Fingtic's

Förhörsrummet i Olympia är ganska otrevligt. En lukt av rengöringsmedel sticker i näsan och gör en yr i huvudet. Väggarna är så vita att man får ont i ögonen och stolens skär in i ryggen. I hörnet sitter en överbevakningskamera och framför en finns ett stort, svart fönster som får det att krypa i skinnet. Du har ingen aning om vem som tittar på dig.

   Men förhörsrummet i Redleave var ganska hemtrevligt, troligtvis för att det inte var ett riktigt förhörsrum. Jag tror mer att det var något gammalt kontor eller nåt. Framför mig fanns ett skrivbord med några papper och en uttorkad bläckpenna. Väggarna var ljusblåa med en sliten tapet, och till vänster om mig fanns ett fönster ut till korridoren. Genom det där fönstret kunde jag se en polis och mannen vars bil vi nästan stulit.

   Snuten hade först sett till att vi fick sjukvård, trevliga som de var. Men ingen hade skadats allvarligt, de i bakstätaet hade bara åkt in i framsätena och jag och Jeff hade slagit i ett par enorma krockkuddar. Sedan hade de fört oss till polisstationen, där vi fått sova i separata celler. Så jag hade ingen aning om var de andra var, själv hade jag väckts klockan sex och suttit här sedan dess med ett blåmärke i pannan och en jobbig baksmälla.

   Åh nej, nu kom mamma och anslöt sig till de båda männen. Hon gav mig en arg blick genom glaset, innan hon vände sig till polisen. Hon påbörjade den sorgliga berättelsen om stackars lilla Miles Fingtic, bredde på om hur svårt jag haft det och bla bla bla. Just innan hon var klar avbröt den rika mannen henne med hög röst:

   ”Jag bryr mig inte om om han är psykiskt störd! Han har ändå…”

   ”Kallar du min son för psykiskt störd?” Hon använde VILL-DU-DÖ rösten som jag brukade få ibland. Ganska trevligt att höra henne använda den mot någon annan.

    ”Nu lugnar vi ner oss här.” avbröt polisen. Han var bred, som både tjock och muskulös på samma gång, och hade inget hår på skallen eller hakan. Hans röst var stadig, lugn, och hade en sådan där cool dialekt som bara svarta av någon andledning kan få till. ”Jag ska gå in och snacka med grabben, och ni två ska gå ut härifrån. Nu.” lade han till när ingen rörde sig.

   De båda gav mig en sista blick, mannen var förbannad och mamma såg trött ut, innan de gick. Polisen skakade på huvudet och öppnade dörren in till mig. Den hade inte ens varit låst.

   Jag nickade som hälsing till honom. ”Miles Fingtic. Trevligt och träffas, Mr…?” Jag har lärt mig genom erfarenhet att man tar sig lättare ur sånt här om man är trevlig och försöker bli polare med snuten.

   ”Willburg.” Han satte sig framför mig och knäppte händerna, såg på mig utan att säga något.

   ”Vars är de andra?” undrade jag.

   ”Dina kamrater? Sitter i en förstklassig bil till häktet.”

   Jag trodde att jag hade hört fel. ”Va?”

   ”De har många anmärkningar i sitt register, detta var det sista som krävdes.” Han lutade sig tillbaka med korsade armar. ”Du har också ganska många anmärkningar.”

   ”Ganska imponerande va?” sa jag lättsamt. ”Fyra skadestånd, en stulen moped, fem snattningar…”

   ”För att inte glömma de två gånger du försökte bryta dig in på Systembolaget.” lade Mr Willburg till.

   ”Jag förstår inte riktigt varför vi försökte göra det igen, när vi blev fast första gången.” Jag rynkade pannan. ”Vi var väl fulla.”

   ”Som du var igår?” Han såg allvarligt ut, men jag såg att han roades av mig. ”Du vet väl att du är minderårig?”

   ”Snälla.” Jag himlade med ögonen. ”Jag är inte här för att jag var packad.”

   ”Nej, du är här för att du försökte stjäla Mr Ringroads bil.”

   Jag hejdade mig. ”Ringroad?”

   ”Ja, Ringroad. Han är inte särskilt glad ska du veta. Det där bilen var väldigt dyr.”

   Helvette.

   Jag hade försökt stjäla Sofias pappas bil. Fans jävla HELVETTE. Hon kommer aldrig att prata med mig igen. Så var det med den vänskapen. En i hela den här förbannade byn som jag faktiskt delade ett intresse med, och jag hjälper till att kvadda hennes farsas kärra.

   Mr Willburg frågar inte varför jag plötsligt hade sjunkit ihop på skrivbordet, suckande och stönande. Det han sa var: ”Hade du varit arton hade du också suttit en fin cell, ett tag åtmistonde. Nu, ska du istället göra samhällstjänst i tre månader för medverkan i bilrån.”

   ”Skadestånd?” Jag höjde ett ögonbryn.

   ”Det var inte du som kraschade bilen, Miles.”

   Jag gjorde en segergest i tillfällig lycka. Nu skulle mamma i alla fall slippa lägga ut fler pengar, det borde minska hennes ilska.