Fingtic's

Ljudet av mitt eget skrik fick mig att inse att jag inte längre var under ytan. Vattnet hade sköljts undan med mardrömmen och det fanns ingen annan i mitt sovrum utom jag.

   Jag svepte in mig i täcket, stirrade ut genom fönstret och försökte lugna ner andingen. Lungorna verkade inte fatta att det fanns gott om luft här, att det fanns ingen andeldning till att stressa.

   Efter en stund försökte jag somna om, men som jag väntat mig var det omöjligt nu. Jag började fundera på vilken film jag skulle se medan jag tittade ut genom fönstret. Gud vad varmt det var här inne. En liten kvällspromenad skulle väl inte skada? Det var ju inte så att det fanns några kidnappare i Redleave, direkt.

   Jag klättrade ut genom fönstret. Natten var härligt kall och gatorna, förstås, tomma. Jag fann det lugnande och de upprörda känslorna inombords stillnade. Jag styrde emot Sofias hus, med en märklig inbillning om att hon skulle vara vaken vid den här tiden. Men självklart var det släckt i hennes fönster.

    Hon hade pekat ut vilket som var hennes för mig en gång, och jag kom ihåg det så tydligt därför att jag noterat det enorma pilträdet som växte utanför det. Det växte intill huset, så pass tätt att man genom den kunde klättra ut genom fönstret vidare till marken. Precis som jag hade det.

   Nu gick jag fram till det där trädet och började klättra uppför det. En röst i mitt huvud sa att jag var galen och att hennes pappa skulle komma utrusandes och knäppa mig. Först avfärdade jag den, men sedan blev jag lite orolig angående det där med pappan. Tänkt om Mr Ringroad såg mig klättra här, trodde att jag var en inbrottstjuv och tog fram hagelgeväret? Det kunde faktiskt hända.

   Men nu var jag ändå halvvägs, så då var det lika bra att klättra upp till fönstret. Det var ett stort fönster, med blåa gardiner och lika blåa väggar i rummet innanför. I en stor, puffig säng låg en liten figur under ett duntäcke. Bara trassliga lockar syntes, men det var definitivt Sofia.

   Ett leende letade sig fram över mina läppar när jag såg henne, och jag knackade på fönstret. Figuren i sängen rörde sig, men vaknade inte. Jag knackade hårdare och fortsatte tills Sofia lyft på huvudet och tittat mot mig. Hon dolde ett skrik med handen, flög upp ur sängen och krånglade på sig en morgonrock.

   Sedan hivade hon upp fönstret.

   ”Miles, vad i hela friden…?” utbrast hon.

   ”Hej på dig med.” svarade jag.

   ”Vad håller du på med?” frågade Sofia.

   ”Jag satt och tänkte…” sa jag med ironisk röst. ”… på Twilight. Du vet killen där, Edward, han klättrar in genom Bellas fönster på natten och i slutet hon blir helt galen i honom, så jag tänkte, funkar det för honom kan det väl funka för mig?”  

   Hon log åt mig. ”Allvarligt, vad gör du här?”

   ”Kan du inte bara låta mig komma in, jag fryser.”

   Hon steg åt sidan och jag hoppade in, kände mig lika smidig som… någonting osmidigt. Sedan tog jag mig en ordentlig titt på rummet.

   Det var fem gånger så stort som mitt. På den högra sidan fanns sängen, en gigantisk garderob och spegel bredvid, plus hela tre bokhyllor som var sprängdfyllda med filmer och böcker. På den vänstra sidan fanns ett vitt skrivbord med en Macdator samt en vas med rosor, och på en liten byrå fanns en enorm jordglob och ett akvarium med färglada fiskar.  Det fanns även en soffa med en stor tv.

    På väggen var en superstor svart cirkel målad, och i cirkeln fanns vita prickar. Först undrade jag om det var något djupt, abstrakt konstverk, men sedan kände jag igen Karlavagnen och förstod att det var en stjärnkarta, fast utan de linjer som brukar vara utritade mellan stjärnorna.

   ”Cool karta.” påpekade jag.

    Hon såg förvånat på mig.

   ”Det är väl en stjärnkarta?” frågade jag, plötsligt osäker.

   ”Jo, ja… Men…” Hon log åt sitt eget stammande. ”Ingen har sett det förut, de har alltid trott att jag målade något som jag tyckte vad snyggt. Det var bara jag som visste vad det egentligen var…”

   ”Jag lovar att inte berätta för något.” sa jag i en överdrivet högtidlig röst.

   Hon gav mig bara en road blick. ”Ärsh, glöm det. Vad gör du här egentligen?”

   ”Kan inte sova. Det är inte lite böcker du har där. Eller filmer. Och alla sorterade i bokstavsordning, såklart.”

   ”Disneyfilmerna är i kronologisk ordning, faktiskt.” rättade hon med ett retsamt leende.

   Jag skrattade till. Mardrömmen var ett minne blott när jag såg på henne.

   ”Du… när du ändå är här.” Hon gick fram till skrivbordet och tog ut en bok ur lådan. ”Här, jag tror att du kommer gilla den.”

   ”Percy Jackson.” läste jag på titeln. ”Du vet att jag inte kan ta emot den.”

   ”Du måste, annars…” Hon letade efter något att säga. ”…mördar jag dig!”

   Jag skrattade igen men tystnade snabbt när jag kom ihåg hennes föräldrar. Jag är fortfarande ganska säker på att hennes pappa har ett hagelgevär.

   ”Vet du vad, det har gjorts en film på den där boken.” Hon började leta i hyllan. ”Låt oss se början på den, så får du en uppfattning om vad den handlar om.”

   ”Om du insisterar.” sa jag med en likgiltig min, men inombords bubblade jag.

   Vi satte oss i soffan, bara någon halvmeter ifrån varandra, och filmen började spelas. Vi hade sagt att vi bara skulle se början, men jag visste att vi skulle se hela. Även om filmen var förutsägbar var den rätt bra.

   Mot mitten började Sofia slockna. Hennes kropp sjönk ihop steg för steg och plötsligt lutade hon huvudet mot min axel. Jag stelnade till. Hon hade nog aldrig varit så här nära mig förut, under en längre tid. Hennes hår luktade av hennes schampo och några vildare lockar kittlade mig i näsan. Jag strök bort dem, försiktigt för att inte väcka henne.

   Det sprakade inom mig att ha henne så nära, en löjlig hissande känsla som helt enkelt gjorde mig överlycklig. Jag tog ett djupt andetag och låtsades bara för en farlig sekund att Sofia var min flickvän, att hon lutade sig mot mig för att hon ville vara nära mig. Tanken var svindlande, men så kom verkligheten ikapp och jag kände mig genast nedstämd.

   Sluta, sa jag till mig själv. Njut av det här ögonblicket.

   Så då gjorde jag det, tills filmen var slut. Nu när Sofia var så nära hade jag svårt att koncentrera mig på filmen, men det kanske bara var bra. Då spoilade den inte boken.

   När eftertexterna började rulla lyfte jag försiktigt upp Sofia och bar henne till sängen. Det är inte så lätt som det ser ut i alla filmer, tjejer är inte lätta som fjädrar (de är ju människor, det är bara naturligt att de väger något). Eller så är det jag som är svag.

   Just när jag hade grabbat boken och skulle försvinna ut genom fönstret igen, mumlade Sofia: ”Miles?”

   ”Ja?”

   ”Vem är jag?”

   Jag stängde fönstret som jag hade öppnat. ”Hur menar du?”

   ”Alla karaktärer i alla berättelser har sådana starka personligheter. Mulan är smart, Belle är modig, Rapunzel är sprallig… Vad är Sofia? Jag kan inte riktigt svara på det, och det får mig att känna mig så… tom. Liksom, visst, jag är duktig i skolan. Jag har fina kläder, en fin familj, och är snäll och artig. Men vem är jag? Jag har ingen personlighet. Jag är som Snövit, allt jag duger till är att baka krusbärspaj till dvärgarna…”

   ”Sofia, Sofia.” avbröt jag henne och gick fram till hennes säng. Jag satte mig på knä bredvid den så att våra ansikten kom i samma höjd. Hon hade ett sorgset djup i sina ögon, som det plågade mig att se. På samma sätt som det plågade mig att höra henne säga sånna saker.

   ”Prata inte sådär.” bad jag henne. ”Du är inte tom. Du är…” underbar, ”…förstående och djup. Du kan se saker som andra inte kan se. Du kan se någonting vacker i vad som helst. Som Emmanuel.” Jag ville inte ha honom som exempel, men det var passande. ”Jag avskyr honom och tycker att han är världens störta idiot, men du kan ändå se hans goda sidor. Eller, så kan vi ta mig som exempel.”

   Jag undrade om jag skulle gå in på det här, men bestämde mig för att köra. ”För alla i den här byn är jag den kriminella fylloungen, som är helt hopplös och bara ställer till med trubbel. Men du…” Jag kunde inte hejda ett litet, sorgset leende. ”Du kan se någonting gott i mig. Och även efter att jag… fick ett litet återfall, så gav du mig en andra chans. Du dömer inte folk efter deras dåliga sidor, utan belyser deras bra. Och det är det jag…” Nu var jag tvungen att hejda mig. ”Och det är en helt fantastiskt egenskap.”

   ”Tycker du det?” undrade hon viskande.

   ”Självklart.” svarade jag. ”Sov nu så ses vi imorgon.”

   Hon log mot mig, och nedstämdheten i hennes ögon hade bytts ut mot värme, vilket i sin tur sände värme genom mig. Hon blundade och inom några sekunder hade hon somnat. Jag hade lust att sitta kvar bredvid henne, spendera natten åt att betrakta hennes ansikte.

   Men verkligheten tillåter mig inte att göra sånt. 

Jag hade lyckats få tag i ett par billiga biljetter till ett rockband som hette Black Tigers, och hade bjudit med mig Tony dit. Han hade aldrig varig på en spelning förr, så han var ganska övertaggad och kollade runt på wikipedia och läste allt han kunde hitta om bandet. Dessutom envisades han med att berätta faktan för mig, trots att jag klargjort att jag inte var intresserad.

   ”Visste du att de inte skriver sina låtar själva?” sa han.

   ”Nej.” Jag stod framför garderoben och funderade på vilken outfit jag skulle ha.  Det var inga sittplatser, så inte allt för galna skor.

   ”Det är tydligen någon Tyler Cower som gjort det. Bäst jag läser lite om honom också.” Jag himlade med ögonen medan Tony läste vidare. ”Han är tjugofem år, gud vad ung, och förlovad med en blond danslärare. Här är en bild på de två, hon var inte ful kan jag säga... Bor i Kalifornien. Det står inte så mycket mer… Jo, vänta, hans pappa är i fängelse. Undrar varför.”

   ”Han kanske är där ikväll, du kan du fråga.”

   ”Men ursh vad oartigt!” utbrast Tony, som tagit min kommentar på allvar. ”Men jag ska memorera hans ansikte, ifall jag skulle se honom. Det skulle väl vara kul?”

Jag tyckte att det var helt värdelöst av honom att memorera snubbens feja, men när vi väl var där, i en proppfylld klubb ett par mil utanför byn, så ropade Tony till och pekade mot baren.

   Det var rätt mörkt i lokalen, bandet hade inte börjat spelat än och överallt hördes förväntansfullt surr. Jag tittade åt det håll min vän pekade och fick syn på en kille över tjugo, som satt och pratade med en blond, lockig tjej.

   Han hade brunt hår som var välkammat åt sidan, en liten stubb på hakan, ett smalt ansikte och en sned näsa. Han var prydligt klädd i skjorta och svart kavaj, men lyckades ändå se ledig ut.

   Tjejens hår räckte en bit över axlarna, hon hade rött läppstift och var klädd i jeans och ett svart linne. De båda såg ut som om de varit på sådana här spelningar tusentals gånger förr.

   ”Det där är Tyler och Alex.” viskade Tony med stora ögon.

   De pratade leende med varandra och höll varandra i handen, på fingrarna glänste förlovningsringar. Jag tyckte om sättet som de höll varandra i handen på. Som om den enes hand hörde hemma i den andres. Nästan som om de hade växt ihop. Jag önskade att jag någon dag kunde få uppleva samma känsla med någon.

   ”Vi går och snackar med dem.” sa jag, och innan Tony hunnit protestera hade jag släpat fram honom till dem.

   ”Hej.” hälsade jag. ”Jag heter Elle, och det här är min vän Tony. Han är ett fan av er musik.” Kanske inte ett fan, men fascinerad i alla fall.

   Tyler nickade vänligt mot oss. ”Trevligt att träffas.” Nu när vi var närmare märkte jag att han hade konstiga märken på det lilla man såg av hans armar. Det liknade små, runda brännmärken av något slag.

   ”Hej.” sa Tony blygt. ”Alltså… jag har några frågor, om det är okej.”

   ”Kör på.”

   ”Hur är det egentligen att vara låtskrivare? Ungefär hur ofta jobbar du, alltså hur ofta skriver du låtar? Och om det inte är oartigt av mig att fråga, hur mycket tjänar du? Och hur får du inspirationen, har du någon form av favoritgener? Vill du förmedla någonting med dina texter?”

   Jag såg att mannen gjorde sitt bästa för att hänga med i frågorna, men det var svårt. Jag själv tappade fort bort mig, och därför var jag rätt imponerad när han lyckades svara på dem.

   ”Jag tycker det är kul att vara låtskrivare, uppenbarligen. Jag har hållit på med det väldigt länge och det känns helt jävla otroligt att jag kan leva på det, det är ju inte många som kan leva på det de har som hobby liksom. Jag skriver ungefär…”

   Och så fortskred det, Tony pepprade med frågor och den unga mannen besvarade dem så gott han kunde. Han var en bra skrivare men inte en sådan duktig talare, fast det märkte inte Tony av. Hans ansikte sken medan Tylers för det mesta var helt lugnt, inte det minsta stressad av frågorna. Jag har aldrig sett någon med sådant pokerface.

   Tillslut började förbandet att spela, så vi tackade för konversationen och lämnade dem åt varandra.  Hans tjej, Alex, sa något som fick honom att skratta. De var så gulliga ihop att jag hade lust att ta ett kort. 

Detta var väl kul för er som läste Sun Beach, huh?

Jag kände mammas blick på mig, där jag stod framför spegeln på lördagkvällen och fixade till håret. Klockan var kvart i åtta, hon skulle komma när som helst nu.

   ”Den här tjejen måste vara ganska speciell för dig.” påpekade mamma. ”Med tanke på hur länge du stod och valde kläder, att du har städat helat huset, tillbringat en halvtimme framför spegeln och påmint mig miljoner gånger om att inte äta upp just de där kakorna.”

   ”Jag har inte stått en halvtimme framför spegeln, och det är bara Sofia, mamma. Vi är bara vänner.”

   Hon hummade. ”Jaja, ha så kul nu.” Hon tittade ut igenom fönsteret. ”Oj, nu kommer hon.”

   ”Va?!” Jag var inte klar än! Jag skulle ju poppa popcorn, och så skulle jag…

   ”Ta det lugnt, Miles.” skrattade mamma. ”Jag bara skojade. Och med tanke på paniken i din röst nyss tror jag inte riktigt att den här tjejen är så bara för dig.”

   Efter det slutade hon reta mig och höll sig i caféet, som i för sig var stängt men som aldrig kunde få nog med ompyssling. Under den kvart som jag hade kvar hann jag fixa popcornen, hälla upp cola i varsitt glas och ställa fram dem, tillsammans med kakfatet, på tv-bordet. Jag hann till och med sätta in filmen och välja språk.

   Dörren öppnades och Sofia kikade blygt in. ”Hejsan.” sa hon. ”Vilken fin lägenhet ni har. Men oj, har du redan gjort iordning allting?”

    ”Självklart, inte ska väl min flicka behöva anstränga sig?” Jag gjorde en inbjudande gest mot tv-soffan, och Sofia log mot mig och gick och satte sig. Hon stirrade storögt på alla frestelser.

   ”Jag kommer att rulla härifrån.” påpekade hon och inspekterade det proppfyllda kakfatet. Hon hade håret uppsatt i en hästsvans och en ledig kjol.

   ”Det hoppas jag, annars har jag misslyckats.”

   Så satte jag igång filmen, Den lilla sjöjungfrun. Inte precis vad jag hade velat välja, men Sofia insisterade på att den inte var lika fånig som den verkade. Men så fort den var igång började jag störa mig på Ariel. Hon kändes bortskämd på något vis, fast hennes vän krabban Sebastian var rätt kul. Och sångerna var väl rätt mysiga.

   När vi kommit till en scen där Ariel låg och grät och helt enkelt surade på hela världen vände jag blicken till Sofia. Hennes ögon glittrade i skenet från tv:en och en slinga hade lossnat från hästsvansen. Innan jag hann tänka mig för sträckte jag fram handen och strök den bakom örat på henne. Den pirrade där vår hud möttes.

   Sofia vände bort blicken från skärmen och såg förvånat på mig. ”En slinga hade lossnat.” sa jag som förklaring. ”Jag är perfektsionist.”

   Hon log lite osäkert. Hon visste att det inte var därför jag rört henne. Hon såg nog, hon hade nog förstått. Det är bra, sa jag till mig själv. Om hon visste att vad jag kände skulle hon kanske våga öppna sig för vad hon kände. För någonting kände hon för mig, det visste jag. Jag är inte blind. 

Det var kväll, gatljusen flämtade rad på rad, och jag släpade fötterna i marken. Samhällstjänsten hade slutat, och nu hade jag bara tre timmar kvar innan jag var fri från straff. Då skulle jag kunna hjälpa mamma i caféet oftare, och plugga mer. Kanske både och på samma gång.

   Jag hade verkligen börjat tycka om att vara i caféet. Det var en miljö som jag kunde känna mig trygg i. Jag var aldrig ensam där, samtidigt som det aldrig var för trångt. Det luktade ständigt bakverk och kaffe och mitt rum var inte långt borta.

   Jag kunde inte sluta tänka på att Sofia varit där idag. Hon måste ha velat träffa mig. Kanske var det hennes sätt att visa att vi var vänner igen, precis som förr? Jag ville inget hellre än att ha tillbaka den relation som vi hade, samtidigt som en korkad del av mig önskade något mer… Men jag visste att det aldrig skulle bli.

   Fast, egentligen, varför inte? Det är ju inte så att någon har knutit fast henne vid Emmanuel. Emmanuel förtjänar henne inte ens.  Han förstår henne inte, inte som… inte som jag gör. Hon och jag skulle kunna… Vi skulle vara…

   ”Hej.” sa en mjuk röst.

   Jag tittade upp. Utan att jag märkt det hade jag styrt stegen mot Sofias träd, och lutat mot stammen stod personen i fråga. Hon var klädd i en vit klänning och en beige kappa. Samma kläder som hon haft på caféet.

   ”Hej.” Jag stirrade dumt på henne och försökte panikartat komma på något att säga. De tankar som jag nyss haft hängde fortfarande kvar och förhindrade min förmåga att tänka. ”Jag… Jag har läst ut Skattkammarön.”

   ”Vad kul.” Ett uppriktigt leende. ”Vad tyckte du?”

   ”Långt ifrån lika bra som filmen.”

   Hon nickade. ”Håller med.”

  Årets första snö kom, sakta och försiktigt. Sofia såg på de dinglande flingorna som om de var guldklimpar.

   ”Jag fullkomligt älskar årets första snö.” log hon stort.

   ”Brukar ni få mycket snö här?” frågade jag.

   ”Ett par decimeter, bara.” Hon såg på mig. ”Inget att skryta med.”

    Jag klev in under trädet och ställde mig framför henne. ”Jag vill ju inte bli förskyld.” var min förklaring.

   Efter en stunds tystnad sa Sofia: ”Du… Du försöker verkligen. Att sluta, att sova på dagen istället…”

   ”Mm.” Jag placerade en hand mot trädet bredvid henne och lutade mig närmare. Jag kunde inte rå för det, det var som att jag sögs emot henne. ”Jag vill förändra mig.”

   ”Det beundrar jag.” sa hon lågt. Jag kunde se att hon påverkades av min närvaro, var det på samma sätt som jag reagerade på henne? Tanken fick hjärtat att banka.  

   ”Du har väldigt fina ögon, Sofia.” sa jag utan att tänka mig för.

   Hon skrattade nervöst. ”Raggar du på mig?”

   ”Självklart.” Sedan log jag retsamt och lät henne fundera på om jag var seriös eller inte. Jag var själv inte säker på vad. ”En vacker blomma som du borde vila i armarna på världens mäktigaste man.”

   Hon kände igen citatet från Aladdin och skrattade igen. ”Och det skulle vara du eller?”

   Jag ryckte på axlarna. Hennes grav fick mig att le ännu större.

  ”Fryser du?” frågade jag, för jag själv hade börjat huttra.

   ”Nej.” svarade hon. ”Eller… kanske lite. Jag borde nog börja dra mig hemåt.”

   ”Detsamma.”

   Fast ingen av oss rörde sig.

   ”Om du verkligen har kommit över mitt… felsteg, kan vi inte ta och hitta på något i veckan?” undrade jag och önskade av hela min själ att hon skulle svara ja.

   ”Okej.” Hon nickade. ”Ja, självklart. Du, vi…” Hon såg plötsligt sorgsen ut och bytte ämne helt: ”Jag har saknat dig.”

   Det rusade till i kroppen. ”Jag har saknat dig med.”

    Sofia funderade lite utan att se på mig, sedan vände hon åter sina ögon till mina. ”Vad sägs om det här? Jag har visat dig det här trädet, en ytterst viktig plats för mig. På lördag tar du och visar med en viktig plats, för dig.”

   Jag log igen. ”Det finns inga viktiga platser för mig här. Bortsett från caféet kanske, men där har du ju varit förr.”

   ”Men i din gamla stad, Olympia? Det måste väl finnas någonting, instämmer du inte?”

   Jag lutade mig bort ifrån henne igen, bröt det dimma jag fick i hjärnan när hon var så nära. Nu fick jag kraften att titta bort från hennes ansikte. ”Det finns inget där heller.”

   Hon fattade att jag ljög, men samtidigt var hon Sofia, så hon pressade det inte.

   ”Vi kanske kan se en film hemma hos mig?” föreslog hon.  ”Vi har många Disney som ännu måste ses.”

   Nu var mitt leende ironiskt. ”Jovisst, för jag är ju så poppis hos dina föräldrar så de skulle vara helt lugna med det.”

   ”Varför inte? Du har ju bett pappa om ursäkt, han förlät dig va?”

   ”Nej.” sa jag helt enkelt och lämnade ute alla detaljer.

   ”Åh.” Sofia såg först förvånad ut, sedan besviken.

   ”Men vi kan ju vara hos mig.” föreslog jag snabbt. Jag lade till i ett vad jag hoppades var obrytt tonfall: ”Du kan ju sova över om du vill.”

   ”Em skulle feltolka det så grovt.” sa hon och den tunga besvikelsen bredde ut sig i magen. ”Nejmen, ska vi säga lördag klockan åtta hos dig?”

   ”Super.” svarade jag, nu med bubblor i magen. ”Verkligen toppen.”