Elle: Kapitel 2- Mitt nya hem

 

Chockad över stadens litenhet (den borde kallas för by!) utbrast jag: ”Jag kan gå runt hela Redleaf på tio minuter!”

   ”Var inte fånig.” sa min mamma åt mig.

   Jag hade en svidande kommentar till svars, men bet tillbaka den med stor ansträngning. Jag hade lovat mig själv att inte bråka.

   ”Åh, titta, där är eran skola!” log mamma glatt och pekade på en stor tegelbyggnad som mer liknande ett hus än en skola. Den hade max två våningar, en grusplan som var inhägnad med trasigt hönsnät och en parkering där de vita markeringarna nötts bort. Jag var så förfärad att jag inte ens fann ord. Miles teg, som förr, bortsett från en liten suck.

    Mamma strålade och körde vidare. Efter några minuter hade vi kommit till en gata som hette Marpletreestreet. Det för att det var så många lönnträd. De som byggde den här staden hade verkligen en livlig fantasi.

   Marpletreestreet var gatan som vårt nya hem skulle finnas. Jag började spana efter det, men inga hus verkade så fantastiska som mamma beskrivit dem. Det fanns några små affärer här och var, och andra bostadshus som de flesta hade en våning, och några få hade två. De var i fula, tråkiga färger och hade gamla plåtpostlådor. Slutligen svängde mamma in på en uppfart till ett ljusgult tvåvåningshus. Jag försökte fatta att detta skulle bli mitt hem innan jag, om två år, blev myndig och kunde fly till storstan igen.

   Det syntes att nedervåningen varit en affär, för den hade stora skyltfönster som vette mot gatan och en glasdörr. Där inne kunde jag se runda små bord med matchande stolar stå utspridda här och var. På övervåningen kunde jag se några fönster med vita knutar.

   Jag hörde Miles mumla ”Vad fan…” Med exakt samma känsla klev jag långsamt ur bilen och gick fram till dörren. Mamma följde tätt efter och drog fram en nyckel, som hon stolt låste upp glasdörren med. En klocka plingade när hon öppnade den.

   ”Välkommen hem!” kvittrade hon och gick in före mig.

   Utrymmet som skulle bli ett café var litet, ungefär som mitt gamla rum tillsammans med toaletten. Sju bord fick rum där med fyra stolar var, och efter alla borden fanns en lång disk. Bakom disken fanns en spis, en ugn och några arbetsbänkar. Där var mamma nu och drog med sina långa fingrar längs den släta träytan.

   ”Jag bakar medan gästerna tittar på.” berättade hon. ”Som en kul grej tänkte jag.”

   ”Så kan de vara säkra på att du inte förgiftar dem.”

   Miles hade kommit in i caféet, med händerna i sina jeansfickor och en giftig ton i rösten. Jag sköt honom en mördande blick som han prompt ignorerade.

   Men turligt nog valde mamma att ta kommentaren som ett skämt. Hon skrattade och vinkade oss att följa med till lägenheten. Hon ledde oss genom en dörr som stod bredvid disken och uppför en trappa, som fanns bakom den. Trappan var i järn och ihålig (jag trodde den skulle braka) och lutade lite i en spiral. Vid dess slut fanns en liten hall, som var ungefär en meter bred och lång. Där fanns en dörr i mörkt trä. Mitt på den fanns en guldfärgad metallskylt som det stod Fingtic’s på. Den var ny och så blank att jag kunde spegla mig i den.

   Mamma öppnade dörren och bjöd med en ivrig gest in oss till vår nya lägenhet.

   Den var liten, vilket inte var någon större överraskning vid det här laget. Hallen bestod av några krokar på väggen och slöt sig samman med köket. Där fanns de vanliga vitvarorna, ett bord med fyra stolar och ett fönster mot baksidan. Från köket kunde jag se in i vardagsrummet och skymta en blommig soffa. Jag hoppades att en fanns en tv mittemot den.

   I köket fanns också tre dörrar, varav en var märkt med en toalettskylt. Mamma sa att den till höger var hennes sovrum.

   ”Ni får komma överens om vem som ska få vilket rum.” sa mamma. ”Antingen det till vänster eller ett annat som finns vid vardagsrummet.”

   Miles marscherade in i rummet till vänster och slängde igen dörren efter sig. Ja, jag antar att jag tar det andra då.

   Jag gav mamma en förstående blick innan jag pendlade mellan alla oupppackade flyttlådor och kom in till vardagsrummet. Tack och lov, den hade en tv. Och en liten plastblomma, som stod på soffbordet. Jag gick in genom dörren som fanns där i rummet och öppnade den.

   Där innanför uppenbarandes ett rum som var fyra gånger mindre än mitt förra. Den hade ett stort fönster, och under fönstret stod en enkelsäng med ett lila överkast. Längs väggen fanns ett skrivbord, som även agerade sminkbord med spegel, en garderob och en tom hylla. Där kunde i alla fall mina skivor på plats. Och på sängbordet kunde jag sätta min radio, och bredvid sängen kunde mina högtalare stå. 


RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort