Fingtic's

Om Miles var förvånad över att se mig sitta påklädd och redo att åka till skolan på måndagmorgon, så visade han det inte. Han bara drack sitt kaffe som vanligt, drog åt jackan och nickade åt mig att vi skulle dra.

   Anledningen till att jag valt att åka idag var att vi hade en redovisning. Jag mådde illa hela vägen till skolan och när vi väl var där, kändes magen som en hård klump. Folk stirrade. Viskade. När min bror och jag skiljts åt, blev viskningarna till fullt hörbara röster.

   ”Så jävla äcklig…”

   ”Jag förstår inte hur folk kan bete sig så…”

   Tony var snabbt vid min sida och stirrade på de andra tills de tittade bort. Det förvånade mig. Tony som i vanliga fall knappt mötte lärarens ögon.

   Jag ville träffa Richard.  Mitt dumma, dumma hjärta ville höra en förklaring. Att allting bara hade varit ett misstag. Någonting hade misstolkats, men det gick att rätta till nu. Det kunde bli vi igen.

   Men Richard fanns aldrig inom synhåll. Däremot var hans vänner överallt, och de drog sig inte för att säga precis vad de tyckte, i samma ögonblick som de tänkte det.

   ”Jag förstår inte hur du står ut med dig själv.” sa en till mig, Tim. Jag hade bjudit honom på kaffe flera gånger. ”En sådan liten jävla horjävel. Att du har ryggrad att komma hit!”

   ”Jävla helvettes satmara. Stick tillbaka från det hål du kravlade upp ur, va?”

   ”Vad fick du ur av det egentligen? Richard litade på dig, hur kunde du?”

   Jag försökte säga att jag inte hade gjort något, Richard hade ljugit eller sagt fel. Men då blev de bara argare, nästan hotfulla, och Tony drog snabbt bort mig därifrån.

   Så skulle vi gå till lunchen. För att komma dit var vi tvungna att gå en bit utomhus. När vi gick den promenaden passerade vi ett hörn där Lindsay stod med sin maffia. Jag kände mig spyfärdig när jag såg henne.

   ”Nämen.” sa hon högt. ”Är det inte den lilla horan som kommer?”
   Jag stirrade ner i marken och försökte komma förbi henne.

   ”Tre stycken var det va? Bra jobbat, slampa. Hade du ännu fler hemma i Olympia eller?”

   Hennes röst trängde in i huden och orsaka skada innanför, som pistolkulor.

   ”Och ni två som verkade så lyckliga. Men du var bara tvungen att förstöra det eller?”

   ”Låt oss bara gå förbi.” sa Tony. Han darrade lite på rösten.

   Så sa Lindsay fler förolämpningar, så äckliga och grova att jag inte vill återge dem. Jag kände tårarna tränga bakom ögonlocken och halsen brände. Hon märkte detta.

   ”Men ska den lilla horan börja gråta nu också?” sa hon med bebisröst.

   ”Låt mig va!” ropade jag, men rösten var grötig och inte alls stark.

   ”Annars vaddå, ska du grina?” Sedan började hon, som om hon satts på repeat: ”Grina då, grina då, grina då…”

   Och det gjorde jag också. En våldsam snytning skakade hela min kropp. Förskräckt över mig själv snodde jag om och sprang därifrån, så fort det gick.

   Ute på parkeringen snubblade jag och ramlade ihop, skrapade upp mina nylonstrumpor och handflatorna. Jag kröp ihop på betongen och önskade att det bara kunde sluta. Den här smärtan inombords, den här gråten i lungorna, jag ville bara att det skulle sluta. Sluta tänka, sluta känna. Jag ville få minnesförlust eller något, glömma alla anledningar jag hade till att må såhär.

   Tony lade en försiktig hand på min axel och klappade tafatt.

   ”Miles.” snyftade jag fram. ”Jag vill ha Miles.”

   Jag vet inte varför jag plötsligt ville ha min bror. Det kändes bara livsviktigt. 

Jag satt och halvsov i ett hörn på rasten till ett par tjejers pratande röster. Jag lyssnade först bara haft om haft på vad de sa, tills jag hörde de nämna en viss Richard i de lägre klasserna.

   ”Hans flickvän hade tydligen varit otrogen mot henne, med typ fyra olika killar.” sa den ena.

   ”Fy fan.” mumlade den andra. ”Vilken bitch alltså.”

   Jag satte till mig och lutade mig mot tjejerna. ”Vilken flickvän?”

   De verkade lite skärrade över att jag pratade till dem, som om jag kommit på dem med något hyss, men sedan slappande de av och delade med sig av skvallret.

   ”Det är en kille som var ihop med den här nya tjejen, hon som är emo, och han fick nyss reda på att hon varit otrogen mot honom typ jättelänge.”

   ”Va?” Jag måste ha missuppfattat det hela. ”Skulle Elle ha varit otrogen?”

   ”Just det, det var Elle hon hette!” utropade en av tjejerna. ”Hennes kille berättade det idag för sina kompisar.”

   ”Elle är min syster.” sa jag, och tjejerna kröp genast ihop. ”Och hon är världens med trogna människa och skulle aldrig göra någonting ont mot sin pojkvän, som tydligen inte känner likadant. Se till att skvallra om det.”

   Jag lämnade dem med deras skärrade blickar och satte fart mot Elles korridor. Herregud. Jag visste att Richard var ett kryp, jag visste det! Medan jag gick blev stegen allt mer aggressiva. Han hade säkert planerat ut den här lögnen länge, gruvat på hur han kan platta till Elle på bästa sätt! Jag ägnade inte en tanke på varför han gjort det, grejen var att han gjort det och när jag gick tag på honom… ja då.

   Jag lyckades få ut ur någon att Elle hade gått hem (denne kallade henne för horan men tog genast tillbaka det när han fick se min min) och jag tog därför bilen och körde hemåt. Det dröjde bara några minuter innan jag fick syn på henne och Tony som gick längs vägen.

   Jag stannade bredvid dem och de hoppade in utan ett ord. Jag granskade Elle i backspegeln. Tomheten i hennes ögon skrämde slag på mig.

   Jag kunde inte hitta något att fylla tystnaden med, musiken på radion var dålig och det fanns säkert en miljon saker att säga men inget som jag kunde komma på.

   När vi kom hem ledde Tony upp henne till lägenheten, genom det proppfulla caféet med stirrande ögon. Jag sa till mamma att vi hade reflektionseftermiddag, högt nog för att kunderna skulle höra det, men sedan ledde jag henne upp och berättade sanningen.

   ”Va?” utbrast hon. ”Är det sant?”

   ”Hela skolan pratar om det.” bekräftade jag.

   Hon såg fullkomlig chockad ut, vilket bara var väntat.  ”Varför skulle han sprida ett sådant rykte?”

   Jag ryckte på axlarna. ”De kanske hade bråkat om något.”

   Hon tog en djup suck. ”Stackars lilla Elle.” Hennes blick blev hård. ”Ifall den lilla jäveln kommer in här så kastar du ut honom på direkten. Tillsammans med alla hans högljudda vänner.”

   ”Uppfattat.” Det var en order jag kunde ta.

   Hon började tugga på sin underläpp, som hon brukade göra när hon blev frustrerad. Eller förbannad. ”Det här var oväntat.”

   ”Ja.” Jag hade aldrig tyckt om Richard, men att han skulle göra något sånt här?

   Mamma suckade djupt. ”Kan du köpa någon choklad på affären?”

   ”Visst.”

   Men först åkte jag till skolan och försökte banka in i alla att Richard ljög. Men bara Sofia lyssnade på killen som stal en bil.