Miles: Kapitel 123- Jag säger Hej och Adjö

 

 

Har ni någonsin varit med om att ni varit på en släktträff, och plötsligt är det en människa där som du aldrig träffat förr? Och du undrar vem det är, och får veta att ”det är ju din pappas kusin Harold”, och de säger det som om det är meningen att du ska veta det? Sedan beter sig alla som om de alltid känt den här Harold, och du gör det också för att inte verka efterbliven?

   Det var ungefär så det var med Xander. Helt plötsligt var han där på måndagmorgon och Tony berättade med röda kinder att detta var hans pojkvän. De hade varit ihop för något år sedan, gjort slut för att Xander hade flyttat, men nu blivit tillsammans igen. Och Elle visste tydligen vem det var innan, och James och Sofia kände också igen honom, för det var ju trots allt en liten by där alla kände alla.

   Det var bara jag som satt där och tyckte att det hela var lite konstigt.   

   Inte för att jag hade någonting emot Xander, inte alls. Han var schyst. Hade bra musiksmak, älskade kaffe, öppen, trevlig och framåt. Han verkade inte tycka att någonting var pinsamt och sa alltid vad han tyckte. Han charmade min mamma så pass mycket att hon gav honom gratis kaffe och påminde faktiskt lite grann om Elle.

   Som sagt tyckte han inte att någonting var pinsamt, vilket inkluderade hans kärlek för Tony. Så fort han fick chansen höll han hans hand, kysste honom på kinden och lade armen om honom. Tony bara rodnade lyckligt. Det var som att de var tvungna att gottgöra för all den tid som de varit ifrån varandra.

   Det var många som gav dem underliga blickar p.g.a det här. Bögpar i Olympia var väl inte helt ovanligt, men i den här lilla byn verkade det som att de flesta människor aldrig sett två killar kyssas förr. De stirrade en hel del, men jag brukade kunna få dem att titta bort genom att stirra tillbaka.

  

Vi kom in. Både jag och Sofia. När hon fått kuvertet sprang hon över till mig, sedan öppnade vi dem samtidigt. Att Sofia kom in var ju ingen överraskning, så det var mig som vi egentligen var nervösa över.

   Men jag kom in, som sagt. Jag fick en plats där och nu var det bara att hitta ett boende borta i Kalifornien. Jag hade inte riktigt tänkt på det förr, men att gå på college betydde ju också att flytta. Att inte bo i Redleave. Även om vi skulle åka hem på helger och lov var tanken nästan outhärdig.

   Jag tänkte på när jag först hade anlänt hit. Då jag hade gjort vad som helst för att komma bort. Nu kunde jag göra vad som helst för att få stanna kvar. Den här byn hade blivit mitt hem. Alla träden var som vakter för mig, vakade över staden och höll hemskheter borta. De gamla husen med de låga taken lovade värme från vinden. Den klottrade bron var en plats för skratt, parken var en plats för vila och det stora trädet en flyktväg från verkligheten.

   Den har platsen hade läkt mig. Tänk om jag skulle gå sönder igen när jag åkte?

   Men sedan vred jag på huvudet och upptäckte Sofia som satt bredvid mig, läsande någon bok. Hon märkte att jag tittade på henne, och log mot mig. ”Vad stirrar du på?”

   ”Inget.” sa jag och tog hennes hand. Sofia skulle följa med mig. Hade jag henne med mig behövde jag inte frukta någonting.

   


Kommentarer
Anna

Super bra! :)

2013-11-16 @ 14:18:23

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort