Elle: Kapitel 114- Explosion

 

 

Vi kraschade in i hotellrummet och jag var så trött att jag bara slet av klackarna och mitt nithalsband, innan jag slängde mig på sängen.

   ”Jag kan ta utbäddsoffan.” erbjöd sig James.

   Jag fick dåligt samvete, som redan hade tagit dubbelsängen. ”Orka bädda ut nu. Vi kan dela på den där, man ryms ju tre pers i den.”

   James såg på mig och på sängen, verkade överväga det med en nervös blick, sedan lade han sig bredvid mig. Vi kröp under våra täcken, rygg mot rygg, och så fort vi släckt så insåg jag att jag var klarvaken.

   James var bara någon decimeter ifrån mig. Jag kunde känna värmen från hans kropp. Det där ruset, som nästan blivit bekant på senaste tiden, kom tillbaka igen. Jag knöt mina händer när jag insåg att de ville röra vid honom och försökte tänka på annat. Detta är James. Det är din brors bästa vän. Du ska inte tänka på honom på det sättet.

   Jag hörde att han vände sig om och jag gjorde likadant innan jag hann tänka mig för. Nu låg vi ansikte mot ansikte. Min kropp började pirra hysteriskt och jag bet mig hårt i läppen i ett försök att inte visa det. James mötte min blick snabbt innan han såg bort.

   ”Bra band idag.” sa han spänt.

   ”Mm, jättebra.” svarade jag frånvarande.

   Han höjde handen mot mig och ett stilla ögonblick trodde jag att han skulle röra vid mitt ansikte. Sedan drog han åt sig handen igen och knöt den till en näve.

   ”Jag tror att jag sover i soffan istället.” Han reste sig upp och utan att jag tänkte på det följde jag med, gick runt sängen och stod plötsligt öga mot öga med honom. Vad lång han blev när jag inte hade klackarna på mig. Mitt ansikte var mot hans bröstkorg.

   Jag visste inte varför jag hade gjort så. Följt efter. Faktum är att när jag gjort det kände jag mig ganska dum. Jag tittade ner och fick syn på mitt armband. Och plötsligt förstod jag. Vad Tony hade menat. Att James var kär i mig.

   Jag gick igenom olika saker, prövade om detta var sant. Hur fumlig han kunde bli nära mig. Att han sneglade på mig hela tiden. Att han alltid sa snälla saker till mig, ställde alltid upp. Hatade Richard till och med mer än min bror, men han dolde det bra. Men jag hade sett hur ögonen flammade upp när namnet nämndes.

   Sedan tänkte jag på hur jag själv reagerade nära honom. Pirret inom mig. Hade den alltid funnits där, dold under ytan där jag inte kunde se den, eller var det bara nu på sista tiden? Jag tänkte på hur jag inte kunde låta bli att titta på honom heller, hur gärna jag ville röra honom när han var nära.

   ”James.” sa jag och tittade upp. Han hade stått tyst och stilla under de minuter jag tagit för att fundera. ”Är du kär i mig?”

   ”Jag… Det…” Han tittade bort, suckade sedan och såg på mig igen. ”Jag älskar dig.”

   Hjärtat skuttade till i bröstkorgen. Älskar mig? Älskar mig! Det var så mycket mer än vad jag hade väntat mig. En brand började pyra i bröstkorgen.

   ”Jag har försökt att glömma.” sa James. ”Men… Alltså… Du behöver inte oroa dig eller nåt, jag menar… Jag vet att det här inte passar. Du är ju Miles’ syster.”

   ”Skit i Miles.” sa jag och drog ner hans ansikte mot mitt.

   Först kysste jag bara ett par stilla läppar. James var så överraskad att han bara stod där med händerna i luften, och jag började åter känna mig som en idiot.

   Sedan kysste han mig tillbaka. Hans läppar formade sig under mina och han lade händerna om min midja, tryckte mig försiktigt mot sig. Som om jag kunde gå sönder om han tog i för mycket.

   Det exploderade inom mig, så kan jag bäst beskriva det. Som brännande klot som for genom mina ådror och satte dem i brann. Jag tänkte inte, bara lät explosionen ta över och dra James närmare mig, fara med händerna över hans bröstkorg, röra hans vackra ansikte och lena hår. James for med händerna över min midja och mina skulderblad, genom mitt korta hår och längs mina kinder. Det var som att vi inte kunde röra varandra nog.

   Jag drog mig bort tillslut, för jag hade frågor och hade dessutom tappat andan. James höll kvar sina händer runt min midja och flämtade lika mycket som jag. Jag kunde inte låta bli att le och han log tillbaka. Han har ett väldigt gulligt leende. Två av hans tänder korsade varandra.

   ”Så du… känner likadant då?” flämtade James fram.

   Jag nickade leende, ville kyssa honom igen men hade frågor. ”Hur länge?”
   ”Minns inte. För alltid, känns det som.” Hans hand lämnade min midja för att smeka min kind.

   ”Jag kanske har älskat dig länge också, men inte insett det förrän nu.” Där sa jag det, utan att jag tänkte på det. Älskar. Och det var nog sant. För sådär, den där kyssen, hade det aldrig känts med Richard. Sådär kan det bara kännas med den som man verkligen älskar.

    ”Så du vill vara med mig?” frågade han hoppfullt.

   ”Varför tror du jag kysste dig, dum fan?” log jag.

   Han skrattade till, sedan blev han allvarlig. ”Jag berättar för Miles imorgon.”

   Miles. Just det. Han skulle väl inte bli för glad. Hålla på med att James är för gammal för mig, och bla bla bla.

   Men jag brydde mig inte. Den där kyssen var olik allt annat jag tidigare upplevt. Jag ville uppleva den många gånger om. 

 


Kommentarer
Anna

Super bra! :)

2013-11-05 @ 17:13:24

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort