Fingtic's

”Du och Elle är vad?!”

   ”Ihop.” upprepade James.

   Soluppgångens strålar kom in genom hotellfönstren, Sofia att gått ner för att äta frukost med Elle, när min vän sagt att han ville prata med mig.

   ”Sen när?!” skrek jag argt.

   ”Sen igår.”

   Det kokade inom mig. Alla känslor bara bubblade över och jag sket fullkomligt i om hela hotellel hörde mig. ”Så helt plötsligt bestämde du sig för att vara kär i henne, samtidigt som ni hade ett rum för er själva, så passande.”

   James gav mig en sårad blick som jag tittade bort ifrån. ”Jag har inte legat med henne, Fingtic. Känner du mig inte bättre än så?”

   Jo, det gjorde jag. Jag var bara så frusterad att jag inte tänkte på vad jag sa.

   ”Jag har haft känslor för henne i över ett halvår, Miles.” fortsatte James med ett bedjande tonfall. ”Jag har försökt att glömma bort det jag känner, men det går inte.”

   ”Ett halvår?” Nu var det han som tittade bort. ”Du var varit tänd på min syrra i ett halvår, och du sa ingenting till mig?”

   ”Därför att jag visste hur du skulle reagera! Och tänd på är inte rätt ord, det är mer än så.” Han betraktade sina händer.

   ”Hon är bara sexton.” suckade jag. ”Du är för gammal.”

   ”Det skiljer bara två år, egentligen. Det är inte mycket. Och hon fyller sjutton snart.”

   Jag gick fram och tillbaka, fortfarande brinnande inom mig. ”Hon har redan blivit sårad en gång, hon behöver det inte igen. Det vet du James, du vet det ju!”

   ”Jag kommer inte att såra henne!” invände James. ”Jag älskar henne, Fingtic.”

  Jag tvärstannande i mitt vankande och stirrade på honom. ”Älskar?!” Hela mitt väsen skrek emot det, men det kunde faktiskt vara sant. Det var nog sant. Tänk bara på hur James alltid var i härheten av Elle, hur han blev bara om hennes namn nämndes. Hur tankspritt han blev. Hur glad han blev. Hur hans ögon såg ut. Helvette.  Hur jävla blind får man bli? Han älskade henne faktiskt.

   Den här insikten gjorde mig bara, av någon andledning argare. ”Varför, James? Det finns miljoner tjejer där ute, varför var du tvungen att ta JUST MIN SYRRA?!”

   ”Det kom ju från rätt person!” skrek James tillbaka och flög upp ur stolen. ”Sofia var ju nästan förlovad med Emmanuel!”

   ”Det var annorlunda, man…” Jag hejdade mig. Jag hade tänkt säga att man inte bestämmer över vem man bli kär i. Det var väl ungefär hur det var för James med.

   ”Förstår du nu?” sa James i ett nästan uppgivet tonfall. ”Vissa saker bara händer. Och du gav mig aldrig chansen att säga det här, men Elle känner likadant för mig.”

   Det hade jag helt glömt bort att fråga.  Plötsligt försvann min ilska istället, bara rann bort. Jag suckade djupt och sjönk ner på sängkanten, tittade på mina händer. Det här kändes fel för mig. Men om det kändes rätt för dem, vem var jag egentligen då att döma?

   ”Jag ber inte om ditt tillstånd.” fortsatte James. ”Jag vill bara inte att du ska vara arg.”

   ”Jag är inte arg.” mumlade jag. ”Inte längre. Förlåt för att jag skrek på dig.”

   ”Det gör inget.”

   Jag suckade igen. James och min syster. Jag ville aldrig vänja mig vid den tanken, men verkade vara tvungen till det.