... Kära Miles. Min egen favoritkaraktär. Jag ville skapa en kille inspierarad av Jess i Gilmore Girls (jag vet att jag stavar fel, orkar inte). En bad boy i början, som sedan mjuknar i takt med att han blir kär, men ändå behåller sin tuffhet. 
   Tanken var ju då att Miles skulle vara cool, lite farlig. Alla skulle vara lite rädd för honom, men eftersom att jag inte ville att han skulle bli lik Tyler (se Sun Beach) så gjorde jag hans personlighet annorulunda. Miles har inte svårt att prata med folk, han ler ofta och skrattar sarkastiskt, kan charma folk när han vill det och skrämma dem när han vill det, han skulle vara smart. En stor del av Miles personlighet fick bara komma medan jag skrev, som att han blev ett Disneyfan. 
   En stor del av Miles' personlighet beror ju på olyckan (babababaaa!). Den har gjort honom till att han vill vara kriminell, inte bryr sig längre, inte pratar längre. Men kärleken till Sofia skulle få honom att bli sig själv igen, och bla bla bla. 
   Först var Miles inte alls lika psyko som ni känner honom. Men sedan såg jag Perks of Being a wallflawor, och då gick jag lust att psyka till honom. Och det blev en mycket roligare och intressantare karaktär, tycker jag i alla fall. 
   Också ville jag att han skulle lida. Det är någonting med pojkar som lider för tjejer i berättelser som är bara så... FANTASTISKT. Så ja, han skulle lida över Emmanuel med Sofia, över Sofia inte vilja ha honom, LID LID LID. Det var jättekul att skriva. Hi hi. 
    
Miles skulle jag tilldela min favoritband, the White Stripes och Dropkick Murphys. Det var kul att få smyga in mina egna intressen i berättelsen. Som stjärnskådning. Jag älskar stjärnskådning, det är fint och det var någonting som fick föra Miles och Sofia tillsammans. En andledning för dem att ligga i trädet på natten. Samma sak var det med Disney-grejen, och böckerna de läste är böcker som jag har läst, och mer. 
   Fast jag älskar havet och båtar, och Miles hatar dem. 
 
Han fick inte vara perfekt, så därför säger han lätt saker han inte menar och är lite för impulsiv. 
 
 
Tony
Gulliga lilla Tony. Jag ville att Elle skulle ha en manlig bästa vän, men jag ville inte att man skulle börja hoppas att de skulle bli ihop, så Tony fick bli bög. 
   Först tänkte jag göra honom sådär typiskt bög som alla är i serier. Sådär femenin, ha känsla för stil, gråta till filmer, m.m. Men sen tänkte jag att jag inte ville ha det så. Det finns ju tusentals bögar är ute som är precis som alla andra killar. Bara för att man är homosexuell är man inte femenin. Så jag ändra Tony, till en vanlig, blyg kille som är utstött och som är kontrollerad av mamma. 
   Men jag ville ju att han skulle förändras, bli den som ser allt och lägger ihop puzzelbitarna i allas liv. Musiken var det som skulle föra han och Elle tillsammans, så det var nödvändig i hans personlighet. 
   Han skulle vara den perfekta bästa vännen. Snäll, omtänksam, förståeende. Han skulle också få tuffa till sig och bli modigare. 
   Att han och Miles blev vänner bara hände medan jag skrev, men jag är nöjd med det. Det enda jag hade tänkt om de två innan var att Tony skulle vara rädd för Miles i början. 
 
MER KOMMER IMORGON!

Svar till Anna:

Hej Anna! Jag svarar på dina kommentarer lite då och då i kommentarsfältet, men jag vet inte om du brukar se det. Och den här ville jag att du skulle se svaret på, så jag gjorde ett inlägg :)
 
Anna Om:
Super duper bra! Vet vad jag ska säga. Du skriver helt otroligt! Fattar inte hur du kan skriva så här och komma på dessa berättelser/ helt grymma personerna i den. ;) Kommer inte på något dåligt, kommer bara på bra saker. Slutet på det hela var jätte bra. :) Hoppas jag får läsa din bok, någon dag. Den kommer äga och vara mega bra. :D
 
Svar: Tack så jättemycket! Du är så himla snäll och kommenterar alltid, jag blir alltid lika glad :) Det är jättekul att du tyckte om berättelsen <3
 

BTS: Händelserna och miljön

Hur kom jag på vad som skulle hända i Fingtic, och var den skulle utspela sig?
Mycket av min insperation kommer ifrån en serie som heter Gilmore Girls. Därifrån fick jag Redleave, eftersom den utspelar sig i en liten mysig stad. Först kallade jag Redleave för stad, sedan bytte jag till by. Man kan se att det står STAD i de första kapitlen. Också så ville jag ha någoting motsatt från Sunbeach, som utspelar sig i en storstad där det är jättevarmt. Nu blev det litet och lite kallare. 
   Jag ville att någonting hemskt skulle ha hänt, så pappan fick dö. Och jag ville ha en badboy och en andledning till att han var upfuckad, så därför fick Miles vara med. 
 
Delen där Elle blev retad av ett tjejgäng kommer ifrån en egen händelse, i mitt liv, där jag också blev retad av några tjejer för att jag tyckte annorlunda än dem. Det jag var med om gick dock inte lika långt som med Elle. 
   Jag ville ha lite romans medan Miles blev vän med Sofia, så därför kom Richard med. Jag ville också ha en andledning till att det dröjde innan Elle fick mer kärlek i sitt liv, så därför krossades hon. 
 
Kärleken mellan Miles och Sofia var det roligaste att skriva. Jag verkligen älskar det här lidande-pojke-scenariot, och drog det till sin yttersta spets. 
   Alla action händelser, som Miles blir nedslängd i vattnet, James får astmattack, lade jag in för en berättelse måste ju ha lite action. Det var även viktiga händelser för karaktärerna. Att James skulle få en astmattack bestämde jag bara några kapitel innan. Det var en inpulsiv grej, medan när Miles blir nedslängd i vattnet hade jag klart för mig från första början. 
 
Att Xander skulle komma tillbaka bestämde jag redan från början, det var därför han nämndes alls. Men sedan började jag vela, det kändes som att allting  blev för perfekt om alla fick ett superbra slut. Men jag kunde inte döma Tony till ensamhet, så Xander fick komma tillbaka i alla fall. 
 
Nä rjag började skriva Fingtic var jag astaggad, sedan försvann suget och novellen blev bara en börda istället. Det velade lite, sedan tog jag tag i mig själv och skrev. Sedan gjorde jag även en planering över de kapitel som jag hade kvar, så att jag kunde strukturera upp det. 
Här är den: 
  •       Jobba
  •       Julafton. (4 kap, Elle, Sofia, Miles, James)
  •       James graffiti
  •       Vill måla café, Elle pratar med Tony
  •       Miles tar Sofia till grav
  •       Leah
  •       Miles satsar med Sofia, faller
  •       Leah åker hem, Elle berättar för Tony om olyckan
  •       Miles ger upp
  •       Får pengar av staten och lägger dem på målning av James.
  •       Sofia ringer Miles efter hjälp
  •       Morgon från Sofias perspektiv,
  •       inbrottstjuv, Emmanuel kommer
  •       Elle och James på Miles födelsedag
  •       Miles vägrar gå i båten
  •       Från Emmanuels synvinkel, slänger Miles i vattnet
  •       Från Sofias, hon räddar Miles
  •       Miles berättar för Sofia
  •       Miles pratar med James, Sofia pratar med Emmanuel
  •       Emmanuel gör slut med Sofia, hon blir förkrossad (kallad hora)
  •       Sofia sover över, Miles drömmer mardröm, hon hjälper honom att somna
  •       Miles ser hur hon lider av Em, så går till honom och berättar att ingenting pågår mellan dem
  •       Innan hon går tillbaka kysser Miles henne och berättar allt han älskar med henne
  •       Sofia kapitel, hon frågar Emmanuel vad han älskar med henne. Får inget bra svar.
  •       Sofia berättar allt hon älskar med Miles, han svävar bland molnen
  •       Elle: Alla pratar om att de blivit ihop, lite med James
  •       De är ihop kapitel, föräldrar arga
  •       Elle och James kapitel
  •       Ur Miles synvinkel, alla fyra gör någonting tillsammans. James och Elle
  •       James och Elle blir kära
  •       James pratar med Miles om det, av alla tjejer, min syster? Kommer fårn han som kärade ner sig i en tjej som var praktsikt taget förlovad med någon annan! Miles accepterar
  •       James och Elle är ihop.
  •       Miles om Elle och James, sedan blir bjuden på fest hos Sofias föräldrar
  •       Sofias mamma hotar med att ta bort Elles stepedium, om Miles inte gör slut med Sofia. Han gör det, men Sofia tror inte på vad han säger
  •       Sofia pratar med Elle, försöker förstå vad som hänt. Listar ut att hennes föräldrar har någonting med det att göra.
  •       Sofia listar ut vad som hänt och konfronterar sina föräldrar. Hotar att bryta upp med dem om de inte tar tillbaka sin hotelse.
  •       Hotelsen tas tillbaka, de blir ihop igen. Frid och fröjd!
  •       Tonys gamla flamma kommer tillbaka
  •       Miles perspektiv, Xander med Tony, bjuda på balen
  •       Bal på slutet
  •       Epilog, där Miles och Sofia går på atronomiprogrammet. Elle har fått sitt stipedium och James är en framgångsrik graffitimålare. Tony och hans kille har det bra, Emmanuel har hittat en ny. De går ombord på en båt. 
Det var mindre från början, te.x så var julen egentligen bara två kap. Andra kapitel togs bort och andra gick komma dit. 
 
Ja... kommer inte på något mer angående händelser och miljö. Kommentar om ni har några frågor :)

Tony: Kapitel 122- Xander

Här är ett litet extra kapitel. Se det som ett tack för alla dina snälla kommentarer Anna :)

 

Jag och Elle låg ner i gräset och stirrade på den blåa himlen. Läxfria, bekymmersfria, och pratade om sommarlovet.

   ”Jag tycker att vi drar till stranden ofta.” sa Elle. ”Och badar jättemycket.”

   ”Det är långt till stranden härifrån, vi får bada i en sjö istället.” påpekade jag.

   ”Jaja, bara det är vatten.”

   Jag skulle föreslå en sjö som låg ganska nära, när någon sa: ”Tony?”

   Jag flög upp och mitt hjärta stannade i bröstkorgen, när rösten verkligen tillhörde den pojke min hjärna kopplat den med. Mitt huvud blev ett enda trassel av allt som den tänkte just då, men allt som kom ut var ett ointelligent: ”Xander?” 

   Han log mot mig, hans leende var precis som jag minns det, och det sände precis samma rysning genom min kropp som den brukade. Jag lyckades få benen att bära min tyngd och försökte få fram mina tankar. ”Vad gör du här?”

   Istället för att svara granskade han mig och sa: ”Du har förändras.” Han log igen och jag dog lite inombords. ”Hur har du haft det?”

   ”Bra.” fick jag över mina förlamade läppar. Jag lyckades även klämma fram: ”Väldigt bra.”

   Han var inte den enda som förändrats. Han hade blivit bredare över axlarna. Inte för att han var bredaxlad förut, när vi umgicks var han ganska tanig. Nu var han mer normalbygd och jag märkte att jag avundades det. Hans svarta hår var fortfarande lika rakt och bångstyrigt, men nu hade det blivit tjockare och jag föreställde mig genast hur det var att köra fingrarna igenom den där kalufsen.

   Hans höga kindben verkade ha blivit mer markerade, fast jag kanske bara inbillade mig det. Han kändes också längre, mognare, större. Som om han växt förbi mig medan han var borta. Blivit så mycket äldre, men det var bara två år. Ett år sedan vi slutade skriva.

   Men hans ögon. De var precis likadana. Stora, runda, med korta svarta fransar och en lika grön nyans som gräs.

   Någonting lät bredvid mig och jag såg mot Elle, vars närvaro jag helt glömt bort.

   ”Det här är Elle.” sa jag tafatt.

   ”Hej.” sa hon med ett underligt leende, och Xander nickade tillbaka. Sedan såg han på mig igen med de där ögonen.

   ”Jag har flyttat tillbaka igen.” sa han. ”Mina föräldrar har skiljts, och mamma ville tillbaka hit. Så jag kommer att bo här varannan månad.”

   ”Vad bra.” utbrast jag med överväldigande glädje. Sedan insåg jag vad jag hade sagt. ”Alltså, inte att inte föräldrar har skiljt sig och så, men…”

   Xander förstod, han nickade och sa: ”Ah.”

   I bakgrunden sa Elle något och gick, men jag hörde inte. Herregud, jag kände inte mina knän. Jag var helt skakig i hela kroppen. Fingrarna längtade efter honom, efter den hetta hans hud gav mig, efter allt som han var. Det kändes som att det inte hade gått någon tid alls, som om världen hade frusit medan han var borta. Nu hade klockan börjat ticka igen.

   ”Du ser verkligen bra ut.” sa Xander.

   ”Tack. Du med.” Jag kunde inte låta bli att tänka på det som fanns innanför den där munktröjan.

   Xander tog några steg närmare mig och jag gjorde allt för att dölja min skenande puls. Jag misslyckades, för jag kände att jag var röd i ansiktet.

   ”Tony…” sa Xander tvekande.

   Jag kunde inte slita mig från hans ögon. ”Vad?”   

   Han tog det steg som var emellan oss och tryckte sina läppar mot mina, med händerna om mitt ansikte. Elden som rasade genom mig var vildare än jag mindes den, och lika plötsligt som den kommit var den borta igen.

   ”Förlåt.” sa Xander skamset, lika andfått som jag. ”Förlåt, förlåt för det där. Jag kan inte bara komma in rusande såhär och hålla på och… Du kanske är med någon annan och allt, men… Jag har aldrig… Du…”

   ”Xander.” sa jag och gick emot honom igen. ”Det finns ingen annan och har aldrig funnits.”

   Jag svalde den nervösa klumpen inför att bli avvisad, och kysste honom. Han reagerade snabbare än jag hade gjort. Krokade armarna mot min nacke och drog mig närmare sig, rörde läpparna under mina och framkallade reaktioner som jag glömt bort. Fick mig att glömma min blygsel och allt annat. Fick mig att leta fram händerna under den där tröjan och röra vid magen därunder. Fick min kropp att brinna på ett underbart vis.

   Fick mig att inse att jag aldrig skulle låta honom gå igen. 


Miles: Epilog- Kära Pappa

Forever, Dropkick Murphys:  

Kära pappa.

   Jag skriver till dig utan att veta om du kommer att läsa det. Men jag vill tro det. Jag vill tro det, för jag vill tro att du då vet hur jag har det nu. Hur vi alla har det nu.

   När du dog, pappa, måste jag erkänna att jag inte tog det bra. Inte alls. Jag blev rädd för båtar och vatten, så pass mycket att det var jobbigt att bara duscha i början. Varje natt så återupplevde jag din död genom mardrömmar. Jag stod inte ut. Så jag började dricka, för jag märkte att om jag var full när jag somnade drömde jag inget. Och jag rökte också. Och stal lite saker.

   Förlåt, jag skäms verkligen över det där. Jag skäms över hur jag knuffade bort skolan, mamma och Elle. Hur arg jag var mot alla. Det var som att jag straffade hela världen för att du hade tagits ifrån mig.

   Men det löste sig, vill jag berätta redan nu. Mamma tog mig och Elle och flyttade till en liten by som heter Redleave. I en lägenhet med en lokal till undervåning, som mamma gjorde till sitt café. Du vet ju hur hon alltid hade pratat om det där caféet.

   Både jag och Elle hatade Redleave först. Men så fick Elle en bästis, Tony. Han är bög och jag tyckte att han var en riktig mes först. Men han har mer i sig än vad man först tror, och idag är han en god vän till mig med.

   Elle blev ihop med en idiot som var ett riktigt arsle mot henne. Men det är lugnt, han är dumpad nu och jag har sett till att han aldrig kommer att störa igen. Oj, det där lät visst som om jag hade mördat honom.

   Jag fortsatte att vara ett rövhål, tills jag träffade en viss flicka. Hon heter Sofia. Du skulle älska henne, pappa. Hon är supersmart, omtänksam, rolig, och orädd för världen. Hon kan förstå mig på ett sätt som bara du kunde.

   Det var vissa problem med henne, först. Du förstår, hon var ihop med den här snobben som heter Emmanuel. Och hon trodde att hon var kär i honom, så hon ville inte lämna honom. Dessutom var hennes föräldrar emot mig, för att jag var av ”en lägre klass”.

   Men hon hittade sitt mod, och jag vill tro att det är tack vare mig. Hon hittade modet att inse vad hon kände och modet att stå upp mot sina föräldrar. Så jag fick henne tillslut.

   Emmanuel gick det väl bra för, tyvärr. Han går på Havard och har en ny flickvän. Hon är blond, och då syftar jag inte bara på hennes hårfärg. Hon är dotter till någon oljebolagsägare, och är den mest självupptagna människa jag någonsin sett. Perfect match, alltså.

   Men jag kan se hur Emmanuel sneglar mot oss när vi går förbi. Hur hans blick är längtansfull och samtidigt plågad när han ser på Sofia. Han inser väl hur underbar hon är tillslut. Försent. Jag tycker faktiskt lite synd om honom. Jag har ju varit i hans skor.

 

I Redleave hittade jag också min bästa vän, James. Han har tuppkam och spenderade mesta av sin tid åt att jobba så att hans småsyskon kunde få gå på college, vilket han inte hade kunnat själv. Han är också en helt otrolig graffitimålare.

   Mamma betalade honom för att måla på väggen i caféet, och det var liksom genom den som han blev upptäckt. Så nu jobbar han inte på den där fabriken längre, utan han försörjer sig som graffitimålare. Han målar väggar, rekvisita, offentliga utsmyckningar, allt som han får pengar för. Han är väl inte rik på det, men det ger en hel del mer pengar än hans förra jobb. Och han är mycket lyckligare.

   Och en till liten detalj angående James: Han är ihop med Elle. Jag vet, jag blev också upprörd när jag först fick höra det. Men nu gillar jag det. Han är det bästa för henne. Han är omtänksam, respektful, ansvarstagande och viktigast av allt: Han älskar henne. Och hon älskar honom.

   Jag kom in på Threeoscars, föresten. Det där colleget som du gick på? Jag går tredje året på astronomiprogrammet tillsammans med Sofia, och det är helt otroligt. Jag har lärt mig så mycket och jag är faktiskt bland de bästa i klassen. Det trodde du inte va? Eller det gjorde du väl. Du trodde alltid på mig.

   Pappa… Jag ska fria till henne. Så fort vi har gått ut, hittat en fast anställning och boende, ska jag fråga henne. Jag vet att hon kommer att säga ja. Och det kommer att bli den lyckligaste dagen i mitt liv.

   Jag måste gå snart. Vi ska åka till havet idag, jag, Sofia och gänget. Vi har hållit på i tre år med att försöka få mig att komma över min rädsla. Det går ganska bra. Det var väldigt jobbigt i början, men nu kan jag stå och titta på havet utan att bli yr. Och jag drömmer inte lika ofta längre.

   Jag vet att jag kommer att träffa dig en dag igen. Jag vet inte hur, jag bara känner det inom mig. Och då ska jag berätta allt. In i minsta detalj. Så att du inte känner att du har missat något. För så känns det inte för mig. Jag har insett nu att du aldrig riktigt försvann. Du fanns kvar, inom mig.

   Jag behövde bara leta lite för att hitta dig.

 

Jag lägger ner pennan och stirrar på orden. Sedan rullar jag ihop papperet och stoppar ner det i väskan, där den skulle ligga tills på söndag då vi skulle åka till Olympia.

    ”Är du klar, Miles?” frågar Sofia och skuttar otåligt vid dörren.

   ”Absolut.” säger jag, drar på mig läderjackan och kysser henne på kinden. ”Nu åker vi.”
    Det var inte särskilt långt för oss, till havet. Vi bor ju i Kalifornien. Men för de andra är det en bit att åka. James bor ju i Redleave, Elle går på Stanford (hon hade fått stipendiet såklart), Tony utbildar sig till psykolog (han kommer bli awsome på det) och Xander pluggar till lärare på ett college inte så långt bort.

   Trots att vi har minst bit att åka kommer vi dit sist. De andra fyra är redan där, James säger någonting som får de andra att skratta. Elle har på sig klackar, trots att vi står på stranden, och när hon ser mig suckar hon irriterat.

   ”Jag hatar Kalifornien.” säger hon. ”Det är så varmt.”

   ”Det kan bero på att du har på dig svart.” påpekar jag. ”Svart drar åt sig allt ljus, vet du? Du borde ha på dig vitt istället.”

   Elle boxar till mig på armen och jag skrattar. ”Va inte en sån besserwisser. Kom, hit ska vi.”

   Vi går längs stranden och jag låter bli att titta på havet, fast jag kan inte undvika den salta doften som letar sig in i min kropp. Men det går bra. Jag kan andas in den utan att få panik. Och efter lite viljestyrka kan jag också titta mot havet och se vad som väntar där.

   En båt.

   En motorbåt, enkeldäckad, kanske sju år gammal och en liten hytt. En kvinna står där inne i hytten, lutar sig mot ratten medan hon röker en cigg.

   Jag har tvärstannat och är stel i hela kroppen. Det blir svårt att andas igen och jag börjar känna mig vimmelkantig. Sofias tryck mot min hand håller mig upprätt.

   ”Du måste inte.” hör jag min syster säga. ”Bara om du är redo, så kan vi åka en sväng. En liten minisväng där vi håller oss på grunt vatten.”

   Vi står på mark som är högre än vattennivån. Båten står nedanför oss. Guppande. Livsfarlig. Varenda nerv i min kropp skriker åt mig att springa därifrån.

   Jag tar ett djupt andetag. Tittar på Sofias lugna ansikte, hennes lugna ögon.”Du gör som du vill.”

   Det är fem år sedan min pappa dog nu. Fem år. Saknaden efter honom lever kvar och kommer alltid att göra det. Men den våldsamma sorgen efter honom har försvunnit. Och det var dags att min rädsla gör det också.

   Med Sofias hand i min och omringad av mina vänner tar jag ett djupt andetag.

   Och stiger ombord. 

 

Så, kära läsare, det var slutet. Kommer att komma ett extra kapitel och lite BTS, men det är allt. Ingen ny berättelse kommer att komma, för nu måste jag verkligen koncentera mig på min bok. 

TACK, så jättemycket till alla som har läst den här novellen. Ni får gärna lämna en kommentar, nu på slutet, säga vad som var bäst och vad som kunde ha gjorts bättre. 


Elle: Kapitel 124- Vi är här, vi är nu

Förlåt, förlåt. Jag vet att jag lovade detta på måndag. 

 

Egentligen så fick bara Miles och Sofia gå på balen. Men så fort de kommit in gick de och öppnade bakdörren till mig, James, Tony och Xander, och plötsligt var alla med.

   De hade verkligen ansträngt sig med dekorationerna. Temat var Himmelrik Framtid, och de hade förvandlat gympasalen till himlen. Bokstavligt talat alltså. De hade fyllt taket med något som likande vitt bomull, varigenom gult ”solljus” sken. Golvet var också vitt, och likaså väggarna. På dessa väggar hängde också gigantiska änglar, som log sockersött ner mot en. Sofia tyckte det var jättefint medan jag gjorde kräkreflexer som fick James att skratta högt.

   Musiken var usel också, men jag trivdes ändå. Det var stämningen som gjorde det. Det upprymda surret från elever som snart skulle dra härifrån för alltid. Detta var deras sista kväll tillsammans, och alla var inställda på att ha så kul som möjligt. De var klädda i de allra finaste kläder som de kunde få tag i, och likadant var det för vårt sällskap.

   Killarna var alla klädda i frack och kostym, Tony hade gjort en liten punktwist på sin. Jag och Sofia var klädda som Snövit och Drottingen. Med det menar jag att Sofia bar en söt, glittrande och rosa klänning, medan min hade svart spets och urringning. Jag hade skapat den halvt själv.  

   Sofia och Miles dansade som om de var i enda i hela salen. Min bror var urusel, men det verkade vara det som gjorde det så roligt för honom. Sofia skrattade också och försökte hänga med i hans flummiga danssteg. James bjöd upp mig och vi dansade lite vi också, innan vi erkände för oss själva att vi hellre stod och hånglade i ett hörn.

   Innan det hann jag se Xander och Tony dansa lite. Xander hade inga begränsningar, och när han upptäckte att Miles hade ungefär samma stil dansade de också lite med varandra. Tony tyckte det hela var väldigt pinsamt och han rörde sig bara när hans pojkvän styrde honom.

   Vid midnatt upptäcktes vi av vakterna (alltså matteläraren och no-läraren) och kastades ut (inte lika coolt som det låter, vi blev bara snällt utfösta).  Vi gick där, längs gatorna, i en lång rad med armarna om varandras axlar.

 

   En helspeedad kille som varit borta.

   En bög som inte vågat se någon i ögonen.

   En snäll flicka som bara gjort de folk sagt åt henne.

   En fabriksarbetare som inte trott på sin egen talang.

   En punktjej som fått hjärtat krossat inför hela byn.

   En kille som varit levande död efter sin pappas bortgång.

 

Vi var ett udda gäng. Men vi var också mer än så. Vi var vänner. Vi var människor som hittat hem. Hem på många olika sätt.

 

    Xander hade hittat Tony.

   Tony hade hittat sig själv.

   Sofia hade hittat sin styrka.

   James hade hittat sitt mod.

   Jag hade hittat min kille.

   Miles hade hittat sin framtid.

 

”Det är som att vi lever i en Stephanie Meyer roman.” sa jag högt. ”Alla får ett lyckligt slut, mot alla odds.”

   ”Vi är ingen roman.” protesterade Sofia. ”Vi här är, vi är nu.”  

 
 
Klänningarna är ritade av mina systrar, Linnéa och Emma
 
Nu finns det bara epilogen kvar, och ett litet extra kap jag lovade åt Anna :) 
 
 

Nästa kapitel på mån

Jag behöver lite grejer inför nästa kapitel, så den kommer ut på måndag. 
Efter det är det bara epilogen kvar, och så är Fingtic slut. Jag kommer att publicera lite behind the scenes material och ni får gärna ställa frågor :)
 

Miles: Kapitel 123- Jag säger Hej och Adjö

 

 

Har ni någonsin varit med om att ni varit på en släktträff, och plötsligt är det en människa där som du aldrig träffat förr? Och du undrar vem det är, och får veta att ”det är ju din pappas kusin Harold”, och de säger det som om det är meningen att du ska veta det? Sedan beter sig alla som om de alltid känt den här Harold, och du gör det också för att inte verka efterbliven?

   Det var ungefär så det var med Xander. Helt plötsligt var han där på måndagmorgon och Tony berättade med röda kinder att detta var hans pojkvän. De hade varit ihop för något år sedan, gjort slut för att Xander hade flyttat, men nu blivit tillsammans igen. Och Elle visste tydligen vem det var innan, och James och Sofia kände också igen honom, för det var ju trots allt en liten by där alla kände alla.

   Det var bara jag som satt där och tyckte att det hela var lite konstigt.   

   Inte för att jag hade någonting emot Xander, inte alls. Han var schyst. Hade bra musiksmak, älskade kaffe, öppen, trevlig och framåt. Han verkade inte tycka att någonting var pinsamt och sa alltid vad han tyckte. Han charmade min mamma så pass mycket att hon gav honom gratis kaffe och påminde faktiskt lite grann om Elle.

   Som sagt tyckte han inte att någonting var pinsamt, vilket inkluderade hans kärlek för Tony. Så fort han fick chansen höll han hans hand, kysste honom på kinden och lade armen om honom. Tony bara rodnade lyckligt. Det var som att de var tvungna att gottgöra för all den tid som de varit ifrån varandra.

   Det var många som gav dem underliga blickar p.g.a det här. Bögpar i Olympia var väl inte helt ovanligt, men i den här lilla byn verkade det som att de flesta människor aldrig sett två killar kyssas förr. De stirrade en hel del, men jag brukade kunna få dem att titta bort genom att stirra tillbaka.

  

Vi kom in. Både jag och Sofia. När hon fått kuvertet sprang hon över till mig, sedan öppnade vi dem samtidigt. Att Sofia kom in var ju ingen överraskning, så det var mig som vi egentligen var nervösa över.

   Men jag kom in, som sagt. Jag fick en plats där och nu var det bara att hitta ett boende borta i Kalifornien. Jag hade inte riktigt tänkt på det förr, men att gå på college betydde ju också att flytta. Att inte bo i Redleave. Även om vi skulle åka hem på helger och lov var tanken nästan outhärdig.

   Jag tänkte på när jag först hade anlänt hit. Då jag hade gjort vad som helst för att komma bort. Nu kunde jag göra vad som helst för att få stanna kvar. Den här byn hade blivit mitt hem. Alla träden var som vakter för mig, vakade över staden och höll hemskheter borta. De gamla husen med de låga taken lovade värme från vinden. Den klottrade bron var en plats för skratt, parken var en plats för vila och det stora trädet en flyktväg från verkligheten.

   Den har platsen hade läkt mig. Tänk om jag skulle gå sönder igen när jag åkte?

   Men sedan vred jag på huvudet och upptäckte Sofia som satt bredvid mig, läsande någon bok. Hon märkte att jag tittade på henne, och log mot mig. ”Vad stirrar du på?”

   ”Inget.” sa jag och tog hennes hand. Sofia skulle följa med mig. Hade jag henne med mig behövde jag inte frukta någonting.

   


Elle: Kapitel 122- Xander

 

 

Och plötsligt var det löst igen. Sofia och Miles.

   De berättade om vad som hänt, om hennes mammas hot. Även om jag alltid tyckt att hon är en bitch var detta överraskande. Och det rörde mig att Miles valt mig före sin egen lycka.

   Sofia hade konfronterat henne och tvingat henne att ta tillbaka det. Sofia hade äntligen funnit lite attityd, lite mod att säga ifrån. Imponerande.

   Och så var allting bra igen. Det var som om problemet aldrig varit där, så fort var det borta igen.

   Slutproven kom och Miles lyckades bra på dem. Sedan skickade han in ansökningar till det där colleget ända borta i Kalifornien, och om han kommit in eller inte visste man inte än.

   Sofia ansökte till samma college. Det överraskade oss, för hon hade ju så mycket pengar att jag tagit för givet att hon skulle gå på Havard eller Yale, eller nåt. Men hon hade insett att hon ville bli astronom, och höll med Miles om att programmet på den där skolan verkade jättebra. Detta gjorde min bror överlycklig, förstås.

   När plugget avtog hade jag och Tony plötsligt massor av fritid. Vi lade oss ner i gräset i parken, njöt av värmen från annalkande sommar, pratade om avslutningen och annat skit. Så hörde vi plötsligt en främmande röst säga:

   ”Tony?”

   Tony satte sig tvärt upp bredvid mig och stirrade chockerat. Jag följde hans blick till en kille i vår ålder, som stod och såg ner på oss med en överraskad blick, som även var lite… blyg? Killen hade svart hår och en svart munktröja, var ganska söt med sitt smala ansikte och stora, gröna ögon.

   ”Xander?” andades Tony och reste sig långsamt. ”Vad gör du här?”

   Xander. Killen som Tony varit ihop med, innan han varit tvungen att flytta med sina föräldrar. Var hade han kommit ifrån?  

   Jag såg från honom till Tony och bet mig i underläppen för att dölja ett leende. Jag hade blivit bättre på att läsa av människor. Efter att ha sett Miles och Sofia nu, och fått förklarat hur jag och James såg på varandra, kunde jag nu känna igen kärlek. Och dessa två var fortfarande kära i varandra.

   ”Du har förändrats.” sa Xander med ett litet leende. ”Hur har du haft det?”

   ”Bra.” sa Tony. ”Väldigt bra.”

   Sedan stod de bara tysta i en halv evighet innan jag skrapade med foten och väckte min vän till liv.

   ”Det här är Elle.” presenterade han.

   ”Hej.” sa jag till Xander, som nickade tillbaka. Han hade inte ögon för mig egentligen.

   ”Jag har flyttat tillbaka igen.” berättade Xander. ”Mina föräldrar har skiljts, och min mamma ville tillbaka hit. Jag kommer att bo här varannan månad.”

   ”Vad bra.” sa Tony. ”Alltså, inte att dina föräldrar har skilt sig och så, men…”

  ”Ah.” sa Xander och nickade.

   ”Det var kul att träffas.” sa jag. ”Vi ses, Tony.”

   Sedan lämnade jag dem ifred och hoppades att resten skulle lösa sig som jag ville.


Miles: Kapitel 121- Tung som en sten, lätt som en fjäder

 

 

Ena sekunden var jag rasande, nästa var jag bara uppgiven. Ibland ville jag berätta vad som hänt för någon, andra gånger ville jag att hela världen skulle lämna mig ifred.

   Mina mardrömmar blev värre igen. Det var nog för att mitt huvud var så trassligt nu. Det var så många saker jag låg och mådde dålig över innan jag skulle somna, och dessa följde efter mig in i sömnen. Det var de här stunderna, då jag vaknade gråtande, som jag saknade Sofia mest. Som det gjorde ondast att hon inte var hos mig längre.

   Jag hade stängt av min mobil och i skolan undvek jag henne så gott det gick. Hon försökte kontakta mig ständigt, min lögn hade inte fungerat direkt. Jag önskade att det hade gjort det. Jag önskade att hon hade hatat mig, det hade varit lättare än att veta att hon ville tillbaka till mig.

 

”Miles, jag måste få fråga, är alltid väl med dig? Du har verkat lite nere på sistone, lilla vän.”

   Det var en kund som frågade mig det, några dagar efteråt. Jag har berättat om henne förut. Det är en gammal tant som kommer hit varje dag och beställer te, ibland med en kaka till. Hon är alltid glad oavsett tid och väder.

   ”Allt är väl.” sa jag och misslyckades med att le. ”Te?”

  På kvällen var det bara jag kvar där och städade. Då kom Sofia in genom dörren.

  Det högg till inom mig och jag vände mig bort. ”Jag har redan sagt att jag inte vill prata med dig.”

   ”Det är inte jag som ska prata med dig.”

   Jag vände blicken mot henne och såg att hennes mamma var med henne. Jag hejdade mig i rörelsen och försökte avläsa av det var som pågick. Sofia såg glad ut, hennes mamma såg arg och plågad ut.

   ”Mamma har någonting som hon vill säga till dig.”

   Mrs Ringroad lade armarna i kors och stirrade ner på bordet. ”Jag ber om ursäkt om det jag sa till dig har förolämpat dig. Jag tar tillbaka det och lovar att lämna din familj ifred.”

   ”Och hon kommer att hålla det.” försäkrade Sofia.

   Jag såg mellan dem och försökte avgöra om de menade det, försökte ta in det här. ”Du vet vad som hände?”

   ”Ja.” Sofia nickade och log stort. ”Men det är löst nu.”

   Det gick fort. Allting går så fort. Ena sekunden är man lycklig, nästa förstörs allt. Sedan är man plötsligt lika lycklig igen. Jag hängde inte med i svängarna.

   ”Miles?” sa Sofia, påkallade min uppmärksamhet.

   Jag ruskade på huvudet, bestämde mig för att tro att det var sant. ”Förlåt för vad jag sa.” sa jag medan jag genade mellan borden för att komma fram till henne. En tung sten hade lämnat min kropp och nu var jag lätt som en fjäder istället. ”Jag menade det inte.”

   ”Jag vet.” sa Sofia, mötte mig halvvägs och kysste mig. Jag tog henne i famnen, något jag trott att jag aldrig skulle gå göra igen, och kysste henne tillbaka medan hennes mamma gjorde ett äcklat ljud och försvann.

   Kanske den här händelsen hade varit som ett tecken till oss. Att ingenting kunde bryta oss. Att vi var menade att vara tillsammans, oavsett vad.

    Det lät kanske fånigt, men det var så jag kände. 


Sofia: Kapitel 120- Kraftmätning

 

 

Jag klampade in i matsalen och ställde mig bestämt framför mamma. ”Vad sa du till Miles?”

   ”Vem då?” sa hon och drack elegant ur sitt te. Spelade oskyldig.

   ”Vad sa du till honom?” upprepade jag. Jag var så arg att blodet kokade inom mig.

   ”Använd inte den tonen till din mamma.” sa pappa, som satt en stol bort.

   Jag försökte låta lite lugnare. ”Jag vet att du sa någonting till Miles som fick honom att göra slut med mig. Vad sa du?”

   ”Jag sa ingenting.” försvarade mamma sig. ”Gå till ditt rum nu.”

   Det var lönlöst. De ville inte lyssna. Jag var på väg att vända om och göra uppgivet som de sa, men någonting fick mig att hejda mig. Minnet av Miles som stod rakryggad mot min pappa. Hur han nästan verkade längre trots att han i själva verket var två decimeter kortare. Hur han vägrade låta någon trampa på honom, hur han aldrig lämnade någon utan att få säga allt han vill ha sagt.

   Jag tog in ett djupt andetag och försökte samla samma stryka inom mig. Jag sträckte på mig och såg min mamma i ögonen.

   ”Jag vet att du sa någonting till Miles som fick honom att göra slut med mig. Jag vet att du utpressade eller hotade honom på något vis. För det är sånt du gör. Om någonting inte går som du vill ser du till att ändra det, oavsett vad som krävs. Det finns ingenting som är lågt nog för dig.”
   ”Sofia!” röt mamma argt. ”Varför säger du sådana elaka saker?”

   En del av mig ville krypa ihop och be om ursäkt, men en starkare del ville vara som Miles. ”Vad sa du till honom? Berätta nu, annars svär jag på att jag går ut genom den där dörren och aldrig mer kommer tillbaka.”

   ”Hotar du mig?!” sa mamma och reste sig upp, tornade sig över mig med sina klackar.

   ”Du lärde mig hur.”

   Vi stod och stirrade på varandra. En kraftmätning. Jag kände att detta var ett avgörande ögonblick. I hela mitt liv hade jag bara gjort som de sagt åt mig, detta var första gången jag stod upp mot dem. Detta ögonblick avgjorde om jag skulle lyckas eller falla.

   Jag vägrade falla. Jag stirrade in i mammas ögon och sträckte på mig, ignorerade rädslan inom mig och försökte hitta modet istället. Hitta den flicka som hoppat i vattnet efter Miles, och glömma den som gått tillbaka till Emmanuel otaliga gånger.

   ”Jag sa att jag skulle se till att hans syster inte fick sitt stipendium, om han inte gjorde slut med dig.” sa mamma tillslut.

   Jag stirrade gapande på henne. Först överraskad över att hon låtit mig vinna, sedan chockad över vad hon sagt. Det var till och med lägre än jag väntat mig.

   ”Du ser, han värderar sin syster mer än dig.” försökte mamma rädda situationen. ”Vill du verkligen vara med en sådan pojke?”

   ”Ta tillbaka hotelsen.” sa jag lågt. ”Ta tillbaka den. Annars pratar jag aldrig med er igen. Annars ger jag er inte ens chansen att be om förlåtelse för det här.” 


Elle: Kapitel 119- Varför i hela helvete?

 

 

Miles kom inrusade i huset, med tårarna strömmande nedför kinderna. Sedan stängde han in sig på sitt rum och sa ingenting till någon, hur mycket jag och James än försökte. Hans mobil låg på bordet och plingande varje sekund av sms. Min nyfikenhet och irritation över att min bror vägrade prata med mig fick mig att läsa dem. Utifrån dem fick jag ut att Miles gjort slut med Sofia. Vad fan?

   Under natten kunde jag inte sova, för Miles drömde hela natten och skrek sig hes. Jag försökte komma in till honom, men han hade låst dörren och vrålade åt mig att lämna honom ifred. Det hela slutade med att jag satt utanför hans dörr hela natten och försökte få honom att öppna.

   Nästa dag såg min bror helt död ut i ansiktet. Det var inte bara för att han varit sömnlös, utan också för att det där skenet i hans ögon försvunnit. Ersatts med smärta.

   Jag pratade med James och Tony, försökte förstå vad som kunde ha hänt. Hade Sofia sagt något, gjort något? Hade något annat kommit emellan? Var det Emmanuel igen eller var det hennes föräldrar? Varför hade Miles gjort slut?

  Inte ens Sofia förstod vad som hänt.

  Två dagar senare och efter otaliga försök att få tag på min bror, bad Sofia om att få prata med mig istället. Vi gick runt i stan och först sa hon ingenting. Hon bara stirrade framför sig, med samma tomma blick som Miles hade nu.

   ”Han sa att han hade insett att vi tillhörde olika klasser.” sa hon tillslut. ”Att vi var för olika för att vara tillsammans. Men jag tror inte på det.”

   ”Det borde du inte heller.” sa jag med eftertryck. ”Miles har aldrig varit så lycklig som när han varit med dig. Han skulle inte släppa dig om det ens gällde livet.”

   ”Så varför?” viskade hon och lade armarna runt sig själv. Det var varmt, men hon hade ändå en tjockare kofta på sig.

   ”Jag har ingen aning.” Jag suckade. ”Allt jag vet är att han är förkrossad nu. Men han vägrar prata om det. Han drömmer hela natten, men låter ingen komma in. Vi är tillbaka till ruta ett.”

   ”Drömmer han?” frågade Sofia oroligt och greppet om sig själv hårdnade. ”Mycket?”

   Jag tvekade, men var ärlig: ”Han skriker hela natten.”

   Hon bet sig i läppen och skakade på huvudet, lika plågad som om det varit hon själv som hade mardrömmar. ”Jag älskar honom. Det nog tid för mig att inse det, men nu så fyller det varenda bit av min själ. Och jag vet att han känner likadant för mig. Han ljög för mig när han sa att vi borde gå skilda vägar. Varför skulle han annars undvika min blick? Frågan är varför han ljög.”

   ”Det är nästan som om någon tvingade honom.” sa jag.

   Sofia tvärstannade med uppspärrade ögon. Jag förstod att hon insett något. ”Såklart.” 


Miles: Kapitel 118- En mamma som gör allt för sin dotter

Ursäkta att det varit dött i ett par dagar. Alla inlägg tidinstället jag nu, och jag hade visst glömt att ställa in på söndag. 

 

Så fort jag steg ur bilen på lördag förmiddag ångrade jag mig. Jag var klädd i en ljusblå skjorta och jeans, alla andra av hankön här var klädda i kostymer med märken som jag inte kände igen, men som säkert var dyra. Alla vände sig om mot mig och stirrade ogillande, först på mig sedan på bilen. Jag var nära att hoppa in i den igen och köra härifrån, när Sofia kom fram och kysste mig välkommen.

   Hon var passande klädd, förstås. En vacker vit klänning, dyrt pärlhalsband och skor med en liten klack. Hon verkade inte märka hur dåligt klädd jag var, utan drog lyckligt med mig genom folkmassan. Plötsligt stod vi framför hennes föräldrar. De verkade plötsligt så läskiga. Förut hade jag ju inte brytt mig om de tyckte om mig eller inte.

   ”Goddag, Mr och Mrs Ringroad. Hur mår ni denna afton?” sa jag och log. Själv tyckte jag att det lät urfånigt, men Sofia hade sagt att jag skulle säga så.

   ”Bra, tack.” svarade hennes mamma.

   Sedan gick vi därifrån och jag fick veta att Mrs Ringroad nyss hade förolämpat mig, på snobbars vis. Hon hade nämligen inte nämnt mitt namn eller frågat hur jag mådde.

   Sofia såg besviken ut över detta, men lyckades dölja det när vi sedan minglade runt. Detta betydde att min flickvän pratade artigt med gästerna, medan jag åt de äckliga smårätterna servitriserna gick runt med, och nickade vid bra tillfällen.

   När jag åt en som var särskilt äcklig ursäktade jag mig till toan, där jag drack säkert tre liter i ett försök att få bort smaken. När jag skulle ut igen blockerades dörren plötsligt av Sofias mamma. Hon kom väldigt plötsligt och jag blev så rädd att jag hoppade till.

   ”Miles.” sa hon och log. Hennes leende såg överlägset ut. ”Kom med mig.”

   Fylld av onda aningar följde jag med henne till baksidan, där hon satte sig vid ett litet runt bord med två stolar. Jag satte mig långsamt mittemot henne. Mrs Ringroad korsade sina ben och log igen. Nu såg hon nästan glad ut.

   ”Jag ska nog bara gå direkt på sak här. Jag är Sofias mamma, vilket betyder att jag gör allt som krävs för att hon ska få ett sånt bra liv som möjligt. Och därför är jag redo att betala dig 10 000 dollar för att göra slut med henne.”

   Jag bara stirrade. ”Va?”

  ”Jag ger dig checken nu på direkten om du gör det snabbt.” Hon log igen, som om hon nyss gjort mig en stor tjänst.

   Jag flög upp ur stolen, så upprörd att jag nästan inte kunde prata. ”Du tror att… Bara för att du har pengar, tror du att det betyder att du har allt. Det betyder inte att du har makten att göra som du vill, det betyder inte att alla kommer att kräla för dig för att komma åt några slantar. Pengar kanske styr den här världen, men inte alla människor i den. Vissa av oss har faktiskt annat att leva för!”

   Jag snodde runt och gick hastigt därifrån. Jag kom bara några meter innan Mrs Ringroads röst fick mig att tvärstanna:

   ”Jag har hört att din syster Elle tänker söka om ett stipendium.”

   Jag vände mig långsamt om. ”Vaddå då?”

   ”Inget särskilt.” Hon pillade nonchalant bort en lös tråd på hennes citrongula klänning, njöt av att ha makten. ”Det är bara det att jag känner de människor som väljer vilka som ska få stipendiaten. Jag bjuder in dem på middag då och då. Det vore väl hemskt synd om jag berättade för dem vilken ansvarslös flicka Elle är, det år som hon ska gå ut? Hemskt synd.”

   ”Skulle du verkligen göra det?” sa jag med en svag röst.

   Hon vände blicken mot mig. ”Jag gör allt för min dotter.”

 

 

Jag kände mig tom inombords. Fötterna rörde sig framåt men jag var inte medveten om det, eller någonting annat som hände runtomkring mig.

  Aldrig fick man vara lycklig. Aldrig. Få fort man trodde att man fått sitt lyckliga i alla sina dar, kommer någonting och slår sönder det. Nästan hånar en för att man trodde att man kunde få allt.

   Jag kunde inte ta Elle’s stipendium ifrån henne. Hon hade jobbat för det så fort hon visste att hon att hon var tvungen. Hennes dröm var att bli arkitekt. Hon vill inte göra någonting annat, och hon kunde inte gå någon annan utbildning än den på Stanford. Det var bara den hon kunde få ett stipendium till. Det hon skulle kunna gå. Annars skulle hon bli tvungen att betala, med pengar som inte finns.

   Elle’s framtid var beroende av det där stipendiet. Jag kunde inte ta det ifrån henne.

   Alltså skulle Sofia tas ifrån mig istället. När hon äntligen tagit mod till sig och erkänt sina känslor, när det äntligen blivit vi, så…

   Jag ville skrika, slå något, hindra det, men jag visste att det inte gick.

   ”Där är du ju.”

   Sofias smala hand tog tag i min och det var knappt att jag lyckades krama den tillbaka. Jag kunde inte titta på henne, så jag stirrade bara ner i marken och tänkte på det som jag måste göra nu. Få det att verka verkligt. Ljug. Du kan ju sånt. Så hade Mrs Ringroad sagt till mig.

   ”Vad är det för fel? Miles?”

  Jag vände mödosamt blicken och såg in i hennes ögon, fyllda av oro. Hennes ögonfransar är egentligen bruna längst ut, men nu hade hon maskara så de blev svarta. Jag tyckte mer om när de var bruna.

   ”Vi måste prata.” sa jag.

   ”Okej.” Hon nickade. ”Vi går till mitt rum.”

  Så gick vi upp dit, och hela vägen försökte jag hitta vad jag skulle säga. Vad skulle jag ha för andledning för att göra slut med den mest underbara flickan på hela jorden?

 

Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut genom det, så att hon inte kunde se mina ögon. Hon hade berättat att det var på det viset som hon genomskådade mina lögner.

   ”Jag har… funderat över en sak.” började jag långsamt. Jag minns när jag hade klättrat in genom det här fönstret. Det kändes som för en livstid sedan. ”Vi är väldigt olika.”
   ”Inte så olika.” invände Sofia med en sårad röst. Redan nu var det här jobbigt. ”Jag tycker faktiskt att vi är lika.”

   ”Vi är natt och dag.” sa jag lågt. ”Från helt olika samhällsklasser. Helt olika liv.”

   ”Vad spelar det för roll? Miles, vad pratar du om?”

    Jag hade ingen aning. ”Jag har tänkt, och… Kanske vi inte passar så bra ihop ändå. Jag menar, du är ju rik, och jag är fattig. Du är från snobbvärlden och jag är från världen där vi blir nedtryckta av snobbar.”

   ”Snobbvärlden?” Hon lät båda arg och sårad, och förvirrad.

   ”Ja. Jag insåg det nu ikväll, när jag kom hit och ser vilka som du brukar umgås med. Det är helt olika människor jämnfört med de som jag umgås med. Det är en helt annan klass på dem, och du passar ihop med dem. Du smälter in här och det gör inte jag. Du tillhör snobbarna men det gör inte jag.”

   ”Miles, vad är det du säger?” Hon gick fram till mig och jag vred bort ansiktet från henne. ”Var kommer allt det här ifrån, snobbvärld, klasser, sen när bryr du sig om sånt?”

   ”Sen jag insåg hur mycket det skiljer oss åt. Sen jag insåg att vi aldrig kommer att kunna leva i samma värld. Du kommer alltid att tillhöra dem, och jag kommer alltid att tillhöra min sort. Det finns inget gränsland mellan dem.”

   ”Vet du hur dum du låter?” röt Sofia, men rösten av lite grötig. Det gjorde att jag var tvungen att svälja ner en klump i halsen. ”’Du tillhör dem, jag de andra’. Jag skiter i att du har mindre pengar än jag, och det vet du! Och jag tillhör inte dem, jag är ingen snobb. Jag kom bara hit ikväll för jag vill att du och mina föräldrar ska bli sams. Vad är det som händer, varför säger du såhär?”

   ”Därför att jag inte kan vara tillsammans med dig längre!” Jag var tvungen att halvt ropa ut det för att dölja hur skakig min röst var. ”Jag trodde att det skulle funka, men nu ser jag att det inte gör det. Vi är för olika. Det skulle vara det bästa för oss om vi bara gick skilda vägar nu. Du hittade en av din egen sort och jag hittade en av mina egna.”

   ”Du pratar som om vi vore olika raser! Vad är det med dig?! Titta på mig!”  Hon grep tag i min axel och försökte vända sig mot mig, men jag slet mig lös och satte av mot dörren. Sofia sprang efter mig, men jag var snabbare, speciellt när hon hade de där klackarna på sig. Jag hann backa ut bilen innan hon hann ifatt.

    I backspegeln såg jag hur hon skrek efter mig och hur tårarna rann nedför hennes kinder. Precis som de gjorde längs mina. 

 
life like this...
 
 

Miles: Kapitel 117- Accepterar en bror och en systers förhållande

 

 

Att se Elle och James var i början väldigt fel för mig. Det var som att se min bror och syster kyssa varandra. Väldigt konstigt.

   ”Sluta titta på dem sådär.” sa Tony till mig.

   ”Som vaddå?”

   ”Som om du vill springa fram och slita dem ifrån varandra.”

   ”Men det är ju det som jag vill göra.”

   ”Du borde vara glad för dem.” sa Tony. ”Och förresten kan du inte hindra det. Det var menat att vara så, precis som det var med dig och Sofia. Du ser det väl inte, men Elle och James har samma blick som ni har när ni ser på varandra.”

   ”Har de?” Jag kisade mot dem som om det skulle få mig att se saker bättre.

   ”Ja.”

 

Den första tiden låtsades jag var glad för deras skull, men efter ett tag behövde jag inte låtsas längre. Jag märkte hur lyckliga de blev av varandra. De skrattade oftare, log oftare och verkade bry sig mindre om de problem som de hade. De hade kul med varandra och kunde förstå varandra. Jag ville ju bara det bästa för dem, och om det var varandra… Så fick det vara så.

   Mellan mig och James var det en aning obekvämt till en början. Helt plötsligt var han inte bara min bästa vän, han var min syster pojkvän också. Men även det löste sig, steg för steg så blev det som vanligt igen, samtidigt som jag lärde mig att vara glad för dem blev det okej mellan oss också.

   Det var faktiskt ganska bra nu. Okej, väldigt bra. Alla var lyckliga och Sofia hade börjat sova hos sin familj igen. En dag, när våren var här till fullo och man inte behövde gå runt i jacka längre, kom Sofia till mig med ett glatt uttryck i ansiktet.

   ”Min familj ska ha en fest i helgen, och de vill att jag kommer med dig.”
   ”Ursäkta, jag hörde nog fel, jag tror att du sa med mig?”

   ”Ja!” Sofia tog ett litet glädjeskutt och fattade min hand. ”Jag tror att de äntligen accepterat dig, och vill lära känna dig!”

   ”Vad bra.” sa jag och log mot henne, men inombords kände jag att det måste finnas en undermening.

   ”Vad är det?” sa Sofia. Jag kunde aldrig ljuga för henne längre, och jag älskade det.

   ”Det känns bara som att dina föräldrar planerar att mörda mig eller nåt.”
   ”Vad du är fånig!” skrattade hon och gav mig en snabb kyss. ”Det blir jättekul.”

 

 


Elle: Kapitel 116- Allt väl

 

 

Jag och James var blyga med varandra i början. Det tog tre dagar innan vi kysstes igen. En vecka innan vi höll handen offentligt. Ytligare en vecka innan han kramade mig när vi träffades, och ytligare en innan vi kysstes snabbt när vi möttes.

   Ju mer jag var med honom, desstu mer förbluffad blev jag över att jag inte insett att det var såhär det var menat att vara hela tiden. James med sin tuppkam och jag med mina piercingar, det var egentligen uppenbart att vi passade tillsammans! Det sa Tony också.

   James var allt som Richard inte varit. Gullig, respektful, förstående. Först var han väldigt försiktig. Kysste mig försiktigt, kramade mig försiktigt. Och aldrig inför Miles.

   Men jag satte stopp för fånirierna. Jag ville inte ha små pussar, jag ville ha ordentliga kyssar som den första, och om han skulle hålla mig ville jag känna hans armar runt hela mig. Jag ville ha huvudet mot hans bröstkorg och höra hans hjärta slå.

   Det var underbart, de känslor som han gav mig genom att röra min hud. Det där pirrandet blev starkare och behagligare, och värmde hela min kropp. Fick mig att känna mig glad utan att något annat särskilt hade hänt. Och när vi kysstes… Jag hade trott att bara musik kunde få mig att stänga ute omvärlden på det sättet. James kunde få mig att glömma att det fanns en omvärld.

   När vi varit ihop i en månad tog han det som ursäkt för att få göra en graffitimålning på min vägg utan att jag behövde betala. Först sa jag nej, sedan kysste han mig, vilket trasslade ihop tankarna så att jag råkade säga ja.

   Nu satt jag på golvet i mitt rum och tittade på medan James började skissa på väggen. Vad det skulle bli skulle vara en överraskning. Han var klädd i linne och säckiga jeans, och han var så snygg att jag blev alldeles varm inombords. Jag kunde inte fatta att det gått en hel månad. Det kändes som att det var igår som vi erkänt vår kärlek för varandra.

   Jag älskade att se hur angagerad han blev i sitt arbete. Han verkade nästan glömma bort att jag satt där och beundrade varje rörelse han gjorde.

   Efter en halvtimme hade något svart och blått växt fram, och han tog paus. Vi satt på golvet mittemot varandra och åt mackor och drack te, pratade musik. När vi var klara log James mot mig, och jag var tvungen att böja mig fram och trycka mina läppar mot hans.

   Han besvarade kyssen och det rusade till av hetta genom kroppen. Jag satte mig i hans knä och knöt händerna bakom hans nacke, han lade armarna runt min midja. Kyssarna blev allt intensivare, jag trycke mig allt närmare honom och hela kroppen brann. En underbar känsla som jag inte fattat att jag kunnat leva så länge utan.

   Det som avbröt oss var ett slammer ute i köket. James tryckte mig försiktigt ifrån sig och kikade oroligt mot dörren. Miles var väl inte emot att vi var tillsammans, men när han såg oss två fick han ett konstigt uttryck i ansiktet och James verkade inte vilja göra det värre för honom.

    Men det var inte fel på något vis. De var fortfarande bästa vänner. Och faktiskt, så insåg jag att detta var första gången sedan pappa dog som allting verkligen var perfekt igen. Ekonomin gick bra, mamma var lycklig med sitt café, Miles hade fått sin drömtjej och jag hade fått James. Vi alla hade det bra nu.

    Det som James hade målat på min vägg var ett blått hjärta med piercingar, och vid sidan om hjärtat stod bandmedlemmarna i AcDc. Mitt favoritband, och jag hade inte ens berättat det för honom.

 

 

 

 


Miles: Kapitel 115- Det finns miljoner tjejer därute

 

”Du och Elle är vad?!”

   ”Ihop.” upprepade James.

   Soluppgångens strålar kom in genom hotellfönstren, Sofia att gått ner för att äta frukost med Elle, när min vän sagt att han ville prata med mig.

   ”Sen när?!” skrek jag argt.

   ”Sen igår.”

   Det kokade inom mig. Alla känslor bara bubblade över och jag sket fullkomligt i om hela hotellel hörde mig. ”Så helt plötsligt bestämde du sig för att vara kär i henne, samtidigt som ni hade ett rum för er själva, passande.”

   James gav mig en sårad blick som jag tittade bort ifrån. ”Jag har inte legat med henne, Fingtic. Känner du mig inte bättre än så?”

   Jo, det gjorde jag. Jag var bara så frusterad att jag inte tänkte på vad jag sa.

   ”Jag har haft känslor för henne i över ett halvår, Miles.” fortsatte James med ett bedjande tonfall. ”Jag har försökt att glömma bort det jag känner, men det går inte.”

   ”Ett halvår?” Nu var det han som tittade bort. ”Du var varit tänd på min syrra i ett halvår, och du sa ingenting till mig?”

   ”Därför att jag visste hur du skulle reagera! Och tänd på är inte rätt ord, det är mer än så.” Han betraktade sina händer.

   ”Hon är bara sexton.” suckade jag. ”Du är för gammal.”

   ”Det skiljer bara två år, egentligen. Det är inte mycket. Och hon fyller sjutton snart.”

   Jag gick fram och tillbaka, fortfarande brinnande inom mig. ”Hon har redan blivit sårad en gång, hon behöver det inte igen. Det vet du James, du vet det ju!”

   ”Jag kommer inte att såra henne!” invände James. ”Jag älskar henne, Fingtic.”

  Jag tvärstannande i mitt vankande och stirrade på honom. ”Älskar?!” Hela mitt väsen skrek emot det, men det kunde faktiskt vara sant. Det var nog sant. Tänk bara på hur James alltid var i härheten av Elle, hur han blev bara om hennes namn nämndes. Hur tankspritt han blev. Hur glad han blev. Hur hans ögon såg ut. Helvette.  Hur jävla blind får man bli? Han älskade henne faktiskt.

   Den här insikten gjorde mig bara, av någon andledning argare. ”Varför, James? Det finns miljoner tjejer där ute, varför var du tvungen att ta JUST MIN SYRRA?!”

   ”Det kom ju från rätt person!” skrek James tillbaka och flög upp ur stolen. ”Sofia var ju nästan förlovad med Emmanuel!”

   ”Det var annorlunda, man…” Jag hejdade mig. Jag hade tänkt säga att man inte bestämmer över vem man bli kär i. Det var väl ungefär hur det var för James med.

   ”Förstår du nu?” sa James i ett nästan uppgivet tonfall. ”Vissa saker bara händer. Och du gav mig aldrig chansen att säga det här, men Elle känner likadant för mig.”

   Det hade jag helt glömt bort att fråga.  Plötsligt försvann min ilska istället, bara rann bort. Jag suckade djupt och sjönk ner på sängkanten, tittade på mina händer. Det här kändes fel för mig. Men om det kändes rätt för dem, vem var jag egentligen då att döma?

   ”Jag ber inte om ditt tillstånd.” fortsatte James. ”Jag vill bara inte att du ska vara arg.”

   ”Jag är inte arg.” mumlade jag. ”Inte längre. Förlåt för att jag skrek på dig.”

   ”Det gör inget.”

   Jag suckade igen. James och min syster. Jag ville aldrig vänja mig vid den tanken, men verkade vara tvungen till det.

 

 


Elle: Kapitel 114- Explosion

 

 

Vi kraschade in i hotellrummet och jag var så trött att jag bara slet av klackarna och mitt nithalsband, innan jag slängde mig på sängen.

   ”Jag kan ta utbäddsoffan.” erbjöd sig James.

   Jag fick dåligt samvete, som redan hade tagit dubbelsängen. ”Orka bädda ut nu. Vi kan dela på den där, man ryms ju tre pers i den.”

   James såg på mig och på sängen, verkade överväga det med en nervös blick, sedan lade han sig bredvid mig. Vi kröp under våra täcken, rygg mot rygg, och så fort vi släckt så insåg jag att jag var klarvaken.

   James var bara någon decimeter ifrån mig. Jag kunde känna värmen från hans kropp. Det där ruset, som nästan blivit bekant på senaste tiden, kom tillbaka igen. Jag knöt mina händer när jag insåg att de ville röra vid honom och försökte tänka på annat. Detta är James. Det är din brors bästa vän. Du ska inte tänka på honom på det sättet.

   Jag hörde att han vände sig om och jag gjorde likadant innan jag hann tänka mig för. Nu låg vi ansikte mot ansikte. Min kropp började pirra hysteriskt och jag bet mig hårt i läppen i ett försök att inte visa det. James mötte min blick snabbt innan han såg bort.

   ”Bra band idag.” sa han spänt.

   ”Mm, jättebra.” svarade jag frånvarande.

   Han höjde handen mot mig och ett stilla ögonblick trodde jag att han skulle röra vid mitt ansikte. Sedan drog han åt sig handen igen och knöt den till en näve.

   ”Jag tror att jag sover i soffan istället.” Han reste sig upp och utan att jag tänkte på det följde jag med, gick runt sängen och stod plötsligt öga mot öga med honom. Vad lång han blev när jag inte hade klackarna på mig. Mitt ansikte var mot hans bröstkorg.

   Jag visste inte varför jag hade gjort så. Följt efter. Faktum är att när jag gjort det kände jag mig ganska dum. Jag tittade ner och fick syn på mitt armband. Och plötsligt förstod jag. Vad Tony hade menat. Att James var kär i mig.

   Jag gick igenom olika saker, prövade om detta var sant. Hur fumlig han kunde bli nära mig. Att han sneglade på mig hela tiden. Att han alltid sa snälla saker till mig, ställde alltid upp. Hatade Richard till och med mer än min bror, men han dolde det bra. Men jag hade sett hur ögonen flammade upp när namnet nämndes.

   Sedan tänkte jag på hur jag själv reagerade nära honom. Pirret inom mig. Hade den alltid funnits där, dold under ytan där jag inte kunde se den, eller var det bara nu på sista tiden? Jag tänkte på hur jag inte kunde låta bli att titta på honom heller, hur gärna jag ville röra honom när han var nära.

   ”James.” sa jag och tittade upp. Han hade stått tyst och stilla under de minuter jag tagit för att fundera. ”Är du kär i mig?”

   ”Jag… Det…” Han tittade bort, suckade sedan och såg på mig igen. ”Jag älskar dig.”

   Hjärtat skuttade till i bröstkorgen. Älskar mig? Älskar mig! Det var så mycket mer än vad jag hade väntat mig. En brand började pyra i bröstkorgen.

   ”Jag har försökt att glömma.” sa James. ”Men… Alltså… Du behöver inte oroa dig eller nåt, jag menar… Jag vet att det här inte passar. Du är ju Miles’ syster.”

   ”Skit i Miles.” sa jag och drog ner hans ansikte mot mitt.

   Först kysste jag bara ett par stilla läppar. James var så överraskad att han bara stod där med händerna i luften, och jag började åter känna mig som en idiot.

   Sedan kysste han mig tillbaka. Hans läppar formade sig under mina och han lade händerna om min midja, tryckte mig försiktigt mot sig. Som om jag kunde gå sönder om han tog i för mycket.

   Det exploderade inom mig, så kan jag bäst beskriva det. Som brännande klot som for genom mina ådror och satte dem i brann. Jag tänkte inte, bara lät explosionen ta över och dra James närmare mig, fara med händerna över hans bröstkorg, röra hans vackra ansikte och lena hår. James for med händerna över min midja och mina skulderblad, genom mitt korta hår och längs mina kinder. Det var som att vi inte kunde röra varandra nog.

   Jag drog mig bort tillslut, för jag hade frågor och hade dessutom tappat andan. James höll kvar sina händer runt min midja och flämtade lika mycket som jag. Jag kunde inte låta bli att le och han log tillbaka. Han har ett väldigt gulligt leende. Två av hans tänder korsade varandra.

   ”Så du… känner likadant då?” flämtade James fram.

   Jag nickade leende, ville kyssa honom igen men hade frågor. ”Hur länge?”
   ”Minns inte. För alltid, känns det som.” Hans hand lämnade min midja för att smeka min kind.

   ”Jag kanske har älskat dig länge också, men inte insett det förrän nu.” Där sa jag det, utan att jag tänkte på det. Älskar. Och det var nog sant. För sådär, den där kyssen, hade det aldrig känts med Richard. Sådär kan det bara kännas med den som man verkligen älskar.

    ”Så du vill vara med mig?” frågade han hoppfullt.

   ”Varför tror du jag kysste dig, dum fan?” log jag.

   Han skrattade till, sedan blev han allvarlig. ”Jag berättar för Miles imorgon.”

   Miles. Just det. Han skulle väl inte bli för glad. Hålla på med att James är för gammal för mig, och bla bla bla.

   Men jag brydde mig inte. Den där kyssen var olik allt annat jag tidigare upplevt. Jag ville uppleva den många gånger om. 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort