Miles: Kapitel 118- En mamma som gör allt för sin dotter

Ursäkta att det varit dött i ett par dagar. Alla inlägg tidinstället jag nu, och jag hade visst glömt att ställa in på söndag. 

 

Så fort jag steg ur bilen på lördag förmiddag ångrade jag mig. Jag var klädd i en ljusblå skjorta och jeans, alla andra av hankön här var klädda i kostymer med märken som jag inte kände igen, men som säkert var dyra. Alla vände sig om mot mig och stirrade ogillande, först på mig sedan på bilen. Jag var nära att hoppa in i den igen och köra härifrån, när Sofia kom fram och kysste mig välkommen.

   Hon var passande klädd, förstås. En vacker vit klänning, dyrt pärlhalsband och skor med en liten klack. Hon verkade inte märka hur dåligt klädd jag var, utan drog lyckligt med mig genom folkmassan. Plötsligt stod vi framför hennes föräldrar. De verkade plötsligt så läskiga. Förut hade jag ju inte brytt mig om de tyckte om mig eller inte.

   ”Goddag, Mr och Mrs Ringroad. Hur mår ni denna afton?” sa jag och log. Själv tyckte jag att det lät urfånigt, men Sofia hade sagt att jag skulle säga så.

   ”Bra, tack.” svarade hennes mamma.

   Sedan gick vi därifrån och jag fick veta att Mrs Ringroad nyss hade förolämpat mig, på snobbars vis. Hon hade nämligen inte nämnt mitt namn eller frågat hur jag mådde.

   Sofia såg besviken ut över detta, men lyckades dölja det när vi sedan minglade runt. Detta betydde att min flickvän pratade artigt med gästerna, medan jag åt de äckliga smårätterna servitriserna gick runt med, och nickade vid bra tillfällen.

   När jag åt en som var särskilt äcklig ursäktade jag mig till toan, där jag drack säkert tre liter i ett försök att få bort smaken. När jag skulle ut igen blockerades dörren plötsligt av Sofias mamma. Hon kom väldigt plötsligt och jag blev så rädd att jag hoppade till.

   ”Miles.” sa hon och log. Hennes leende såg överlägset ut. ”Kom med mig.”

   Fylld av onda aningar följde jag med henne till baksidan, där hon satte sig vid ett litet runt bord med två stolar. Jag satte mig långsamt mittemot henne. Mrs Ringroad korsade sina ben och log igen. Nu såg hon nästan glad ut.

   ”Jag ska nog bara gå direkt på sak här. Jag är Sofias mamma, vilket betyder att jag gör allt som krävs för att hon ska få ett sånt bra liv som möjligt. Och därför är jag redo att betala dig 10 000 dollar för att göra slut med henne.”

   Jag bara stirrade. ”Va?”

  ”Jag ger dig checken nu på direkten om du gör det snabbt.” Hon log igen, som om hon nyss gjort mig en stor tjänst.

   Jag flög upp ur stolen, så upprörd att jag nästan inte kunde prata. ”Du tror att… Bara för att du har pengar, tror du att det betyder att du har allt. Det betyder inte att du har makten att göra som du vill, det betyder inte att alla kommer att kräla för dig för att komma åt några slantar. Pengar kanske styr den här världen, men inte alla människor i den. Vissa av oss har faktiskt annat att leva för!”

   Jag snodde runt och gick hastigt därifrån. Jag kom bara några meter innan Mrs Ringroads röst fick mig att tvärstanna:

   ”Jag har hört att din syster Elle tänker söka om ett stipendium.”

   Jag vände mig långsamt om. ”Vaddå då?”

   ”Inget särskilt.” Hon pillade nonchalant bort en lös tråd på hennes citrongula klänning, njöt av att ha makten. ”Det är bara det att jag känner de människor som väljer vilka som ska få stipendiaten. Jag bjuder in dem på middag då och då. Det vore väl hemskt synd om jag berättade för dem vilken ansvarslös flicka Elle är, det år som hon ska gå ut? Hemskt synd.”

   ”Skulle du verkligen göra det?” sa jag med en svag röst.

   Hon vände blicken mot mig. ”Jag gör allt för min dotter.”

 

 

Jag kände mig tom inombords. Fötterna rörde sig framåt men jag var inte medveten om det, eller någonting annat som hände runtomkring mig.

  Aldrig fick man vara lycklig. Aldrig. Få fort man trodde att man fått sitt lyckliga i alla sina dar, kommer någonting och slår sönder det. Nästan hånar en för att man trodde att man kunde få allt.

   Jag kunde inte ta Elle’s stipendium ifrån henne. Hon hade jobbat för det så fort hon visste att hon att hon var tvungen. Hennes dröm var att bli arkitekt. Hon vill inte göra någonting annat, och hon kunde inte gå någon annan utbildning än den på Stanford. Det var bara den hon kunde få ett stipendium till. Det hon skulle kunna gå. Annars skulle hon bli tvungen att betala, med pengar som inte finns.

   Elle’s framtid var beroende av det där stipendiet. Jag kunde inte ta det ifrån henne.

   Alltså skulle Sofia tas ifrån mig istället. När hon äntligen tagit mod till sig och erkänt sina känslor, när det äntligen blivit vi, så…

   Jag ville skrika, slå något, hindra det, men jag visste att det inte gick.

   ”Där är du ju.”

   Sofias smala hand tog tag i min och det var knappt att jag lyckades krama den tillbaka. Jag kunde inte titta på henne, så jag stirrade bara ner i marken och tänkte på det som jag måste göra nu. Få det att verka verkligt. Ljug. Du kan ju sånt. Så hade Mrs Ringroad sagt till mig.

   ”Vad är det för fel? Miles?”

  Jag vände mödosamt blicken och såg in i hennes ögon, fyllda av oro. Hennes ögonfransar är egentligen bruna längst ut, men nu hade hon maskara så de blev svarta. Jag tyckte mer om när de var bruna.

   ”Vi måste prata.” sa jag.

   ”Okej.” Hon nickade. ”Vi går till mitt rum.”

  Så gick vi upp dit, och hela vägen försökte jag hitta vad jag skulle säga. Vad skulle jag ha för andledning för att göra slut med den mest underbara flickan på hela jorden?

 

Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut genom det, så att hon inte kunde se mina ögon. Hon hade berättat att det var på det viset som hon genomskådade mina lögner.

   ”Jag har… funderat över en sak.” började jag långsamt. Jag minns när jag hade klättrat in genom det här fönstret. Det kändes som för en livstid sedan. ”Vi är väldigt olika.”
   ”Inte så olika.” invände Sofia med en sårad röst. Redan nu var det här jobbigt. ”Jag tycker faktiskt att vi är lika.”

   ”Vi är natt och dag.” sa jag lågt. ”Från helt olika samhällsklasser. Helt olika liv.”

   ”Vad spelar det för roll? Miles, vad pratar du om?”

    Jag hade ingen aning. ”Jag har tänkt, och… Kanske vi inte passar så bra ihop ändå. Jag menar, du är ju rik, och jag är fattig. Du är från snobbvärlden och jag är från världen där vi blir nedtryckta av snobbar.”

   ”Snobbvärlden?” Hon lät båda arg och sårad, och förvirrad.

   ”Ja. Jag insåg det nu ikväll, när jag kom hit och ser vilka som du brukar umgås med. Det är helt olika människor jämnfört med de som jag umgås med. Det är en helt annan klass på dem, och du passar ihop med dem. Du smälter in här och det gör inte jag. Du tillhör snobbarna men det gör inte jag.”

   ”Miles, vad är det du säger?” Hon gick fram till mig och jag vred bort ansiktet från henne. ”Var kommer allt det här ifrån, snobbvärld, klasser, sen när bryr du sig om sånt?”

   ”Sen jag insåg hur mycket det skiljer oss åt. Sen jag insåg att vi aldrig kommer att kunna leva i samma värld. Du kommer alltid att tillhöra dem, och jag kommer alltid att tillhöra min sort. Det finns inget gränsland mellan dem.”

   ”Vet du hur dum du låter?” röt Sofia, men rösten av lite grötig. Det gjorde att jag var tvungen att svälja ner en klump i halsen. ”’Du tillhör dem, jag de andra’. Jag skiter i att du har mindre pengar än jag, och det vet du! Och jag tillhör inte dem, jag är ingen snobb. Jag kom bara hit ikväll för jag vill att du och mina föräldrar ska bli sams. Vad är det som händer, varför säger du såhär?”

   ”Därför att jag inte kan vara tillsammans med dig längre!” Jag var tvungen att halvt ropa ut det för att dölja hur skakig min röst var. ”Jag trodde att det skulle funka, men nu ser jag att det inte gör det. Vi är för olika. Det skulle vara det bästa för oss om vi bara gick skilda vägar nu. Du hittade en av din egen sort och jag hittade en av mina egna.”

   ”Du pratar som om vi vore olika raser! Vad är det med dig?! Titta på mig!”  Hon grep tag i min axel och försökte vända sig mot mig, men jag slet mig lös och satte av mot dörren. Sofia sprang efter mig, men jag var snabbare, speciellt när hon hade de där klackarna på sig. Jag hann backa ut bilen innan hon hann ifatt.

    I backspegeln såg jag hur hon skrek efter mig och hur tårarna rann nedför hennes kinder. Precis som de gjorde längs mina. 

 
life like this...
 
 

Kommentarer
Anna

Super bra skrivit som alltid! :) Stakars Miles och Sofia. :( Varför berättade han inte bara sanningen!!!? Längtar till nästa!

Svar: Spelade ingen roll, mamman hade ju tagit bort stipendiet i alla fall
sunbeach.blogg.se

2013-11-11 @ 09:14:39

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort