Miles: Kapitel 121- Tung som en sten, lätt som en fjäder

 

 

Ena sekunden var jag rasande, nästa var jag bara uppgiven. Ibland ville jag berätta vad som hänt för någon, andra gånger ville jag att hela världen skulle lämna mig ifred.

   Mina mardrömmar blev värre igen. Det var nog för att mitt huvud var så trassligt nu. Det var så många saker jag låg och mådde dålig över innan jag skulle somna, och dessa följde efter mig in i sömnen. Det var de här stunderna, då jag vaknade gråtande, som jag saknade Sofia mest. Som det gjorde ondast att hon inte var hos mig längre.

   Jag hade stängt av min mobil och i skolan undvek jag henne så gott det gick. Hon försökte kontakta mig ständigt, min lögn hade inte fungerat direkt. Jag önskade att det hade gjort det. Jag önskade att hon hade hatat mig, det hade varit lättare än att veta att hon ville tillbaka till mig.

 

”Miles, jag måste få fråga, är alltid väl med dig? Du har verkat lite nere på sistone, lilla vän.”

   Det var en kund som frågade mig det, några dagar efteråt. Jag har berättat om henne förut. Det är en gammal tant som kommer hit varje dag och beställer te, ibland med en kaka till. Hon är alltid glad oavsett tid och väder.

   ”Allt är väl.” sa jag och misslyckades med att le. ”Te?”

  På kvällen var det bara jag kvar där och städade. Då kom Sofia in genom dörren.

  Det högg till inom mig och jag vände mig bort. ”Jag har redan sagt att jag inte vill prata med dig.”

   ”Det är inte jag som ska prata med dig.”

   Jag vände blicken mot henne och såg att hennes mamma var med henne. Jag hejdade mig i rörelsen och försökte avläsa av det var som pågick. Sofia såg glad ut, hennes mamma såg arg och plågad ut.

   ”Mamma har någonting som hon vill säga till dig.”

   Mrs Ringroad lade armarna i kors och stirrade ner på bordet. ”Jag ber om ursäkt om det jag sa till dig har förolämpat dig. Jag tar tillbaka det och lovar att lämna din familj ifred.”

   ”Och hon kommer att hålla det.” försäkrade Sofia.

   Jag såg mellan dem och försökte avgöra om de menade det, försökte ta in det här. ”Du vet vad som hände?”

   ”Ja.” Sofia nickade och log stort. ”Men det är löst nu.”

   Det gick fort. Allting går så fort. Ena sekunden är man lycklig, nästa förstörs allt. Sedan är man plötsligt lika lycklig igen. Jag hängde inte med i svängarna.

   ”Miles?” sa Sofia, påkallade min uppmärksamhet.

   Jag ruskade på huvudet, bestämde mig för att tro att det var sant. ”Förlåt för vad jag sa.” sa jag medan jag genade mellan borden för att komma fram till henne. En tung sten hade lämnat min kropp och nu var jag lätt som en fjäder istället. ”Jag menade det inte.”

   ”Jag vet.” sa Sofia, mötte mig halvvägs och kysste mig. Jag tog henne i famnen, något jag trott att jag aldrig skulle gå göra igen, och kysste henne tillbaka medan hennes mamma gjorde ett äcklat ljud och försvann.

   Kanske den här händelsen hade varit som ett tecken till oss. Att ingenting kunde bryta oss. Att vi var menade att vara tillsammans, oavsett vad.

    Det lät kanske fånigt, men det var så jag kände. 


Kommentarer
Anna

Super bra!! :)

2013-11-14 @ 07:33:42

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort