Fingtic's

Jag klampade in i matsalen och ställde mig bestämt framför mamma. ”Vad sa du till Miles?”

   ”Vem då?” sa hon och drack elegant ur sitt te. Spelade oskyldig.

   ”Vad sa du till honom?” upprepade jag. Jag var så arg att blodet kokade inom mig.

   ”Använd inte den tonen till din mamma.” sa pappa, som satt en stol bort.

   Jag försökte låta lite lugnare. ”Jag vet att du sa någonting till Miles som fick honom att göra slut med mig. Vad sa du?”

   ”Jag sa ingenting.” försvarade mamma sig. ”Gå till ditt rum nu.”

   Det var lönlöst. De ville inte lyssna. Jag var på väg att vända om och göra uppgivet som de sa, men någonting fick mig att hejda mig. Minnet av Miles som stod rakryggad mot min pappa. Hur han nästan verkade längre trots att han i själva verket var två decimeter kortare. Hur han vägrade låta någon trampa på honom, hur han aldrig lämnade någon utan att få säga allt han vill ha sagt.

   Jag tog in ett djupt andetag och försökte samla samma stryka inom mig. Jag sträckte på mig och såg min mamma i ögonen.

   ”Jag vet att du sa någonting till Miles som fick honom att göra slut med mig. Jag vet att du utpressade eller hotade honom på något vis. För det är sånt du gör. Om någonting inte går som du vill ser du till att ändra det, oavsett vad som krävs. Det finns ingenting som är lågt nog för dig.”
   ”Sofia!” röt mamma argt. ”Varför säger du sådana elaka saker?”

   En del av mig ville krypa ihop och be om ursäkt, men en starkare del ville vara som Miles. ”Vad sa du till honom? Berätta nu, annars svär jag på att jag går ut genom den där dörren och aldrig mer kommer tillbaka.”

   ”Hotar du mig?!” sa mamma och reste sig upp, tornade sig över mig med sina klackar.

   ”Du lärde mig hur.”

   Vi stod och stirrade på varandra. En kraftmätning. Jag kände att detta var ett avgörande ögonblick. I hela mitt liv hade jag bara gjort som de sagt åt mig, detta var första gången jag stod upp mot dem. Detta ögonblick avgjorde om jag skulle lyckas eller falla.

   Jag vägrade falla. Jag stirrade in i mammas ögon och sträckte på mig, ignorerade rädslan inom mig och försökte hitta modet istället. Hitta den flicka som hoppat i vattnet efter Miles, och glömma den som gått tillbaka till Emmanuel otaliga gånger.

   ”Jag sa att jag skulle se till att hans syster inte fick sitt stipendium, om han inte gjorde slut med dig.” sa mamma tillslut.

   Jag stirrade gapande på henne. Först överraskad över att hon låtit mig vinna, sedan chockad över vad hon sagt. Det var till och med lägre än jag väntat mig.

   ”Du ser, han värderar sin syster mer än dig.” försökte mamma rädda situationen. ”Vill du verkligen vara med en sådan pojke?”

   ”Ta tillbaka hotelsen.” sa jag lågt. ”Ta tillbaka den. Annars pratar jag aldrig med er igen. Annars ger jag er inte ens chansen att be om förlåtelse för det här.”