Fingtic's

 

 

Nästa dag, när jag och Miles steg ut ur bilen stirrade och viskade folk mer än vanligt. Jag började undra ifall Miles hade gjort något mer, något ännu värre. Men när vi skiljdes åt i olika korridorer fortsatte det och då förstod jag: Det var mig de skvallrade om.

   Obehag började genast krypa längs ryggraden. Vad hade jag gjort, som orsakat sådan uppståndelse? Vad viskade de om?

   Ett ord sades högt nog för att nå mina öron: ”…hora.”

   Snart följdes mer, saker som: ”… en sån jävla slampa… hur kunde hon… tre stycken var det…”

   Jag ville fråga dem vad fan de snackade om, men vågade inte. Jag var rädd för svaret, jag visste inte varför, det kändes bara farligt…

   Tony dök upp i korridoren, med ett jäktat ansikte. ”Kom, Elle.” sa han lågt och vände mig.

   ”Vad är det som pågår?” frågade jag, med en löjligt svag röst. ”Vad pratar alla om? Vaddå hora?”

   ”Jag ska berätta, låt oss bara komma ut från skolan först.”

   Jag fick syn på Richard och hans vänner längre fram i korridoren. Kanske han kunde förklarade det här. Han stod med ansiktet bort från mig och därför ropade jag på honom.

   Han vände sig inte om, men en av hans vänner gjorde det, Andrew. Hans ansikte förvreds till vildaste ilska när han såg på mig, vilket gjorde mig helt paff. Varför var han arg på mig?

   ”Din jävel.” morrade han mot mig. ”Din jävla slampa!”

   Jag ryckte till. Kylan som varit i ryggen spred sig nu till resten av kroppen och gjorde det omöjligt för mig att röra mig. ”Va-vad menar du?”

   ”Du vet precis vad jag menar!” fortsatte han. Han skrek så högt att jag blev rädd. ”Richard har berättat allt, din otrogna lilla satmara.”

   ”Otrogna?” Min röst hördes knappt. ”Vad pratar du om? Richard, vad pratar han om?”

   ”Kom, Elle, vi måste verkligen gå nu.” Tony gav mig en hårdhänt knuff och drog mig ut ifrån korridoren,

   ”Richard? Richard?!” ropade jag, men han låtsades inte höra mig.

   Vi kom ut på parkeringen, som var alldeles öde nu, och Tony drog med mig ut på vägen, där vi började gå. Långsamt vakande jag till från chocken, började kunna röra mig själv och slutade snubbla. Tankarna var tröga och dimmiga, men känslorna rusade som en snöstorm i mitt inre.

   ”Richard har sagt att han upptäckte igår att du har varit otrogen mot honom en längre tid, med tre olika killar.” berättade Tony i ett svep. ”Det var spridit sig över skolan snabbare än eld.”

   ”Va?” Min röst var bara en hes viskning. ”Men jag har inte varit otrogen.”

   ”Jag vet.” sa Tony mjukt. ”Richard ljuger om dig, men alla tror på det.”

   ”Men… men…” Nej. Nej, det här stämde inte. Det här var inte verkligheten. Detta måste vara en mardröm. Jag måste vakna snart, alldeles snart skulle jag vakna i min säng och…

   Jag märkte inte att jag hade satt mig ner fören Tony knäböjde framför mig med oroliga ögon.

   ”Det måste vara ett missförstånd.” Min röst var som en viskning. ”Richard skulle aldrig göra så mot mig, varför skulle han göra så?”

   ”Jag vet inte.” sa Tony lågt. ”Men jag stod bredvid när han sa det, jag hörde honom säga det Elle.” Han höjde rösten mot slutet när jag började protestera. ”Han har svikit dig. Jag är hemskt ledsen.”

   Han drog upp mig på fötter. ”Kom, så går vi hem.”

 

 

 

Jag hade nyss avslutat dagens samhällstjänst när jag såg Sofia svansa förbi. Jag sa hastigt hejdå till James och joggade fram till henne. Hon gick med händerna i kjolsfickan och hade tydligen inte sett mig innan jag hälsade.

   ”Åh, hej Miles.” svarade hon. ”Avslutat dagens arbete?”

   ”Japp.” svarade jag. ”Nu har jag ledigt resten av veckan.”

   På avstånd busvisslade James åt oss.

  ”Vem är det där?” undrade Sofia och sträckte på sig för att kunna se över min axel.

   ”Ärsh, bara en stor idiot som jag tvingas jobba med.” Jag sa det sista högt så att han skulle höra mig, men han bara flinade till svar.

   ”Vart är du på väg?”

   ”Trädet.” svarade hon. ”Har du lust att hänga med?”

   Nåväl, jag kunde ju faktiskt säga till mamma att samhällstjänsten dragit över idag.

   Vi promenerade lugnt, pratade om film och plugget. Det sista var mer en diskussion, eftersom jag hatade skolan och hon tog det på största allvar. När vi lämnat det ämnet (jag vann, enligt mig i alla fall) undrade hon om jag läst någon bra bok på sistone. Där brast jag ut i gapskratt.

   ”Tjejen.” tänkte jag säga, men ångrade mig i sista sekund. Hon var inte en tjej. Hon var något finare, ädlare. ”Flicka.” sa jag högt. ”Jag läser inte.”

   ”Du kanske bara inte har hittat din genre än.” sa hon.

   ”Min genre?” Jag höjde ett ögonbryn.

   ”Ja, det du är intresserad av. Din typ av böcker. För exempel, jag tycker om böcker som har spänning och romantik, Emmanuel tycker om western, vad tycker Miles om?”

   ”Tycker Emmanuel om western? Va fan handlar western om?”

   Hon gav mig en menande blick. ”Vad tycker du om?”

   Jag bara ryckte på axlarna. ”Jag läser inte, punkt.”

   Vi gick tysta en stund, med löv prasslande under skorna och Sofias kjol som fladdrade lätt. Den här gången var hon klädd i en blå med små, små färgglada prickar, och hon hade dessutom på sig en vit, tjockare jacka. Fin som vanligt.

   ”Vet du vad.” sa jag. ”Jag skulle vilja se dig utan klänning.”

   Hon tvärstannade och stirrade på mig med chockerade ögon. ”Ursäkta?”

   Jag skrattade till när jag insåg hur hon hade tolkat det. ”Nej, inte så. Jag menar i vardagliga kläder. Typ, jeans, eller mjukisbyxor. Utan finkläder.”

   ”Jaha.” Hon rodnade hastigt. ”Jag brukar ha mjukisbyxor ibland. När jag är hemma, och bara kopplar av.” Sofia tvekade lite, sedan lade hon till: ”Mina föräldrar vill att jag ska vara fin när jag är ute bland folk. Visa en god sida.”

   ”Och då gör du som dina föräldrar säger?” Jag höjde ett ögonbryn.

   ”Det betyder mycket för dem.” Hon ryckte på axlarna. ”Det är inte en särskilt stor uppoffring, att klä sig stiligt.”

   ”Sofia!” hördes en arg röst bakom oss.

   Vi snodde runt och vem var det om inte Emmanuel, som kommit för att ställa till trubbel. Jag orkade verkligen inte med honom nu, så jag sa adjö till Sofia och gick. Bakom ryggen kunde jag höra honom utbrista:

   ”Varför umgås du med honom? Han stal din pappas bil, om du förträngt det.”

   ”Jag har inte glömt det, men jag anser att alla förtjänar en andra chans.”

   Han svarade på det, men jag hörde inte. Brydde mig inte. 

Sofias klänning

 Credit till Linnéa som kom på titlen till kapitlet.

 

Musiken dundrande ut från min cd-spelare. Det var en mixad skiva, massor av gamla och nya godingar. Jag och Richard låg på golvet och skulle plugga, eftersom ett matteprov hade börjat nalkas.

   Någonting var fel. Igår hade allting varit som vanligt, vi hade hånglats och snackat och allt det vanliga. Men idag hade han:

 

1. Inte kommenterat min korta kjol, som jag ändå tagit på för hans skull.

2. Inte protesterat när jag påstod att Sex Pistols är det bästa punkbandet i världen.

3. Knappt tittat på mig.

 

Jag förstod inte om det var någonting jag hade sagt, eller gjort. Han hade bara varit helt okontaktbar hela dagen. Och han var ändå inte sjuk eller något, han hade varit helt som vanligt mot sina kompisar. Men inte med sin flickvän.

   Tillslut kunde jag inte hålla mig längre. ”Är allt okej?”

   Han hummade, stirrandes mot matteboken. Han hade inte gjort ett enda tal. ”Hurså?”

   ”Nä, jag bara undrade…” Jag bet mig i underläppen. ”Är det säkert?”
   ”Ja.” Nu lät han irriterad. ”Det är inget.”

 

”Inget?”

   ”Inget.” upprepade jag. ”Men han ljög, helt klart. Snälla, berätta vad som är på G.”

   Jag och Tony satt på kvällen i det stängda caféet, kalasande på kolakakor och annat som inte sålts under dagen. Jag tittade bönfallande på min vän, som lade pannan i veck.

   ”Det är någonting han döljer.” sa Tony långsamt. ”Någonting han skäms över.”

   Jag spärrade upp ögonen. ”Är han otrogen?”

   ”Neju.” skyndade killen att säga. ”Nej, nej. Han kanske har…” Han gjorde en funderande gest. ”…fuskat i ett prov och har dåligt samvete, för han vet hur hårt du håller på att man ska få sina betyg ärligt?”

   ”Kanske det.” Jag kände mig genast lugnad. ”Såklart. Och jag som tjatade på att vi skulle plugga idag, jag måste bara ha gjort det värre!” Jag lade mig suckande över bordet. ”Jag är en usel flickvän till en underbar pojkvän.”  

   ”Du är inte usel.” protesterade Tony lugnt.

   Jag proppade i mig ännu en kaka, funderande. Jag mådde verkligen dåligt över att Richard mådde dåligt. Sådana känslor hade jag bara för dem som stod mig närmast, sådana som jag verkligen brydde mig om.

   Jag tyckte verkligen om Richard. Jag kunde inte föreställa mig att vara tillsammans med någon annan.

   ”Jag tror att han är den rätte.” sa jag lågt.

   Tony avbröt sig mitt i en tugga. ”Oj. Det var som fan.”

   Det fick mig att skratta. Det var så ovanligt för honom att svära. 

 

 

Min dator var utlånad till Elle, så jag hade ingen musik i natt. Jag hade inget sprit heller, mamma var väldigt noga med det. Jag hade inget skydd emot mardrömmarna.

   Den första kom fort, jag hade knappt hunnit sluta ögonen. Jag flöt på ett blått hav, som först var stilla och lugnt. Ovan mig gnistrade stjärnor. Men plötsligt försvann stjärnorna, havet under mig blev svart och jag började sjunka. Det var någonting som drog i min fot, ner, ner mot botten. Jag famlade efter någonting att hålla tag i, men ingenting fanns där. Det blixtrade innanför mina ögonlock och lungorna hade slut på luft.

   Jag vände mig om och såg att den som hade dragit ner mig var han.

  

I nästa dröm simmade han och jag, återigen, över havet. Det var stilla och klart, men allteftersom drömmen led blev vågorna högre, jag råkade andas in vatten istället för luft och saltet brände i halsen, fick mig att sjunka. Han vände sig om och hjälpte mig upp, och då började han sjunka istället. Jag ville följa efter, men plötsligt hade is bildas över havet. Jag satt på den och såg honom dras mot botten, utan att jag kunde göra något för det.

  

Efter ytligare en dröm hade jag fått nog. Jag öppnade fönstret, för min hud var outhärdligt kladdig av svett, och satt där och stirrade ut i natten. Snart började jag huttra istället men jag stängde ändå inte. Jag ville ha den kalla luften, så friskt jämnfört med luften i Olympia, för den fick alla andra tankar att frysa bort.

    Nästa dag tog jag igen sömnbristen genom att sova på lektionerna, så när det blev dags för samhällstjänst (idag städade vi parken, jippi) kunde jag hålla mig vaken nog att genomföra mitt arbete. När det blev rast satte sig jag och James på en bänk och jag fiskade upp en cigarret, för att friska upp huvudet. James rynkade näsan åt den.

  ”Kan du släcka den?” bad han. ”Jag har astma.”

   ”Oj, förlåt.” Jag skyndade mig att döda den mot marken.

   Han betraktade mig en stund och sa sedan: ”Sovit dåligt?”

   ”Så in i helvette.” bekräftade jag.

   ”Vet du vad du behöver.” sa James. ”En fet kopp med kaffe. Vad sägs som att vi går och köper en efter jobbet?”

   Jag sken upp vid tanken på att bara hänga och snacka. Men så kom jag ihåg. ”Jag måste jobba, i min mammas café.” Jag fick en idé. ”Men vad sägs om att du hänger med dit, så får du gratis kaffe? Det brukar ändå vara ganska dött på tisdagar.”

  

”Vem är det?” frågade mamma genast, när jag gick in med James och erbjöd honom att sitta vid disken.

   ”En vän från samhällstjänsten bara.” svarade jag och hällde upp kaffe åt oss.

   Hon gav honom en misstänksam blick. Samhällstjänsten lät nog inte så bra i hennes öron, och hon var nog inte lika imponerad av tuppkammen som jag. Men hon var för upptagen av att baka för att bry sig mer om honom.

   Det fanns inga kunder som behövde service, så jag satte mig mittemot James på andra sidan om disken och sköt honom kaffet. Han smuttade på det samtidigt som han såg sig omkring i caféet. Hans blick fastnade vid Elle, som satt vid ett bord tillsammans med sin blonda pojkvän.

   ”Vem är det?” frågade han, antagligen fångad av alla de nitar hon klädde sig i.

   ”Min syrra.” svarade jag bistert. ”Elle.”

   ”Åh.” Han vände sig mot mig igen och tog ett stor klunk av kaffet, trots att det var alldeles för varmt. Jag hällde upp ett glas med kallt vatten till honom, som han slukade lika girigt.

   ”Det är ett fint café, som ni har.” sa James sedan.

   Det hörde mamma. Hon vände sig om och log stort. ”Tack så mycket. Vad var det du hette nu igen?”

   Jag var tvungen att småle. Hon var bara för lättflörtad ibland. 

 

 

Dagarna gick och blev fredag. Sofia hade varit kyligare mot mig än vad hon brukade vara, men jag kände ändå att det var på väg mot det normala igen. Emmanuel dock, han såg ut som om han ville utmana mig på revolverduell.

   Idag jobbade jag två timmar, sedan skulle jag åka till caféet. Jag ville verkligen inte hamna på militärskola, så jag skulle göra som mamma sagt.

   ”Vad ska du gå då?” frågade James. De senaste dagarna hade jag tagit med mobil och hörlurar, som jag hade delat med honom.

   ”Vad menar du?”

   ”Du sa ju att du var sjutton, vilket college ska du gå?”

   Jag grimaserade. ”Inget. Jag hade inte tänkt gå på college.”

   James slutade arbeta och såg allvarligt på mig. ”Varför inte?”

   ”Jag vill inte. Det känns inte som rätt för mig.” sa jag, lite förvånad över hans reaktion.

   Han vände skurborsten i handen. Idag tvättade vi bort ett annat klotter, ett fult på en toalett. ”Vet du vad, Fingtic.” Han hade kallat mig det ända sedan jag avslöjade det. ”College är nog inte så dumt. Det leder till ett jobb du vill ha, något du är intresserad av. Jag tycker att du ska ta chansen om du har den. Tro mig mannen- du vill inte hamna på en fabrik.”

   Mamma hade sagt likande till mig, samma sak med lärare och pedagoger, men det här var första gången som jag verkligen lyssnade, för nu kom det inte från någon vuxen som inte hade någon aning om hur det var att vara ung idag. Det kom från någon som hittills har visat sig att vara ganska förståndig.

   Jag nickade, visade att jag hade lyssnat, och sedan bytte vi ämne.

 

Inne på caféet var det fullt med liv, nu på fredageftermiddag. Det var en kö till kassan och de längst bak började bli otåliga, så jag gjorde mitt bästa för att klara av beställningarna så fort som möjligt. Jag hade börjat fått in det lite mer och lärt mig att det var bäst att inte säga så lite som möjligt till kunderna, för de verkade alltid uppfatta det som en förolämpning.

   När alla slutligen fått sina sockerbomber och satt sig ner för att lägga på några kilon, öppnades dörren och de tre mest osannolika killarna kom in.

   Emmanuel och hans två bästa vänner som jag aldrig orkade lära mig namnet på, flinade dumt och såg sig omkring i salen med en nervärderande blick. Jag kände hur jag mörknade. Han hade helt klart kommit hit för att jävlas.

   ”Nämen.” sa han med spelad förvåning. ”Är det inte Miles?”

   Han kände sig väldigt bekväm här, han var lättsammare än vanligt.

   ”Nämen hejsan.” sa jag med samma ton. ”Är det inte Ethaniel? Eric? Ewan? Ledsen, jag kan aldrig lära mig ditt namn.”

    Han tog ett lugnande andetag och böjde sig över kakorna. ”Få se… vilka är fullkorn?”

   ”Ingen.” sa jag kort.

   ”Det var synd.” Han stod tyst i tre minuter och låtsades fundera. ”Jag tar väl cappucino då, eller en latte, eller…” Han fortsatte att ändra sig  men istället för att låta mig irriteras, som han ville, lutade jag mig tillbaka och spelade på mobilen. Då kom han på att han inte ville ha något, och hans och hans vänner gick ut. 

 

 

”Okej grabbar.” sa den breda, smutsiga mannen som kallade sig Joe. ”Ni vet varför ni är här. Ta varsin skurborste och sätt igång, allt ska bort.”

   Det var kallt ute, blåste och var eländigt. Jag och några andra killar stod samlade i blåa overaller tillsammans med tre hinkar, starkt luktande av rengöringsmedel, och flera borstar. Jag tittade på sprejfärgsbilden som vi skulle tvätta bort, med sorg. Det var ett mycket snyggt konstverk, föreställde ett lejon med tre små lejonungar. Mycket trevligare än de vanliga texterna som man brukade göra. Jag förstod inte varför det skulle förintas.

   Joe hade hotat med att förlänga våra straff om vi inte jobbade på, så jag tog en borste och började gnugga mot väggen. När handen blev blöt blev den också fort kall och tvålen sved i skinnet. Jag suckade tungt och önskade att jag hade tagit med mobilen och hörlurar, så att jag åtminstone hade något att lyssna på.

   Det fanns bara en annan jämnårig, de andra var ett par tolvåringar (hade väl snattat godis eller något sånt oskyldigt) och de andra var en vuxen man med mustasch. Jag tror inte att han kom från Redleave.

   Den jämnåriga var en mörk kille, i ett par gympaskor med det första lagret av tyg bortslitet och en imponerande hög tuppkam. Han anslöt sig till mig, där jag stod och skrubbade mot betongen.

   ”James.” presenterade han sig som, med samma dialekt som polisen hade haft.

   ”Miles.” svarade jag.

   ”Så vad har du ställt till med för att hamna här?” Det lät som en typisk fängelsereplik.

   ”Jag stal en bil på skoj.” Jag blötte borsten igen. ”Du då?”

   ”Jag gjorde det här.” Han nickade åt sprejmålningen.

    Jag tappade hakan. ”Allvarligt?” Killen nickade. ”Wow. Den är så cool, hur gör man någonting sånt här?”

   ”Sprejar bara, försöker få en bild i huvudet till handen.” Han ryckte på axlarna. ”Det är inte så svårt faktiskt.”

   Jag halvt fnös, halvt skrattade. ”Säkert. Du vill bara inte verka skrytig.”

   ”Kanske det.” James blinkade åt mig och jag skrattade.

   Han var rolig och trevlig, så jag berättade om när vi hade stulit bilen, hur det hade gått till och hur vi slutligen blev fångade. ”Det var dumt gjort, jag erkänner det.” avslutade jag.

   ”Det var jävligt dumt.” fyllde James i.

   ”Jag vet.” Jag lutade mig mot tunneln, fylld av ånger en stund. ”Hur länge ska du jobba här då?”

   ”En månad.”

    Jag svor. ”Jag är här i tre månader.” Det hade varit kul att ha någon jämnårig att prata med.

   ”Du råkar inte ha med någon musik?” frågade James.

   ”Önskar att jag hade. Vad hade du velat lyssna på, i så fall?”

   ”Tja, jag tycker om såna här gamla grejer. Typ the White Stripes, Johnny Cash…”

   “Hm.” Jag nickade. “Du nämnde just mitt favoritband. Jag börjar gilla dig, mannen.”

   Resten av samhällstjänsten diskuterade vi mer musik, gick vidare till film och avslutade med spel. James var en värre fattiglapp än jag, fick jag reda på tillslut, och han bodde på Redleave (ni vet, det där skabbiga området). Han var ett år äldre än mig och jobbade på en fabrik.

   Men det jag uppfattade av det, var att han var den fösta killen i Ringroad som inte pluggade som satan eller blev kontrollerad av sina föräldrar. 

 

 

Med Elles uppmaning om att skita i allas blickar, försökte jag också göra det. Jag gav mig själv tanken De har fel, jag har rätt och höll den inom mig när jag gick in i klassrummet. Tanken passade inte alls in i sammanhanget men den fick mig att verka likgiltig mot de andra. Jag vågade inte möta Sofias blick, trots att jag ville. Jag ville ge henne någon bortförklaring, som att jag var aspackas eller något, men bara tanken på att hennes bruna ögon kunde vara föraktfulla fick mig att krympa ihop. Av någon dum, oförklarlig andleding var jag livrädd för det.

   Men på rasten sökte hon upp mig. Jag satt vid en bänk och klottrade en The White Stripes text bänkskivan, när hon plötsligt satt framför mig. Min puls höjdes löjligt högt och jag fortsatte att titta på mina nerskrivna ord.

   ”Jag trodde inte att du ville prata med mig igen.” sa jag så lugnt jag bara kunde.

   ”Det tänkte jag inte heller.” svarade hon. ”Men sedan fick jag läsa förhöret på den unga mannen som körde, och han sa att ni varken tänkte sälja bilen eller behålla den för er själva. Han sa att det bara var ett ’impuls rån’. Så jag undrar…” Jag mötte hennes blick och fick se att den var funderande. ”Varför gjorde ni det?”

   Jag lutade mig tillbaka, med normal puls igen. Hon var inte arg. Jag hade kvar min vän. Lättnaden var så stor att jag fick kämpa för att inte visa den öppet.

   ”Låt mig ställa en motfråga.” sa jag. ”Varför klättrar du upp i trädet? Du vet att det är farligt. Du vet att det ät dumt att vara sådär högt upp. Så varför gör du det?”

   Hon rynkade pannan. ”För utsikten.”

   Jag flinade ironiskt. Hon förstod inte vad jag var ute efter. ”Fin utsikt kan du få från ett plan också. Vad är skillnaden mellan ett säkert plan och tunna grenar?”

   Hennes ögon blev en storlek större. Hon förstod vad jag menade. ”Grenarna är farliga. Att vara i dem är en risk.”

   ”Du vet att du kan falla.” fyllde jag i. ”Därför slår ditt hjärta hårdare, därför blir det hela spännande.”

   ”Ni stal bilen för kickens skull.” Hon nickade och satt tyst en stund. ”Hur var det?”

   Jag log ännu större. ”Underbart.”

 

Just när jag gick runt och var överlycklig för det här fick jag ett sms: Samhällstjänsten skulle börja i morgon, samlas vid tunneln som leder till Riverstreet (alltså det fattiga området, som inte har någon flod som helst). Alltså skulle jag enligt mammas hot jobba hos henne idag.

   ”Ditt jobb…” berättade mamma när jag kom hem. ”…är att stå i kassan, ta emot pengar, ge dem deras beställning, hämta disk och gå runt och fråga om folk vill ha påtår. Kom ihåg att det är gratis.”

   Jag hummade till svar och ställe mig bakom disken, där det fanns en gammal kassapparat som mamma köpt på loppis, och massor av bakelser. Caféet hade bara en kund just nu, som satt och drack kaffe.

   ”Och kom ihåg att vara trevlig.” lade mamma till mjukt. Hon hade pratat försiktigt med mig hela dagen, hon kanske skämdes lite över sitt utbrott igår. Men hon tog inte tillbaka något.

   Sedan lämnades jag vid kassan, tills mannen gick och jag blev beordrad till att hämta hans kaffekopp och skruva hans bord. Sedan fick jag ta emot en kund, och efteråt fick jag skäll (vad är det för fel med att säga Du verkar vara van vid att äta såhär mycket socker?) och efter ytligare några kunder (som jag sa så lite som möjligt till, och som viskade när de satt sig vid bordet om något om en bil) fick jag slutligen gå och lägga mig. Jag suckade tungt.

  Hädanefter skulle varje dag bli såhär. 

Det här kapitlet börjar med Miles' synvinkel, och byter till Elles efter *

 

Minns ni att jag sa att mamma borde inte bli så arg?

   Tja, jag missberäknade henne.

   Caféet var stängt, istället satt jag där vid ett bord och mamma stod upp och skrek och grät på samma gång. Det var ganska hemskt att se och gav mig faktiskt dåligt samvete. Varje ord hon sa trängde sig in i mitt huvud, trots att jag inte ville det, och det gjorde ont.

   Slutligen sjönk hon ner på stolen mittemot min och begravde huvudet i händerna. ”Jag orkar inte med det här längre.” sa hon. Hon snörvlade och tittade upp på mig med röda ögon. ”Det här tar slut nu.”

   ”Vad…” Jag harklade bort hesheten i min röst. ”Vad menar du?”

   ”Jag menar att från och med nu ska du gå till skolan, utan undantag. Sedan ska du komma direkt hem och jobba i caféet, varje dag du inte gör samhällstjänst.” avbröt hon mig när jag började protestera. ”Och på helgerna ska du stanna hemma, jobba och göra läxor.”

   ”Du kan inte använda mig som din slav!” sa jag argt.

   ”Jo det kan jag visst det.” Det fanns en glöd i min mammas ögon, en ilsken glöd som skrämde mig. ”Om du inte gör det här kommer jag att skicka dig till en militärskola.”

   ”Men… va?!” Jag trodde inte mina öron. ”Du kan inte mena allvar!”

   ”Du börjar imorgon.” Hon reste sig och började gå därifrån.

   Jag tog till ett fult kort. ”Pappa skulle aldrig göra det här mot mig.”

   Hon tvärstannade och stod stilla länge, tills jag hade börjat ångra mig. ”Jag gör det här för ditt bästa, Miles. Även om du inte förstår det.”

 

*

 

De trodde att jag sov, men jag låg vaken och hörde vartenda ord. Det sved inom mig, jag avskydde att höra dem gräla, men jag höll med mamma. Det här måste få ett slut, om vi så måste tvinga honom till det.

   Jag visste vad som hade hänt, mer detaljerat än vad mamma trodde. Jag var inte förvånad över det, mer… besviken. Och medlidande med mamma. Jag vet att hon hade börjat hoppas att Miles hade bättrat sig, att den lilla byn återställt honom. Jag hade börjat hoppas med.

  

På morgonen var alla tysta. Mamma såg inte på Miles och Miles såg inte på någon. På vägen till skolan försökte jag komma på någonting att säga till hans stela ansikte, men kom inte på något passande.

   När vi parkerade vid skolan och gick ut började alla viska och stirra på oss. Eller, inte oss. På min bror.

   Han försökte låtsas som om han inte brydde sig, men jag kunde se på hans spända käke att det besvärade honom. Allas blickar, anklangande, nervärderande. Jag mötte dem, stirrade ner dem, men lyckades inte med alla. Vissa skrattade när vi hade gått förbi och Miles’ axlar spändes. Trots att detta kunde vara nyttigt för honom, tyckte jag hemskt synd om honom.

   När vi skulle skiljas åt gav jag honom en tröstande klapp på armen och sa att han skulle ignorera dem.

   Han blev förvånad.

   Men slappande av efter det. 

 

Förhörsrummet i Olympia är ganska otrevligt. En lukt av rengöringsmedel sticker i näsan och gör en yr i huvudet. Väggarna är så vita att man får ont i ögonen och stolens skär in i ryggen. I hörnet sitter en överbevakningskamera och framför en finns ett stort, svart fönster som får det att krypa i skinnet. Du har ingen aning om vem som tittar på dig.

   Men förhörsrummet i Redleave var ganska hemtrevligt, troligtvis för att det inte var ett riktigt förhörsrum. Jag tror mer att det var något gammalt kontor eller nåt. Framför mig fanns ett skrivbord med några papper och en uttorkad bläckpenna. Väggarna var ljusblåa med en sliten tapet, och till vänster om mig fanns ett fönster ut till korridoren. Genom det där fönstret kunde jag se en polis och mannen vars bil vi nästan stulit.

   Snuten hade först sett till att vi fick sjukvård, trevliga som de var. Men ingen hade skadats allvarligt, de i bakstätaet hade bara åkt in i framsätena och jag och Jeff hade slagit i ett par enorma krockkuddar. Sedan hade de fört oss till polisstationen, där vi fått sova i separata celler. Så jag hade ingen aning om var de andra var, själv hade jag väckts klockan sex och suttit här sedan dess med ett blåmärke i pannan och en jobbig baksmälla.

   Åh nej, nu kom mamma och anslöt sig till de båda männen. Hon gav mig en arg blick genom glaset, innan hon vände sig till polisen. Hon påbörjade den sorgliga berättelsen om stackars lilla Miles Fingtic, bredde på om hur svårt jag haft det och bla bla bla. Just innan hon var klar avbröt den rika mannen henne med hög röst:

   ”Jag bryr mig inte om om han är psykiskt störd! Han har ändå…”

   ”Kallar du min son för psykiskt störd?” Hon använde VILL-DU-DÖ rösten som jag brukade få ibland. Ganska trevligt att höra henne använda den mot någon annan.

    ”Nu lugnar vi ner oss här.” avbröt polisen. Han var bred, som både tjock och muskulös på samma gång, och hade inget hår på skallen eller hakan. Hans röst var stadig, lugn, och hade en sådan där cool dialekt som bara svarta av någon andledning kan få till. ”Jag ska gå in och snacka med grabben, och ni två ska gå ut härifrån. Nu.” lade han till när ingen rörde sig.

   De båda gav mig en sista blick, mannen var förbannad och mamma såg trött ut, innan de gick. Polisen skakade på huvudet och öppnade dörren in till mig. Den hade inte ens varit låst.

   Jag nickade som hälsing till honom. ”Miles Fingtic. Trevligt och träffas, Mr…?” Jag har lärt mig genom erfarenhet att man tar sig lättare ur sånt här om man är trevlig och försöker bli polare med snuten.

   ”Willburg.” Han satte sig framför mig och knäppte händerna, såg på mig utan att säga något.

   ”Vars är de andra?” undrade jag.

   ”Dina kamrater? Sitter i en förstklassig bil till häktet.”

   Jag trodde att jag hade hört fel. ”Va?”

   ”De har många anmärkningar i sitt register, detta var det sista som krävdes.” Han lutade sig tillbaka med korsade armar. ”Du har också ganska många anmärkningar.”

   ”Ganska imponerande va?” sa jag lättsamt. ”Fyra skadestånd, en stulen moped, fem snattningar…”

   ”För att inte glömma de två gånger du försökte bryta dig in på Systembolaget.” lade Mr Willburg till.

   ”Jag förstår inte riktigt varför vi försökte göra det igen, när vi blev fast första gången.” Jag rynkade pannan. ”Vi var väl fulla.”

   ”Som du var igår?” Han såg allvarligt ut, men jag såg att han roades av mig. ”Du vet väl att du är minderårig?”

   ”Snälla.” Jag himlade med ögonen. ”Jag är inte här för att jag var packad.”

   ”Nej, du är här för att du försökte stjäla Mr Ringroads bil.”

   Jag hejdade mig. ”Ringroad?”

   ”Ja, Ringroad. Han är inte särskilt glad ska du veta. Det där bilen var väldigt dyr.”

   Helvette.

   Jag hade försökt stjäla Sofias pappas bil. Fans jävla HELVETTE. Hon kommer aldrig att prata med mig igen. Så var det med den vänskapen. En i hela den här förbannade byn som jag faktiskt delade ett intresse med, och jag hjälper till att kvadda hennes farsas kärra.

   Mr Willburg frågar inte varför jag plötsligt hade sjunkit ihop på skrivbordet, suckande och stönande. Det han sa var: ”Hade du varit arton hade du också suttit en fin cell, ett tag åtmistonde. Nu, ska du istället göra samhällstjänst i tre månader för medverkan i bilrån.”

   ”Skadestånd?” Jag höjde ett ögonbryn.

   ”Det var inte du som kraschade bilen, Miles.”

   Jag gjorde en segergest i tillfällig lycka. Nu skulle mamma i alla fall slippa lägga ut fler pengar, det borde minska hennes ilska.

 

 

 

På helgen var jag med gänget, och vi gjorde exakt samma saker som alltid: snattade öl och cigg, hängde under tunneln, förstörde någons tomt. Det blev rätt mycket sprit och jag började känna mig uttråkad, så jag föreslog att vi drog till Redleave.

   Vi alla klämde ihop oss i Jeffs bil och körde en krokig väg dit bort. Det första vi kom till var det lite skabbiga, fattiga området som vi genast började driva med. Men det var snällt ret, eller hur jag nu ska förklara det. Husen var inte så mycket snyggare än våra egna och det var mer som att vi drev med oss själva.

   Men sedan kom vi till de rikare områdena och då blev vi elaka på riktigt. Det var väl inte så att jag menade allt jag sa, jag visste ju att alla rika inte var snobbiga idioter, men det var kul att trycka ner dem. Det ena förolämpningen var värre än det andra och vi alla skrattade åt dem, med dålig full-humor.

   När vi körde förbi det största huset av dem alla, ett som var stort, vitt och hade blåa detaljer, fick vi alla ögonen för en snygg sportbil som stod parkerad utanför den.

   ”En sån där skulle man ha.” sa jag drömmande.

   ”Den som äger den förtjänar den säkert inte.” sa Derek och vi sneglade på varandra, slagna av samma tanke.

   ”Han lurade den säkert från någon fattig sate.” sa Jeff.

   ”Och den här skrothögen har snart slut på bensin.”

  Vi gav varandra en sista blick och började sedan gapskratta. Vi hoppade ut från Volvon och gick fram till sportbilen. Jeff slösade ingen tid, utan tog en gren och slog sönder fönsterrutan. Bilen började tjuta och ett fönster på övervåningen tändes.

     ”Fort, fort!” hetsade jag dem.

   Jeff öppnade dörren, hoppade in i framsätet och jag lyckades knipa platsen bredvid. Den stora killen drog fram några kablar under ratten och letade fram en röd och en blå. En man kom ut ur huset, klädd i pyjamas och vilt vrålandes. Mitt hjärta hamrade och adrenalinet rusade genom kroppen, allting sprakade inom mig.

   Tjuvkopplingen lyckades, motorn vakande och Jeff backade i racerfart ut från grusgången, just innan ägaren hann få tag på oss. Jag gapskrattade. Det här var att leva!

   ”YEEEEEH!” skrek jag, och de andra stämde in.

   Jeff körde genom gatorna snabbare än någonsin förr, det var som om bilen gled fram på vattnet. Jag öppnade rutan på min sida och stack ut huvudet. Mina ögon tårades av farten och mitt hår piskade som en flagga. Jag tjoade och skrek, kände mig åter som ägare över hela världen.

   Sedan hörde jag sirener.

   ”Den jäveln har ringt polisen!” ropade Derek.

   En bit framför oss såg jag blåljus blinka. Inte bra.

   Jeff gjorde en tvär U-sväng så att vi andra kastades om och gasade åt motsatt håll. Fönster i husen vi körde förbi tändes, det här skulle bli den största händelsen på året. Det gick mig att flina. Sådana här saker hände jämnt i Olympia.

   Jeff vände sig om och spanade efter polisbilen, som knappt hängde med. ”Ha!” ropade han. ”De kommer inte att stoppa mig!”

   Nej, inte polisen- men diket som han körde ner i.

   

...om att det inte skulle komma några kap under lovet, men det kanske ni listade ut