Fingtic's

 Min syster fyller 18 idag, så detta tillägnas till henne!

Gå alla in på hennes blogg och säg grattis, vetja! LÄNK

Jag förvånades över hur bra våra familjer gick ihop, nästan som två puzzelbitar. Pappa verkade inte ett dugg obekväm över att fira jul med en hop människor han inte kände, utan att såg ut att trivas.

   Will och Sarah hade the time of their life. Elle och Miles gav dem massor av uppmärksamhet, lyssnade på deras historier och skrattade åt deras barnsliga skämt. När jag först träffat Miles hade jag inte alls sett honom som den som gick ihop med barn, men han hade förändras mycket. Till det bättre.

   Och sedan Elle. Hon hade jag alltid sett som någon som kunde gå ihop med vem som helst, som kunde bli omtyckt av alla och tycka om alla. Sarah var fascinerad av hennes klackar och ville veta hur man gick i dem.

   Medan barnen var upptagna av Elle, smög jag och Miles iväg för att byta våra julklappar. Det var bäst om ungarna inte såg, barn blir så lätt avundsjuka.  

   ”Här har du, Fingtic.” sa jag och räckte honom mitt paket, inslaget i tidningspapper. Eftersom Miles var Miles, skämdes jag inte över det fattiga inslaget.

   Han gav mig en rektangulärt paket, och sedan öppnade vi. Jag gav till ett glatt rop när jag såg att jag fått ett skissblock. Jag hade velat ha ett, men tyckt att det fanns bättre saker att lägga pengar på.

   Miles såg även glad ut över den kaffemugg han fick av mig, som jag dekorerat med Dropkick Murphys logga. När han fick veta att jag målat det själv såg det ut som om hans ögon höll på att ploppa ut ur sina hålor, vilket fick mig att rodna. Jag vande mig aldrig vid det beröm han alltid överröste mig med.

   Jag hade ett till paket, liggande i fickan. Ämnat åt någon annan. Men jag tvekade hela kvällen inför om jag skulle ge henne den eller inte. Jag ville inte verka fånig, samtidigt som jag ville att hon skulle ha den.

   När Elle gick ut med soporna tog jag chansen och erbjöd mig att följa med henne ut. Hjärtat slog som en trumma mot bröstkorgen hela vägen, mitt huvud skrek att jag bara skulle ge henne den nu, men orden fastande i min strupe och jag visste inte hur jag skulle börja.

   Så lade vi soppåsarna i den stora tunnan och vände för att gå tillbaka, och jag insåg att min chans höll på att försvinna.

   ”Du…” sa jag och stannade, så att hon också gjorde det. Vi stod mittemot varandra nu, ca en halv meter ifrån varandra, och jag insåg att hon var ganska kort. Trots sina klackar var hon ett huvud nedanför mig.

   ”Ja?” sa hon frågande och höjde ett ögonbryn, det med tre ringar i sig.

   ”Ehm…” Jag stack ner handen i fickan och var glad över att mörkret gjorde att hon inte kunde se mina röda kinder. ”Jag hade typ… Ingenting att göra, så jag typ gjorde den här och tänkte att du kanske ville ha den… Om du vill, typ…”

   Fy fan vad löjlig jag lät. Världen största idiot. Jag skulle aldrig ha gjort den där julklappen, än mindre övervägt att ge den till henne.

   Men den känslan försvann när jag täckte över klappen och såg hennes överförtjusta min.

    ”Men gud vad gullig du är!” utbrast hon och såg på det dåligt inslagna presenten som om det vore en guldklimp. ”Vad snällt!”

   En värme flammade upp i hjärtat och spred sig till resten av kroppen. ”Äh, det är inget speciellt.”

   Hon öppnade den och flämtade när hon såg innehållet. Hon tog upp läderarmbanden och granskade den med stora ögon, som fick mig att känna mig väldigt nöjd med mig själv.

   Den var mörkbrun och ca en dm bred. I mitten var den löpte en ljusbrun fläta, och vid sidan om den, i det mörka lädret, hade jag ristat in dödskallar och rosor. Rosorna hade jag sedan färglagt röda och dödskallarna vita.

   ”Gud, var inte den här dyr?” frågade Elle.

   ”Inte särskilt.” sa jag ärligt. ”Alltså, jag har bara köpt lädret. Själva armbaden har jag gjort själv.”

   Hon såg på mig som om jag drev med henne. ”Oj. Du skulle kunna leva på det här, vet du.”

   Jag ryckte på axlarna och njöt över hennes beundran inför armbandet. De där två månaderna det tagit att göra det hade varit värt det. Jag hade egentligen tänkt göra en till Miles också, men insett att lädret inte skulle räcka till. Men jag visste att han fyllde år om två månader, jag kunde ge honom ett då.

   ”Det är jättefint.” sa Elle och beundrade sin vänstra handled där hon knutit fast det. ”Tack så mycket.”

   Hon ställde sig på tå och kramade mig. Jag blev så överväldigad att jag inte hann krama henne tillbaka, innan det var över.

   Hon klagade lite över att hon inte hade något till mig, men när jag väl slätat över det gick vi in igen. Fast för mig kändes det som att jag svävade.

Det syntes att Sofia inte hade kört snöbollskriget ofta. Hon sög.

   Hon var långt ifrån att träffa med sina snöbollar, ibland kom de inte ens halvvägs. Hade jag inte teamat upp med henne, varnat henne varje gång Elle siktade på henne, hade hon varit så körd.

   De gånger då hon inte hann reagera på mina varningar tog jag själv emot snöbollen i hennes ställe (ridderligt av mig va?). Sedan kunde Sofia fungera som distraktion ibland, så att jag kunde träffa av Elle.

   En gång så tog jag tag i Sofias axlar och drog undan henne från ’attacken’, så häftigt att hon tappade balansen. Hon grep med ett rop tag i min krage för att inte falla omkull, och jag höll kvar armarna runt henne för att hon inte skulle ramla. Hon såg på mig och skrattade åt sin klumpighet, men tog inte bort sina armar runt mig. Elektriska stötar for genom min kropp, men stunden avbröts av ett ilsket rop.

   ”Sofia!”

   Hon lösgjorde sig snabbt ifrån mig och såg skamset på den kvinna som kom marscherande mot oss. Jag hade inte sett henne så ofta, men kände genast igen var Sofias mamma.

   Hon hade alldeles för skarpt smink, alldeles för mycket smycken på sig, klackar som inte alls lämpade sig i det här vädret, och hennes ansikte var förvridet i en ogillande grimas.

   ”Vad håller du på med, är du tre eller?” skällde hon. ”Smutsar ner dig själv, vet du vad den där kappan kostar?”

   Sofia gav mig en snabb blick, men jag hann tolka den. Hon skämdes över att jag fick se hennes mamma bete sig såhär.   ”Kan vi prata om det här hemma?” bad hon sin mamma, och gav mig den där snabba blicken igen.

   Nu såg Mrs Ringroad på mig. Hennes ögon var fyllda med (om möjligt) ännu mer ogillande än när Mr Ringroad såg på mig.

   ”God jul, Mrs Ringroad.” hälsade jag med ett falskt leende.

   Hon svarade inte, såg bara på sin dotter igen. ”Vi går.” sa hon kort.

   ”Hejdå Miles.” sa Sofia lågt till mig, innan hon följde efter sig mamma. Det blev tungt i min bröstkorg när jag såg dem. De liknade en fångvaktare som ledde sin förrymda fånge tillbaka till fängelset.

Efter lunchen gick vi hem igen och förberedde för festen på kvällen. Jag och mamma lagade mat, och Elle försökte hjälpa oss i början. Men hon skickades snabbt bort när hon bara förstörde och fick pynta istället.

   Kring fyra kom alla gästerna in och hälsades glatt av min familj. James’ pappa såg precis ut som han gjort på porträttet i garaget. Lite mullig, skallig, med vänliga ögon och en leende mun. Han presenterade sig som Tim.

   Vi gick direkt på middagen som blev trevligare än jag väntat mig. Tim var pratglad av sig, skrattade bullrande till alla skämt och kom med många egna. Elle satt och pratade med Sarah, som inte var ett dugg blyg för henne. Will berättade stolt för mig om när han byggde en snömur för några dagar sedan, som var så stor att man kunde gömma sig bakom dem. I fall man var ett litet barn, i alla fall.

   Våra två familjer passade bra ihop, insåg jag. Det blev aldrig en konstig tystnad, ett tråkigt samtalsämne eller två stycken som inte kom överens. Vi var två familjer som aldrig umgåtts såhär förr, men som från och med den julaftonen skulle vi göra det ofta.

Jag hade bestämt mig för att hinna med en snabb promenad genom byn, innan det var dags för jullunchen hemma hos familjen Garengard. Det var sannerligen en perfekt dag för julafton. Snöflingor föll sakta, som vackra iskristaller som himlen varit god nog att skänka till oss idag. Jag pirrade av lycka inuti, som alltid på julafton. Detta var oslagbart den bästa dagen på hela året, ty den här dagen existerade ingenting annat än vänlighet mot sina medmänniskor.

   Jag hörde skratt och rop, och när jag rundade krönet fick jag syn på källan till dem. Miles hade snöbollkrig med sin syster. De sprang omkring på gatan, cirkulerade runt sin mamma som hela tiden fortsatte framåt, duckade under varandras snöbollar och försökte träffa den andra.

   Jag log när jag såg dem. De kunde förutse den andres rörelser, var som två spegelbilder. Det syntes tydligt att de var syskon som umgåtts mycket med varandra.

   Jag gick närmare och såg dem tydligare. Såret på Miles’ kind, som lyste på hans bleka hud, fick det att hugga till i magen på mig. Det plus det faktum att han fortfarande haltade. Det kändes som mitt fel på något vis. Som om jag borde ha sett till att Em betett sig bättre.

   ”Miss!” ropade Miles retsamt mot sin syster, när han lyckades ducka under snöbollen igen. ”Fan vad dålig du blivit på att kasta!”

   ”Vänta du bara, din uppblåsta idiot.” varande Elle honom och förberedde en ny snöboll.

  Jag skrattade åt dem och var tillräckligt nära för att Miles skulle höra mig och vände ansiktet mot mig. Det lystes upp och jag kände ett rus i magen över det.

   ”Sof…” började han, men avbröt sig när han fick en snöboll över ansiktet. Elle gapskrattade.

   ”Fan vad dåligt du blivit på att ducka!” härmade hon honom. ”Tack för distraktionen, Sofia!”

   ”Ingen orsak!” svarade jag. Jag hade nästan blivit förvånad över att bli tilltalad. Hans syster höll sig nästan undan från mig.

   Jag gick fram till Miles, som fortfarande låg på backen, och fick dåligt samvetet över att jag distraherat honom. Han kanske hade slagit sig?  Tänk om han gjort sig illa, fallit över det skadade benet och…

   ”Är du okej?” frågade jag oroligt och hjälpte honom upp.

   ”Jadå.” sa han avfärdande men jag såg lite smärta i hans ansikte. Jag blev allt bättre på att tyda hans olika miner. Han hade ett väldigt bra pokerface, och att kunna urskilja vad han egenlitgen kände var svårt när han försökte dölja det. Men jag hade lärt mig att titta på hans midnattsblå ögon. Där kunde jag se vad han egentligen menade.

   Jag hade en julklapp till honom. Han hade sagt att han tyckte om Percy Jackson, så jag hade köpt uppföljaren till honom. Men jag var osäker på om jag skulle ge honom den. Gjorde jag det skulle han känna sig tvungen att ge mig någonting i gengäld, och jag visste att pengar var någonting han inte hade just nu.

   Men så sa han: ”Jag har en julklapp åt dig därhemma, hade jag vetat att jag skulle stöta på dig hade jag tagit med den.”

   ”Jag har en till dig också.” log jag. ”Vi får träffas imorgon och byta.”

   ”Det får vi.” log han. Ingen hade ett sådant ärligt och brett leende som Miles. Hela ansiktet formades efter det, han fick två linjer runt munnen, en rynka under varje öga, och ett glitter i blicken.  Hans leende var också snett, han log mer åt vänster sida än höger, och det var fint. Vackert till och med, eftersom det var imperfekt.

   ”Hörru, ska vi avsluta det här någon gång?” ropade Elle en bit bort ifrån, med en redo snöboll.

   ”Är du med?” frågade Miles.

   Jag hade aldrig lekt snöbollskrig förr, när jag var liten hade min mamma förbjudit mig för hon tyckte att det var olämpligt. Ändå tackade jag ja.

Jag vaknade på morgonen med ett lyckorus i magen. Det var julafton. JULAFTON!

   Jag flög upp ur sängen som ett skott och slängde på mig mjukiskläder, sms:ade Tony och Leah god jul och gick ut till köket. Mamma hade förberett världens största frukost, och till min glada överraskning såg jag att Miles hade hjälpt henne.

   Det fanns pannkakor, bacon, ägg, te, kaffe, kakor, nybakad bröd, gröt, flingor, you namne it! De måste ha varit uppe i flera timmar.

   Jag såg lyckligt på Miles, där han plockade fram det sista och önskade mig en god jul. De senaste två åren hade han varit något annan. Någon arg, sur och elak. Nu hade han kommit tillbaka, min bror. Den brodern som skämtade ständigt, som hjälpte till där hemma utan att man behövde be om det, som retades med mig, som var vänlig. Visserligen skrek han fortfarande på nätterna, men på dagarna sken hans leende.

   Vi åt tills vi storknade, sedan öppnade vi julklapparna. Mamma började. Från mig fick hon choklad och från Miles, en skrivbok för sina egna recept. Den första julklapp hon fått från honom sen olyckan.

   Hon tackade oss båda hjärtligt och sedan var det min tur. Jag fick ett par nya örhängen av mamma, och av Miles fick jag Den Ultimata Punkboken. Jag skrek högt när jag såg titeln och kramade honom hårt medan han skrattade åt mig.

   Sedan var det Miles tur, och det var extra speciellt. Jag och mamma hade de senaste åren firat ensamma och gett varandra julklappar. Miles hade inte fått något. Visst hade vi köpt åt honom, men han hade kastat dem i soptunnan utan att öppna dem.

   Av mamma fick han en box med sitt favoritgodis, saltlakris. Av mig fick han tre cd skivor jag bränd själv, med soundtrack från tecknade filmer. Han blev riktigt glad över dem.

   Sedan gick vi ut och planerade att promenera till en snabbmatsrestaurang där vi skulle äta lunch. Tyvärr hade vi inte råd med något bättre, men vi var i alla fall tillsammans.

   Vi snurrade in oss i halsdukar och kappor och begav oss. Snön ramlade ner från himlen, allting glittrade och alla vi mötte hälsade oss god jul.

   Jag gjorde en snöboll av den lilla snön på marken och slungade iväg den på Miles, träffade förstås precis i ansiktet. Jag vek mig av skratt, tills han hämnades med att kasta en på mig med.

   Så var kriget igång. Mamma blev som skyddet, den man gömde sig bakom medan den andra höll en boll i handen och man själv var vapenlös. Vi cirkulerade mot varandra, kastade på varandra, skrattade och blev dyngsura. Precis som när vi var barn. 

Jag fick jobbet på färgfabriken, och började en lördag ca. en vecka efter andelingen till att jag tvingades jobba där.

   En tjock gubbe med stor mustasch välkomnade mig med en grymtning, och visade mig sedan till en liten… typ lastbil? Hur som helst, den var inuti fabriken, liten och orange, och bredvid den fanns en säck och den sån där sopplockare.

   ”Ditt jobb…” sa gubben, ”…är att med de här två…” han visade säck och plockare, ”…plocka upp de flaskor och annat material som har ramlat av bandet ner på golvet. Fattar du?”

   Jag nickade. Fabriken var stor, högljudd och bestod av olika avdelningar. Det som förenade alla avdelningar var det långa rullbandet, som transportade färgflaskorna. Först sattes de ihop, sedan rullade de vidare och fylldes med färg, gas, vad fan vet jag. Sedan lock, etikett, ni fattar.

   ”När påsen är full lägger du den i flaket.” han pekade övertydligt mot lastbilen. ”Sedan kör du lastbilen till garaget, genom den dörren. Du kan väl köra?”

  ”Jodå.” nickade jag.

   ”Bra.” Han kastade grejerna på mig. Inte till mig, på mig. ”Börja. Du har en timmes rast klockan 12, och en fem minuters rast klockan tre.”

   Jag satte in hörlurarna och började plocka. Detta påminde mig mycket om när jag haft samhällstjänst, men då hade jag kunnat prata med James. Här jobbade han nämligen i garaget, så därför kunde vi inte umgås här.

   Jag behöver väl knappast säga att det var ganska långtråkigt. Jag kunde knappt höra musiken p.g.a allt oljud, och folk knuffade mig ständigt när de trängde sig förbi. Det började åter koka inom mig av ilska mot Emmanuel, eftersom att det var hans fel att jag tvingades göra det här.

   Slutligen var det dags att köra bort lastbilen, och när jag kom in i garaget stötte jag lyckligtvis på James.

   ”Hallå där.” log han mot mig. Här inne var det mycket tystare. ”Stanna här, så hjälper jag dig att lasta ur.”

   Vi pratade medan vi kastade säckar i en stor sopcontainer. ”Så det är såhär du får tag på brukarna?” sa jag. ”Du jobbar med att kasta bort dem?”

   ”Jepp.” svarade han. ”Någon samlar upp allt, kör hit, och jag hjälper till att lasta av och köra bort containern. När jag får chansen öppnar jag soppåsen och tar ut de brukar som går att använda.”

   Vi var tysta en liten stund. Dunsarna från säckarna som landade i den stora metallburken ekade i betongbyggnaden.

   ”Hur länge blir du kvar här?” frågade James.

   ”Två månader.” svarade jag. 

”Miles.” sa Sofia på torsdagslunchen, och ställde ner sin bricka vid mitt ensamma bord. ”Jag står inte ut längre med att du ignorerar mig.”

    Jag hade inte ignorerat henne. Eller hade jag? Jag var inte säker, för jag var inte säker på vad jag kände mot henne.

   Jag ville vara arg på henne, men det James berättat i tisdags hade fått mig att tänka. Han hade rätt i att om Emmanuel bett om ursäkt, måste Sofia ha övertygad honom till det. Alltså hade hon konfronterat honom om det, kanske hade de även grälat om det? Alltså, så hade hon inte varit så förlåtande som hon varit först.

    Allt detta hade fått min ilska att rinna av mig, men jag störde mig på att det hade gått så fort för mig. Varför förlät jag henne så enkelt?

   Jag visste svaret på den frågan.

   ”Miles?” upprepade Sofia. Jag hade nästan glömt bort att hon stod där. ”Jag har pratat med Emmanuel, jag insåg att du hade rätt. Jag lät honom komma undan för lätt. Men nu har han bett om ursäkt till James, eller det sa han i alla fall till mig att han hade gjort…”

   ”Han har bett om ursäkt.” bekräftade jag, fortfarande stirrandes i min mat.

   ”Vad bra.” Hon lät märkbart lättad. Sedan var hon tyst en stund, och jag sa ingenting heller.

   ”Snälla förlåt mig.” bad hon lågt. ”Jag står inte ut med att du inte…” Hon avbröt sig, och fortsatte: ”Du är min enda vän.”

   Nu tittade jag upp, förvånat. ”Du har ju tonvis med vänner.”

   ”Jag har inte insett hur falska de är förrän du kom.”

   Det värmde när hon sa så, ända in i benen i min kropp. Jag var hennes enda vän, den enda som förstod henne. Jag kände mig utvalda, speciell.

   ”Vill du sätta dig?” frågade jag, och därmed var hela vår osämja över. Det gick pinsamt fort.

   ”Hur går det i benet?” frågade Sofia oroligt.

   ”Bra.” sa jag som alltid, och den här gången var det nästan sant.

   Vi var tysta en stund, och jag såg att Sofia ville säga något. Hon rörde runt i maten medan hon tog mod till sig. ”Du…” sa hon tillslut med ett stelt tonfall. ”Jag såg dig med den där blondinen, förresten. Hon var ju söt.” Hon sa ordet söt som en förolämpning. ”Vem är hon?”
   ”Va?” sa jag helt borta. ”Vilken blondin?”

   Sofia tittade upp med en irriterad blick. ”Du pratade med henne för några dagar sedan, på kvällen, vid en postlåda. Vem är det, har ni något på gång eller?”

   Det hördes att hon försökte låta mäktat intresserad, men hon lät egentligen sur. Var hon faktiskt svartsjuk? Det fick det att suga till i magen av glädje.

   ”Du menar Lindsay?” insåg jag tillslut.

   ”Lindsay.” Återigen, det där giftiga tonfallet. ”Tycker du om henne?”

   ”Kanske.” sa jag och ville bara se hur hon skulle reagera. ”Jag ska nog ta och bjuda ut henne.”

   Sofia stelnade till. ”Verkar hon inte lite som en bimbo? Är det verkligen din typ?”

   Nu var jag tvungen att skratta åt henne. Hon var faktiskt svartsjuk! Det var positivt. ”Jag driver bara med dig, min flicka.” Hon mjuknade när jag använde hennes gamla smeksnamn. ”Jag avskyr Lindsay. Hon kom och trängde på i måndags, enda andelingen till att jag inte sprang ifrån henne var för att mitt ben är kasst.”

    Hon log. ”Bra. För hon var verkligen inte din typ.”

   Nej. Min typ satt framför mig just nu.  

Jag kände att alla stirrade på min på måndagmorgonen, när jag haltade mig igenom korridoren med ett lysande sår på hakan. Jag stirrade tillbaka på dem, men för ovanlighetens skull fick det inte med att sänka blicken.

   Sofia träffade jag inte förrän jag var på väg till lunchen, och såg henne gå en bit framför mig omringad av billiga vänner.

   Jag ropade på henne och hon snodde runt, och drog märkbart efter andan när hon såg mig. Ett ögonblick trodde jag för att hon kände samma sug i magen som när jag såg henne, men sedan förstod jag att hon fått syn på min käke.

   ”Jag visste inte att du skadade dig.” flämtade hon förskräckt när jag hunnit ikapp. Hennes ’vänner’ hade fortsatt utan henne. ”Är du okej?”

   ”Ja, James med om du undrar.”

   Hon suckade djupt. ”Jag är så ledsen för det där som hände, Miles. Emmanuel… Han trodde att du skämtade. Han visste inte…”

   Jag stirrade chockerad på henne. ”Försvarar du honom? Allvarligt?”

  Sofia kröp ihop under min ilska.  ”Miles…” sa hon svagt.

   ”Han dödade nästan James!” skrek jag ut och struntande fullständigt i att alla i närheten vände sig om mot oss.

   ”Jag vet.” sa hon. ”Förlåt, jag menade inte så… Det Emmanuel gjorde var fel. Dumt.”

   Jag granskade hennes ansikte, som jag lärt mig bättre än min egen hand. ”Men du är inte arg på honom. Du har förlåtit honom.”

   Hon stirrade ner i marken. ”Han är väldigt ångerfull för det han gjorde. Jag ser det på honom, även om han inte säger det rätt ut.”

   ”Ånger räcker inte.” väste jag fram. Det kändes som att jag kokade inuti. Efter det här hade jag trott, tagit för givet, att Sofia åtminstone skulle känna lite förakt för Emmanuel. Någonting negativt. Men nej. Han ångrade sig ju, så då är allting okej.

   ”Miles, jag vet att du är arg.” sa Sofia med en vädjande röst. ”Jag förstår det helt. Och jag ska övertala Emmanuel att betala skadeståndet, du ska få se att han…”

   ”Det här handlar inte om skadeståndet, Sofia!” avbröt jag henne. Hon ryckte till när jag skrek åt henne, men det ville jag inte bry mig om just nu. Jag ville inte ångra att jag sårade henne, jag ville vara arg på henne. ”Det handlar om att du fortfarande försvarar honom. Vad ska behöva hända innan du inser hans sanna jag?”

   ”Du känner honom inte.” sa Sofia plågat. Hon slets itu just nu. Hon ville hålla med mig, samtidigt som hon stod på hans sida.

   ”Jag känner honom väl nog.” svarade jag.

   ”Miles…” började hon igen.

   ”Nej.” sa jag bestämt och vände mig bort. ”Låt mig va.” Jag började skynda mig därifrån, lite väl fort för det skadade benet som vek sig så att jag ramlade ner i snön. Jag kände att alla stirrade på mig och blev för ovanlighetens skulle generad, samtidigt som jag fortfarande kokade. Jag försökte resa mig upp men benet ville inte lyda mig. Fan vad det gjorde ont.

   Någon tog tag under min arm och jag började skaka bort Sofia, tills jag upptäckte att det var Tony som hjälpte mig upp.

   Han stod med Elle och var nog en av de många som sett oss gräla. När jag väl stod upp igen gav jag honom en tacksam nick och såg mig omkring. Alla stirrade på mig, hade sett mitt förnedrande fall, och nu när jag såg tillbaka tittade de skyggt undan. Alla utom Sofia. När jag mötte hennes ögon var det jag som tittade bort. 

”Du måste låta oss betala häften av skadeståndet.” insisterade James.

   ”Nej.” svarade jag envist. Det var eftermiddag, dagen efter det stora dramat. Det var en lördag, så ingen skola. Ingen Sofia än.

   ”Men det var ju jag som glömde min väska i skolan- annars hade du aldrig behövt ta dig igenom den där dörren från första början.”

   ”Nej, James.” upprepade jag bestämt. ”Det var Emmanuel-jävelns fel.”

   Vi satt tysta efter det. Det var morgon, solen letade sig fortarande upp, och vi satt ovanpå tunneln till det fattiga området. Snön glittrade nedanför oss och det var kallt i luften, men det skulle bli varmt när solen väl var uppe. Jag hade tagit med mig cola till oss båda, som nästan var uppdrucken nu.

   ”Hur är det med såren?”

   Det sved fortfarande som fan, och verkade bara ha blivit värre under natten. Jag kunde inte gå ordentligt med mitt skadade ben, men vägrade hoppa fram på kryckor. Istället fick jag långsamt halta mig fram, vilket egentligen var lika förnedrande.

   ”Det är lugnt. Hoppas bara det inte blir ett ärr i facet, det har jag ingen lust med.”

   James skrattade lågt åt min sista mening och tog en till klunk av sin cola.

   Egentligen var det här ganska soft. Bara sitta och hänga, helt tyst omkring och titta på den fascinerande soluppgången.

   ”Hur är det med dig då? Och lungorna?” frågade jag.

   ”Lugnt.” ekade han mig. ”Det gick över när jag fick min drog.”

   Min cola var slut och det pirrade i fingrarna efter en cigg. Men även om jag haft en på mig skulle jag aldrig röka i närheten av James efter igår. Faktum är att jag sällan rökte nuförtiden.

   ”Finns det något jobb över på fabriken?” frågade jag. ”Bara tillfälligt?”

   ”En tjej har faktiskt nyss fått mammaledigt.” Han sneglade på mig. ”Hurså?”

   ”Jag tänker inte låta morsan betala skadestånden heller.”

   ”Du tjänar inte ihop 1000 på en dag, vet du.” sa James.

   ”Nej, men om hon betalar den nu kan jag betala tillbaka henne bitvis.” förklarade jag min tanke.

   ”Jag kan fixa ansökningspapperen. Men eftersom du fortfarande går i skolan kommer de kolla upp dina betyg.”

   Jag grimaserade. ”Lägg in ett gott ord för mig, i alla fall. Kanske hjälper. Kommer de titta på polisregistret också? I så fall är jag körd.”

   James skrattade igen. ”Är den lång?”

   ”Du vill inte veta.” sa jag och instämde i skrattet. ”Caféet öppnar snart, hjälper du mig upp?”

Jag förstod varför de flesta var där, i kontoret i skolan. Mr Willburg, samma snut som förhört mig när jag stulit bilen, var förstås där. Och sedan rektorn, det var ju hans skola jag sabborerat. Men varför behövde Mr Baun vara där?

   ”Men jag slog sönder dörren därför att…”

   ”… unge Mr Baun vägrade släppa in er, ja, vi har hört det.” sa Mr Willburg.

   ”Den jäveln tvingade mig till det!” försvarade jag mig.

   Mr Baun, som förresten var överviktig, hade ett fläskigt ansikte och var allmänt ful, vände sina ilska små ögon mot mig. ”Våga inte tala så om min son, din underlägsna lilla…”

   ”Mr Baun.” hejdade snuten honom, innan han vände sig mot mig igen. ”För min del vill jag säga att jag tycker att du handlade rätt, Miles. Vi har hört med sjukpersonlen som tog hand om Mr Quinstone, och du räddade hans liv genom att få tag på den där inhalatorn.”

   ”Handlade rätt, skämtar ni med mig?” utbrast Mr Baun. ”Han förstörde skolans egendom! Han skadade min son!”

   ”Efter vad jag har hört så fick unge Mr Baun tre små sår, som var en cm långa och knapp en millimeter djupa.” sa Willburg med en menande blick på Emmanuels pappa. Jag gillande den här snuten skarpt. ”Inte så mycket att klaga över. Men hur gick det för dig, Fingtic? Du ser ut att vara lite mer illa däran.”

   Jag hade skadat mig när jag tagit mig igenom den trasiga dörren. Ett sår på benet, som var en cm djup och en dm långt. Tre stycken på armarna, som var mindre djupa än det på benet, och en på käken som var en halv cm djupt. De sved men jag sa att jag mådde fint.

   ”Vi har kontaktat din mamma.” sa Willburg. ”Hon kommer…”

   När man talar om trollen, så kom min mamma in i rummet just då. Jag föreredde mig skamset på en utskällning, men hon såg bara förskräckt ut när hon såg mig.

   ”Herregud, Miles!” utbrast hon som skyndade fram för att undersöka såret på min käke. ”Mår du bra? Polisen berättade allt för mig, och det är okej. Jag klandrar dig inte, jag förstår att du var tvungen.”

   En tung last lättade från axlarna. Jag hade förberett mig på att hon var rasande och ledsen för att jag inte skött mig, men hon förstod. Hon förstod att jag varit tvungen.

   ”Jag förstår också.” sa Willburg. ”Faktiskt så räddade han Mr Quinstone’s liv. Men det ändrar inte det faktum att han slog sönder dörren, och det betyder att enligt lagen måste han betala skadestånd. 1000 dollar, mer exakt.”

   ”1000?!” halvt skrek jag. ”För en dörr?!”

   ”En tjock glasdörr med säkerhetslås.” rättade rektorn.

   ”Borde inte den summan delas mellan oss och Baun?” frågade mamma. ”Det var ju unge Mr Baun som tvingade fram Miles’ agerande, eller hur?”

   ”Skulle vi betala för någonting som er son slagit sönder?!” utbrast Mr Baun upprört. ”Jag tror inte det!”

   ”Men är det inte mer än rätt att…” sa mamma, men avbröts av Willburg.

  ”Han har ingen skyldighet till det.” sa han bistert. ”Såvida inte Baun vill betala i alla fall?”

   ”Verkligen inte!” fnös Baun.

   Jag knöt nävarna i ett försökt att hindra min ilska. Mamma gav honom en arg blick, och vände sig sedan bort från honom som om han inte förtjänade hennes uppmärksamhet längre. ”Kan vi gå, konstapeln? Jag vill se hur James mår.”

   ”Självklart.” sa Mr Willburg. ”Räkningen kommer i brevlådan. Men ingen annat straff kommer att utdelas.”

   ”Tack.” sa jag till honom. Jag visste nog att jag hade kunnat få samhällstjänst för det här.

   I bilen på väg till sjukhuset James hade åkt till, sa jag till mamma: ”Förlåt, mamma, jag menade inte! Jag hade panik, James satt och flämtade efter luft och den där Emmanuel…”

   ”Det är okej.” sa min mamma mjukt. ”Jag tycker inte att du har gjort något fel. Som han sa, du räddade livet på James. Jag är arg på Baun, en äldre och den yngre.”

   Jag såg på min ,amma och min bröstkorg svällde över av värme och tacksamhet. Jag tog hennes hand och höll den en stund, precis som jag brukade göra förr. 

Jag satt och skrev klart en uppsats när James kom gående genom skolkorridoren. Vi hade kommit överens om att han skulle komma hit, innan vi tillsammans gick till en snabbmatsrestaurang och åt.

   ”Nämen, Fingtic.” sa James förvånat när han kikat på min skärm. ”Är det där verkligen plugg?” Han satte sig ner och lade ifrån sig väskan.

   ”Tro det eller ej, men jag har börjat ta skolan seriöst” sa jag.

   Han nickade. ”Imponerande.”

   Jag avslutade, skickade iväg uppsatsen och så gick vi. Vi vägen ut passerade vi ett par rökare. Jag tittade oroligt på James, men hans astma verkade hålla sig undan. Men när vi väl kom ut gick ännu en rökare förbi, och då slog det till.

   James andning blev hes och raspig. Han tog sig om halsen och hans hand sökte sig mot höften, men fann bara luft. Hans ögon spärrades upp.

   ”Min väska.” sa han hest. ”Min väska, med min inhalator, jag glömde den där inne.”

   ”Jag hämtar den!” sa jag snabbt och rusade mot ingången.

   När jag var några meter ifrån den dök Emmanuel upp innanför dörren. Han stängde den och låste.

   ”Öppna!” ropade jag. ”Min vän har glömt sin inhalator därinne!”

   ”Bara elevrådets medlemmar får vara på skolan just nu.” hånlog Emmanuel genom glasdörren.

   ”Men hör du inte?!” skrek jag. ”Min vän har fått en astmaattack, släpp in mig!”

   ”En astmaattack, jo säkert.” log Emmanuel.

   Jag skakade i hela kroppen, om det var av ilska eller rädsla visste jag inte. James hade berättat om sin astma. Om den väl slog till kunde han kvävas om han inte fick sin medicin fort. Jag dunkade hårt på dörren. ”Öppna, din jävel!”

   James kom fram bakom hörnet, halv ihopkrupen. Hans andning var till och med värre än förut. ”911.” andades han fram.

   Jag flippade upp mobilen samtidigt som jag sprang bort till de andra dörrarna och försökte komma in där. Men de var låsta och ingen kom när jag ropade.

   De jag pratade med i telefonen lovade att skicka en ambulans omedelbart, men sjukhuset var en mil bort. De skulle inte hinna i hit i tid och James andning blev allt hesare.

   Jag dunkade på glasdörren, där Emmanuel fortfarande stod. Han log. ”Bra skådespeleri. Men mig lurar ni inte.”

   ”Din jävla kuksugande…” sedan fortsatte jag med fler, lite grövre svordomar. ”Öppna!”

   Han log bara fortfarande. Jag såg mig omkring, med hjärtat hamrande i panik och tankarna rusande. Det fanns en cykel inte långt bort därifrån vi stod. Desperat lyfte jag upp den och tog sats mot dörren. Emmanuel fattade vad jag tänkte göra och hann precis flytta på sig innan jag kraschade cykeln genom dörren.

   Glasbitar flög åt alla håll och jag tror att jag skar mig lite, men det betydde ingenting. Jag hoppade in genom dörren och sprang allt jag hade genom korridorerna. Jag tror nästan att jag aldrig varit så rädd förr. Nästan.

   Jag fick tag i väskan och rusade tillbaka till James. På vägen ut genom den krossade glasdörren fick jag en glimt av Emmanuels min. Den var skärrad och chockad, han hade äntligen förstått att vi menade allvar.

   Jag rotade fram den där inhalatorn och tryckte den i nedliggande James´ hand. Han kastade sig över den och sög in dess innehåll. De första sekunderna kändes det som allt stod stilla; Jag stirrade på James, James använde inhalatorn, men hans andning blev inte bättre.

   Så började det långsamt släppa. Först blev hans andetag bara mindre hesa, sedan försvann hesheten helt tillsammans med mitt adrenalin. Men han verkade fortfarande helt utpumpad och tog sig om halsen.

    ”Du.” Jag reste mig upp och vände mig mot Emmanuel, som fortfarande var fastfrysen. Nu när paniken var borta fanns bara ilska kvar, och den brände i hela min kropp. ”Du kunde ha dödat honom, din…”

   ”Vad är det som händer här?” En lärare, en liten tant, kom runt hörnet. Hennes ögon höll på att ploppa ut ur sina hålor när hon såg dörren. ”Vad…?”

   Jag suckade. Detta skulle inte se bra ut för mig. Men James hade klarat sig och det var det som betydde något.

   Jag såg på Emmanuel igen och det var från och med den stunden som jag började hata honom. Innan dess hade jag bara ogillat honom, samt varit svartsjuk på honom. Men från och med den stunden, från och med det som kunde ha hänt James p.g.a honom, hatade jag honom.

   Svart, okontrollerat, hat.

”Du vet väl att du kan berätta allt för mig, Miles?”

   ”Och du för mig, Sofia.”

   Det var sen kväll och vi var i det stora trädet. Vi hade lyckats lägga oss ner på grenarna så att de bildade en mjuk bädd, med ansiktena mot den mörkblåa himlen och bara någon decimeter ifrån varandra. Sofia hade det varmt i sin tjocka yllekappa, men jag huttrade lätt i läderjackan. Men jag stod gärna ut med kylan om det innebar att jag fick vara med Sofia.

   ”Berätta en hemlighet för mig.” bad Sofia. ”Något du inte berättat någon förr.”

   Jag visste att hon inte syftade på den hemligheten, och därför kände jag mig trygg i situationen. ”Du först.”

   ”Okej.” Hon trummade med fingret medan hon tänkte. ”Jag tyckte inte om Emmanuel när jag var liten.”

   ”Va?” skrattade jag, väldigt road av tanken. 

   ”Jag avskydde honom!” utbrast hon, nu även hon skrattande. ”Han var dryg, och lät mig aldrig avsluta mina meningar. Men han tog till sig kring 10 års åldern, och blev trevlig.”

   ”Det var väl då han upptäckte hur vacker du är.” slank ur mig.

   ”Sluta!” skrattade Sofia generad. ”Det är din tur nu.”

   ”Hm.” Jag stirrade upp i den blåa skyn, som sakta blev svart. ”Jag har varit ihop med tre tjejer men jag har aldrig varit kär i nån av dem.”

   Jag ville inte se Sofias reaktion när hon hörde det. Men hennes röst lät bara stilla när hon frågade: ”Varför var du i sådana fall tillsammans med dem?”

   ”Äh, du vet.” Jag ryckte på axlarna så gott det gick när jag låg ner. ”Hånglet typ.”

   ”Åh.” Hon lät besvärad. ”Var de kära i dig då?” Nu lät hon ogillande. Tyckte inte om tanken på att jag hade utnyttjat dem.

   ”Nej. De tyckte jag var snygg och att jag var frikostlig nog med cigg.”

   ”Hm.” När jag hördes hennes förakt över mitt beteende skämdes jag, samtidigt som jag inte velat hemlighetshålla det.

   ”Jag är stolt över att du inte är sån längre.” sa hon sedan, nu med sin mjuka, fina röst igen.

   Jag hasade mig upp på armbågarna så att hela trädet knakade, så att jag kunde se ner på hennes ansikte. ”Tack.”

   Då insåg jag hur nära jag var henne. Våra ansikten var bara ett par decimeter ifrån varandra.

   Jag fick en stark lust att kyssa henne, så stark att jag nästan inte kunde kontrollera mig. Hennes närhet, hennes glittrade ögon och spända min, nästan som om hon väntade sig att jag skulle trycka mina läppar mot hennes, var nästan för mycket.

   Men vår första kyss skulle inte komma än. Jag skulle kyssa henne en dag, det jag hade sagt till mig själv. Men inte idag, inte nu. Jag hade en känsla av att hon bara skulle bli arg, så jag lät bli. La mig ner igen och stirrade upp i himlen, försökte ignorerade min bultande puls.

   Sofia harkade sig. ”Kolla, den första stjärnan. Önska dig någonting.”

   Jag fick syn på den och slogs av hur vacker den var. Den där ensamma stjärnan, högt uppe i skyn. Så lysande mot den svarta bakgrunden. Jag har inte tittat på stjärnorna på två år, för det får mig alltid att minnas och det gör så ont.

  Men Sofias närhet botade den smärtan. Hon tog bort den helt, och tillät mig istället att njuta av stjärnas skönhet.

   ”Jag tror inte på sånt.” sa jag efter en stund, till Sofias uttalande.

   ”Du tycker om disney men tror inte på att önska till en stjärna? Skandalöst, Miles.” sa hon skämtsamt. ”Jag tänker önska i alla fall.”

   Så blundade hon i några sekunder och jag vred på huvudet för att titta på henne. Jag undrade allt vad hon önskade sig.