Tony: Kapitel 122- Xander

Här är ett litet extra kapitel. Se det som ett tack för alla dina snälla kommentarer Anna :)

 

Jag och Elle låg ner i gräset och stirrade på den blåa himlen. Läxfria, bekymmersfria, och pratade om sommarlovet.

   ”Jag tycker att vi drar till stranden ofta.” sa Elle. ”Och badar jättemycket.”

   ”Det är långt till stranden härifrån, vi får bada i en sjö istället.” påpekade jag.

   ”Jaja, bara det är vatten.”

   Jag skulle föreslå en sjö som låg ganska nära, när någon sa: ”Tony?”

   Jag flög upp och mitt hjärta stannade i bröstkorgen, när rösten verkligen tillhörde den pojke min hjärna kopplat den med. Mitt huvud blev ett enda trassel av allt som den tänkte just då, men allt som kom ut var ett ointelligent: ”Xander?” 

   Han log mot mig, hans leende var precis som jag minns det, och det sände precis samma rysning genom min kropp som den brukade. Jag lyckades få benen att bära min tyngd och försökte få fram mina tankar. ”Vad gör du här?”

   Istället för att svara granskade han mig och sa: ”Du har förändras.” Han log igen och jag dog lite inombords. ”Hur har du haft det?”

   ”Bra.” fick jag över mina förlamade läppar. Jag lyckades även klämma fram: ”Väldigt bra.”

   Han var inte den enda som förändrats. Han hade blivit bredare över axlarna. Inte för att han var bredaxlad förut, när vi umgicks var han ganska tanig. Nu var han mer normalbygd och jag märkte att jag avundades det. Hans svarta hår var fortfarande lika rakt och bångstyrigt, men nu hade det blivit tjockare och jag föreställde mig genast hur det var att köra fingrarna igenom den där kalufsen.

   Hans höga kindben verkade ha blivit mer markerade, fast jag kanske bara inbillade mig det. Han kändes också längre, mognare, större. Som om han växt förbi mig medan han var borta. Blivit så mycket äldre, men det var bara två år. Ett år sedan vi slutade skriva.

   Men hans ögon. De var precis likadana. Stora, runda, med korta svarta fransar och en lika grön nyans som gräs.

   Någonting lät bredvid mig och jag såg mot Elle, vars närvaro jag helt glömt bort.

   ”Det här är Elle.” sa jag tafatt.

   ”Hej.” sa hon med ett underligt leende, och Xander nickade tillbaka. Sedan såg han på mig igen med de där ögonen.

   ”Jag har flyttat tillbaka igen.” sa han. ”Mina föräldrar har skiljts, och mamma ville tillbaka hit. Så jag kommer att bo här varannan månad.”

   ”Vad bra.” utbrast jag med överväldigande glädje. Sedan insåg jag vad jag hade sagt. ”Alltså, inte att inte föräldrar har skiljt sig och så, men…”

   Xander förstod, han nickade och sa: ”Ah.”

   I bakgrunden sa Elle något och gick, men jag hörde inte. Herregud, jag kände inte mina knän. Jag var helt skakig i hela kroppen. Fingrarna längtade efter honom, efter den hetta hans hud gav mig, efter allt som han var. Det kändes som att det inte hade gått någon tid alls, som om världen hade frusit medan han var borta. Nu hade klockan börjat ticka igen.

   ”Du ser verkligen bra ut.” sa Xander.

   ”Tack. Du med.” Jag kunde inte låta bli att tänka på det som fanns innanför den där munktröjan.

   Xander tog några steg närmare mig och jag gjorde allt för att dölja min skenande puls. Jag misslyckades, för jag kände att jag var röd i ansiktet.

   ”Tony…” sa Xander tvekande.

   Jag kunde inte slita mig från hans ögon. ”Vad?”   

   Han tog det steg som var emellan oss och tryckte sina läppar mot mina, med händerna om mitt ansikte. Elden som rasade genom mig var vildare än jag mindes den, och lika plötsligt som den kommit var den borta igen.

   ”Förlåt.” sa Xander skamset, lika andfått som jag. ”Förlåt, förlåt för det där. Jag kan inte bara komma in rusande såhär och hålla på och… Du kanske är med någon annan och allt, men… Jag har aldrig… Du…”

   ”Xander.” sa jag och gick emot honom igen. ”Det finns ingen annan och har aldrig funnits.”

   Jag svalde den nervösa klumpen inför att bli avvisad, och kysste honom. Han reagerade snabbare än jag hade gjort. Krokade armarna mot min nacke och drog mig närmare sig, rörde läpparna under mina och framkallade reaktioner som jag glömt bort. Fick mig att glömma min blygsel och allt annat. Fick mig att leta fram händerna under den där tröjan och röra vid magen därunder. Fick min kropp att brinna på ett underbart vis.

   Fick mig att inse att jag aldrig skulle låta honom gå igen. 


Kommentarer
Anna

Super bra! Tack, så mycket. Det var super kul att läsa ur Tonys perspektiv på det hela. :) Log genom hela kapitlet. hehe ;)

2013-11-23 @ 21:27:45

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort