Fingtic's

Hela staden hade blivit helt tokig av Minnesbalsgrejen, och överallt kring vår gata kunde man köpa 1800-tals saker att ha på sig. Jag hade länge spanat in en speciell affär, som sålde 1800-tals kläder. Slutligen tog jag och Tony våra plånböcker och begav oss ditåt.

   Vi vandrade runt inne i butiken, som var full med dockor vari det satt klänningar på. Det fanns två olika sektioner. En för de rikare, med vackra, dyra klänningar med äkta spets och lena tyger. Sedan fanns den än för de som inte hade så mycket pengar. Vi gick i den sektionen, och dessa kläder likande mer maskeradkläder. Tony hade nog pengar nog att shoppa på den dyrare delen, men för min skull kikade han ens aldrig åt det hållet.

   Jag ville komma på den här balen och vara skitsnygg. Det jag ville skulle hända under kvällen, var att Richard skulle få syn på mig i min ascoola klänning och perfekta hår, och se hur otroligt bra jag mådde. Då skulle han ångra sig och under hela kvällen skulle han böna och be mig om att ta honom tillbaka.

   Men jag skulle inte ens se på honom.

   Att bara tänka på Richard fick olja att koka upp inom mig. Det fanns en hel del svek och smärta i den där oljan, men främst så var det ilska.

   ”Hur reagerade dina föräldrar på att du skulle gå med mig?” undrade jag.

   ”Som de reagerar på allt jag gör nuförtiden. Men vet du vad, jag har slutat bry mig.” Han log. ”Det är så skönt att inte bry sig om hur de ser mig längre. Det är hur jag ser på mig själv som är det viktigaste.”

   Jag gav honom en imponerad blick. ”Wow. Jag tycker om den inställningen.”
   Vi stannade framför en svart, glansig klänning. ”Den här har alldeles för mycket spets i sig, men det är den enda som är svart. Jag funderar…” Jag vände mig mot honom. ”Har du en symaskin?”

Det var kväll, och i vardagsrummet fanns den svarta klänningen plus en svar herrklädnad. På mitt skrivbord stod Tonys mammas symaskin, och runt omkring i rummet fanns småsaker vi köpt på en tygaffär.

   ”Vad hade du nu egentligen tänkt dig?” frågade Tony.

   ”Tja, ingen av de där kläderna var ju riktigt vår smak, eller hur?” sa jag. ”Så jag tänkte att vi köper de mest dugliga paret och sedan syr vi om dem. Sätter vår egen prägel på det.”

   ”Kan du ens sy?” sa han tvivlande.

   ”Högsta betyg i textil.” lovade jag och gick fram till den klänning jag köpt. Den hade en enorm kjol, långa ärmar och något sicksackmönster där fram. ”Jag tänkte mig någonting i stil vad den onda drottningen har i serien Once Upon A Time, sett den serien?”

    Tony skakade på huvudet.

   ”Synd, det är bra. Trots alla älvor och skit. Men hur som helst, den onda drottningen där har en otrolig bra klädstil. Helt galna, onda kläder. Supercoolt. Så jag hade tänkt…”

   Så raddade jag upp allting jag hade tänkt ändra, och min bästa vän nickade instämmande. Sedan började jag.

   Det blev en lång natt, ska jag säga. Lång och svår, och den enda som gjorde att jag faktiskt fick min klänning klar följande morgon var uppmuntrande ord från Tony, plus massor av kaffe. Tyget samarbetade inte alla gånger, inte symaskinen heller (jag tror att den hade fått lite katolskt inflytande av Tonys mamma, och helt enkelt var emot det vi höll på med).

   Men nästa morgon så stod vi där, införda i våra klänningar, framför spegel. Och jag kände mig otroligt stolt över oss.

   Tony hade sprättat bort kavajens ärmar, så att den nu var som en väst med frasiga kanter. Runt halsen hade han sytt en spetsig krage, så nu såg han ut som någon punk-Greve Dracula.

   Jag hade lagt till en likande krage på min klänning, och klippt upp fallet från kjolen där fram så att det blev frasigt, och så att benen syntes lite lätt när man gick. Jag hade gjort midjan högre, och tagit bort alla spetssaker och pärlor.

   ”Vi kommer att äga balen.” sa jag.

Onda drottningen (Regina) från Once Upon A Time

 

 

Jag och James hade kommit överens om att träffas i parken, så det var ditåt jag gick. I samma stund som träden och bänkarna kom inom synhåll, såg jag också tre figurer komma i närheten. James med hans syskon.

   När Wilbur fick syn på mig började han springa emot mig, förvånade nog.

   ”Hej Miles!” ropade han. ”Ha du kakor till oss?”

   Jag skrattade åt honom, samtidigt som James och Sarah kom fram. James sa: ”Nämen, Will. Så säger man väl inte?”

   Wilbur pep fram ett ”Förlåt.”, men fortsatte att titta bedjande på mig.

   ”Vi kan nog hitta ett överblivet fat år er.” log jag mot honom. ”Kom så drar vi till caféet.”

   Sarah kikade fram och Wilbur gav till ett glädjetjut. James lade huvudet på sned. ”Fingtic… Jag kan inte låta dig bjuda dem hela tiden. Låt mig betala, jag har råd.”

   ”James.” sa jag i samma allvarliga ton. ”Det här har inte med att göra om det du berättade.” Om hur knapert med pengar de hade det. ”Jag bjöd er ju innan också, eller hur? Kom nu och låt mig göra det här för er.”

   Han tvekade, men slutade sedan att protestera.

   Väl vid ett bord på caféet kom mamma fram till oss och frågade vilka dessa små raringar var.

   ”Mina småsyskon, Wilbur och Sarah.” presenterade James.

   ”Åh, så söta.” utbrast mamma förtjust, med en gillande blick på min vän. Jag tror att han nyss steg ytligare i hennes ögon. ”Vill ni ha lite kakor?”

   ”Jag har redan fött dem med ett fat.” berättade jag.

   ”Men ge dem ett till, för guds skull.” sa mamma och kom fram med ännu ett. ”Jag vill inte att de ska sitta och magra här.”

   De kastade i sig sötsakerna och fick imponerande nog i sig alla. James log åt deras mätta, tillfredställda miner.

   ”Så brukar du gå på den här Minnesbalen?” frågade jag.

   ”Nja.” James ryckte på axlarna. ”Mina syskon är ännu för små, så pappa stannar hemma med dem. Själv känns det så sorgligt att gå dit ensam, liksom. Själv då?”

   Av någon andeldning flög bilden av Sofia upp innanför ögonlocken. ”Har väl ingen och gå med. Dessutom är jag kass på att dansa.”

   ”Resten av din familj då?” Han tog en klunk av sitt kaffe utan att släppa mig med blicken.

   ”Elle ska gå med Tony, och mamma ska gå med någon väninna hon fått.” sa jag. 

   ”Tony, det är den här blonda, han som är bög?”

   ”Japp.”

   James nickade och stirrade funderande ner i sitt kaffe. ”Vet du vad… vi skulle kunna gå tillsammans. Som vänner, alltså. Det skulle väl inte se så fånigt ut, va?”

   Jag sken upp. ”Nä, det skulle det inte. Ska vi säga så då?”

   ”Jag hämtar dig klockan sju, min sköna.”

   Jag skrattade och slog efter honom på skoj, men han undvek mig smidigt.

Idrotten var en lektion som faktiskt inte var så hemskt. Det var bara att springa runt och kasta bollar, typ. Men idag hade jag vaknat riktigt tidigt, av en mardröm trots att jag spelat musik. Så jag var inte så taggad på idrott idag, och hade därför ’råkat’ att glömma mina kläder.

   ”Men det gör ingenting.” sa vår idrottlärare, Mrs Quniss, glatt. ”Vi ska ha dans idag, du behöver inget ombyte.”

   ”Dans!” stönade jag. Fanns det något värre?

   Hon log åt mig. ”Seså. Ni måste ju träna inför Minnesbalen, det är inte så långt kvar vettu.”

   ”Minnesbalen?”

   ”Åh just det, du kommer inte härifrån.” Hon berättade: ”Minnesbalen är en bal som hela Redleave anordnar varje år, för att hedra våra förfäder som flyttade hit på 1800-talet. Hela byn samlas i rådhuset, uppklädda som de var på den tiden och dansandes som på den tiden. Därför så tränar hela skolan på att dansa dessa gamla danser innan balen.”

   ”Men jag är ju en utböling, så jag gills inte?” sa jag hoppfullt.

   ”Alla som bor i Redleave är välkomna, även du. Så upp nu.”

Jag är inte bra på att dansa, vilket inte gjorde det här så kul. Och det faktum att alla andra hade dansat de här danserna sen de kunde gå, vilket betydde att de var mycket bättre än mig, gjorde det inte roligare.

   Man skulle ha en danspartner, sedan skulle man gå fram och buga. Det var ganska enkelt, även om det kändes fånigt. Men sedan skulle man börja gå runt varandra, med ryggarna emot, mot ansiktena, ta i hand, snurra med armkrok… Jag kollrade bort mig helt och önskade att den här lektionen bara kunde ta slut någon gång.

   Men så bytte vi partner och jag hamnade mittemot Sofia. Ett leende sken genast upp på mina läppar.

   ”Men hej, min flicka.” sa jag när vi gick fram och hälsade. ”Minnesbal, va? Någonting du tycker om?”

   ”Det är ett fint sätt att hedra våra förfäder.” svarade hon, och tecknade åt mig att snurra åt andra hållet. ”Och det är faktiskt ganska kul.”   

   ”Jag förstår inte varför jag måste vara med.” Vi backade och gick fram igen. ”Jag hade inga förfäder som flyttade hit för tusen år sedan.”

   ”Tvåhundra år sedan, Miles.” rättade hon mig med överdriven besserwisserröst. Jag skrattade till.

   Vi gick fram till varandra och placerade handflatorna mot varandra. Det pirrade i huden och jag blev alldeles varm i kroppen.

   Så backade vi från varandra och bytte danspartner. Men jag kunde inte låta bli att fortsätta titta på Sofia, hur hennes lockar flög när hon snurrade och hur hon elegant neg med kjolen flygande över knäna.

*

”Har du hört om den här balen som ska vara?” frågade jag Tony, när vi satt och åt lunch.

   ”Jo, mina föräldrar tvingar mig alltid att gå.” svarade han.

   ”Så det är inte så kul?” undrade jag.

   ”Nja… Musiken är rätt kass och så, också känns jag mig som en looser när jag går dit med mina föräldrar.” Han spärrade menande upp ögonen.

   ”Men vad sägs som att vi går tillsammans?” föreslog jag. ”Som vänner?”

   Han sken upp. ”Gärna!”

Två kapitel idag, för dig underbara Emma. Inte så mycket till födelsedagsprestent, men ändå. Grattis på 17-års dagen!

Jag och Tony satt på mitt rum, med varsin kopp kaffe och pluggade medan vi lyssnade på musik. Tony hade hittat en nytt favoritband, Dropkick Murphys (en av Miles favoriter också), och hade bränt hela tre skivor med dem.

   ”Jag har ingen tur i kärlek.” påpekade jag. ”En kille i hela mitt liv, och han visade sig vara världens största idiot.”

   ”Mm.” hummade Tony instämmande. ”Kan inte säga att jag haft någon större tur heller.”

   ”Har du någonsin varit ihop med någon?” undrade jag.

   Han lade ner pennan och såg allvarligt på mig. ”Ja… Det fanns en kille förr, som hette Xander.” När han sa hans namn blev han röd om kinderna, ögonen glimmade till och ett försiktigt leende letade sig fram. ”Han var liksom bara… bäst. Vi blev vänner, sedan blev vi kära och ehm… Bestämde oss för att gå ut med det.” Blicken blev djupare. ”Utan honom hade jag nog inte klarat av alla de negativa reaktioner som jag fick, främst från mina katolska föräldrar. Han var underbar, helt enkelt.”

   ”Vad hände?” frågade jag försiktigt.

  ”Hans pappa fick ett jobb och flyttade, och Xander flyttade med honom. Vi bestämde oss för att det var bäst att göra slut, gå våra egna vägar, hitta nya.” Tony pillade naglarna. ”Man kan säga att det inte fungerade så bra för min del.”

   Jag grubblade på det och tyckte synd om honom. ”Har ni någon kontakt fortfarande?”

   ”Nej. Vi är inte ovänner eller så, vi bara… Ja.” Han verkade inte ha något mer att säga om det.  

Snart hade kaffet tagit slut, så jag gick ner för att hämta mer. Miles satt vid disken, även om han inte har erkänt det så tror jag att han började trivas med sitt jobb hos mamma.

   Hans kompis satt med honom också, han med tuppkammen. Han skrattade åt något skämt som min bror nyss sagt.

  ”Hej.” hälsade jag på dem båda. Sedan vände jag mig mot Miles. ”Mer kaffe, tack.”

  Han tog kopparna och började hälla upp. Han var så van vid det nuförtiden att han inte ens behövde titta ner för att se vad han gjorde.

   ”Åh, föresten, Elle, James, James, Elle.” presenterade han oss med huvudkast.

   ”Jag vet, vi har träffats förr.” sa jag med ett litet leende.

   ”Jag bar upp kakor till henne.” mindes James. Hans iris var så mörk att den smälte ihop med pupillerna, vilket gjorde hans ögon enorma. De påminde mg om Mästerkatten i stövlars ögon, ni vet, han som är med i Shrek. 

   ”Jag tackade dig aldrig för det.” kom jag på. ”Jag kanske hade svultit ihjäl utan dig.”

   ”Jag är glad över att kunna vara till hjälp.” log han. ”Jag tror att jag hör musik där uppifrån, vad lyssnar ni på?”

   ”Dropkick Murphys, Tonys senaste förälskelse.” svarade jag.

   ”Dropkick?” Miles såg imponerad ut. ”Jag börjat tycka om den där killen du har.”

   ”Håller med.” sa James.

   Jag tog emot kopparna som räcktes till mig. ”Då har ni en bra smak då. Trevligt att träffas igen, James.”

   ”Detsamma, Elle.”   

   Jag kände hans fina, svarta ögon följa mig tills jag försvann uppför trappan. 

Nästa dag så jobbade jag och James på vår samhällstjänst. Idag skulle vi sopa gatorna, underbart. Finns ingenting jag älskar mer än att få sopa skit medan folk tittar på.

   När vi äntligen fick en rast satte vi oss vid ett avskilt hörn och drack en kola. Det kliade i fingrarna efter en cigg, men jag lyckades tygla det.

   ”Jag skulle vilja fråga dig en sak.” sa jag. ”Någonting som jag har funderat på.”

   ”Kör.”
   Jag vände mig mot honom. ”Varför gick du inte på college?”
   Han var tyst en stund och funderade nog om han ville svara eller inte. ”Ehm… du förstår, min mamma dog när hon födde Wilbur.”

   ”Oj.” Inte riktigt det jag väntat mig. ”Shit, jag är ledsen.”

   ”Det är lugnt.” sa han snabbt. ”Grejen var den att pappa då fick ta hand om oss alla själv. Han fick stanna hemma från jobbet och leva på bidragen som han fick, och det gjorde oss ju inte rika precis. När det sedan var dags för mig att välja college hade vi en liten fond, en liten, men tillräckligt för mig att gå någonstans. Men…” Han sänkte blicken. ”Hade jag tagit de där pengarna och sedan utbildat mig i tre år, hade pappa inte haft en chans att få ihop pengar nog till Wilbur och Sarah. Och jag kunde bara inte göra det mot dem. Så jag gick inte på college. Vi sparade pengarna, och istället för att plugga tog jag jobb och varje övrig slant går till deras collegefond.”
   ”Oj…” sa jag igen, långsamt.

   ”Mm.” hummade han. ”Jag ville att de skulle få en bättre chans än jag. Ett bättre liv. De förtjänar det.”

   Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag kände mig som ett fett as, i alla fall. Nej, jag tänker inte utbilda mig för jag vill inte. Det fanns ju de som inte kunde utbilda sig. Som inte kunde få ett bra jobb som de ville ha, utan fick nöja sig med något skitigt lågbetalt arbete.

   ”Jag känner mig som någon bortskämd snorunge nu.” berättade jag.

   ”Ärsh.” sa James med en handgest. ”Du är en bra kille, Fingtic. Men du kanske behöver ruska upp dig lite angående pluggandet.”

Rasten tog slut och vi fortsatte med sopandet. Så dök ett par kritvita gympaskor upp framför ögonen.

   ”Går allt bra här, på samhällstjänsten?” flinade Emmanuel mot mig.

   ”Det går utmärkt, tackar som frågar.” log jag tillbaka.

   ”Jag håller med, du ser ju ut att vara född till att sopa andras skit. Åh just det- det är du ju också.”

   Jag tog ett ordentligt tak med sopen, så att grus for över hans skor och gjorde dem inte så vita längre. ”Åh nej…” sa jag i en förfärad ton. ”Jag hoppas att de inte var nya.”

   Leendet dog. Han hade ingen som helst självkontroll. ”Vet du hur mycket de där kostade?”

   ”En hel del mer än vad de är värda nu.” Okej, smutsen på skorna var väl inte så hemskt att de var helt värdelösa nu. Fast Emmanuel verkade inte hålla med mig.

   ”Hoppas du tjänar mycket hos din mammas skita café, för i morgon kommer jag med en räkning på mina skor!” Han tog hotfullt en steg emot mig.

   Jag sträckte på mig. ”Jag jobbar gratis hos min mamma, för till skillnad från vissa bryr jag mig inte om pengar.”

   ”Em, kommer du?” Sofia kom fram runt hörnen, såg oss och kopplade fort. ”Har ni inte bättre saker att göra än att kaxa med varandra?”

   Emmanuel gav mig en mörk blick, innan han gick till Sofia. Han lade armen runt hennes axlar och så gick de iväg. Det knöt sig i magen när jag såg dem tillsammans, men jag försökte ignorera känslan och fortsätta sopa.

Det tog tid, men nu är den här!

”God morgon, Isa.” hälsade jag på den gråhåriga, lilaklädda damen framför disken. ”Det vanliga?”

   ”Ja, tack.” svarade hon med sin tunna, hesa röst och log vänligt mot mig.

   Isa var en av de kunder som hade blivit stamkunder här på caféet. Hon kom alltid instapplande kring fem och beställde en chokladkaka och en liten kopp kaffe. Jag brukade alltid ge henne en speciell kopp, av porslin med en liten ros i botten, för jag hade sett hur hon funnit tycke för den.

   Jag tyckte om Isa, för hon var en av de som inte sänkte blicken när de såg att det var jag som stod i disken. Hon såg mig inte som någon farlig kriminell som borde undvikas.

   ”Du har blivit riktigt bra på det här.” påpekade mamma, som höll på att göra smeten till några cupcakes. ”Och du har varit nykter i två veckor nu. Jag är imponerad.”

   ”Man tackar.” Jag vände mig om och gjorde en låtsasbugning.

   Hon log. ”Vet du vad. Du kan ta resten av dagen ledigt, som belöning.”

   ”Menar du det?” utbrast jag. ”Gud, tack mamma!”

   Jag övervägde att krama henne ett ögonblick, men det hade varit konstigt.

Jag skickade iväg ett sms till James (duktiga jag hade tagit mina enda två vänners nummer) men han var på jobbet. Han jobbade på någon färgfabrik, det var därifrån som han fick sina sprejburkar.

   Så då styrde jag istället steget mot det stora trädet, i hopp om att Sofia var där.

   Det var hon också. Längst upp satt hon, nu införd i jacka och tjocka strumpbyxor, hösten hade blivit kall. Hon hade sett mig komma och blev därför inte överraskad när jag hälsade.

   ”Hade inte du utgångfördbud, eller någonting likande?”

   ”Jag fick komma ut.” Jag bredde ut med händerna. ”Belöning för nykterhet i två veckor!”

   ”Är det lång tid?” undrade hon.

   ”För mig är det det.” Jag ryckte på axlarna.

   Vi satt i bekväm tystnad en stund. Jag tittade mot horisonten, men blicken kunde inte låta bli att vandra till Sofias ansikte då och då.

   ”Hur har Elle det då?” frågade hon efter en stund.

   ”Bättre.” Jag hade inte så mycket mer att säga om det.

   ”Har du läst boken jag gav dig?”

   Jag grimaserade. ”Nja… Men den ser jättefin ut i min bokhylla.”

   Hon skrattade till, jag tyckte om hennes skratt. Högljutt och frustande.

   ”Hur blev du och Emmanuel ihop egentligen?” frågade jag, med en viss avsky i rösten när jag sa hans namn.

   ”Vill du verkligen veta eller har vi slut på samtalsämnen?” frågade hon med en menande blick.

   ”Jag försökte bara vara artig.”

   Hon log och tittade ner i knäet. ”Våra familjer är goda vänner, så vi har alltid känt varandra. Sedan utvecklades vår vänskap långsamt till vad det är idag.” Hon tittade upp. ”Han känner mig bättre än någon annan.”

   ”Trevligt.” sa jag, men mitt tonfall avslöjade vad jag egentligen kände.

Nästa dag stod jag åter i caféet, det var en lugn eftermiddag och jag hade faktiskt lyckats öppna skattkammarön, men det var så tråkig att mina ögon somnade. Mamma hade dock sett imponerad ut, jag kanske kommer att få gå ut igen snart.

   Dörren öppnades och James kom in. Äntligen en ursäkt för att lägga undan boken.

   Bakom honom kom två barn, en tjej (som kanske var åtta) och en kille ( kanske fem). Killen stirrade storögt omkring sig och tjejen hade världens största affro.

   James nickade till hälsning och hejdade sedan lill-killen från att välta en stol, samtidigt som tjejen gömde sig bakom hans ben.

   ”Hej.” svarade jag. ”Och dessa är…?”

   ”Mina små änglar.” presenterade han dem som, samtidigt som han log stolt.

   ”Dina…?” sa jag långsamt, samtidigt som jag förvirrat försökte lista ut hur gammal han måste ha varit när han fick dem.

   ”Mina syskon, pappskalle.”

   ”Åh, ja, såklart. Dumfan.” sa jag till mig själv.

   ”Är du Miles?” sa den lilla killen till mig, utan att kunna uttala R rätt.

   ”Ja…” Jag kisade mot honom. ”Och du är?”

   ”Wilbur.” sa han stolt. ”Jag är James bror.”

   ”Jag har hört det.” Jag vände mig till tjejen, vars spretiga lockar var allt som syntes. ”Och vem är du då?”

   Jag hörde ett generat mumlande. James log, jag har aldrig sett honom le så bett förr. ”Hon heter Sarah.” Han böjde sig fram och sänkte rösten. ”Hon är lite förtjust i dig.”

   ”Åh.” Jag höjde förvånat ögonbrynen. ”Utan att hon ens har träffat mig förr?”
   ”Jag antar att jag har berättat väldigt mycket för dem om dig.” sa James.

   ”Jag kan inte säga att du gjorde detsamma med mig.” Jag såg frågande på honom.

   Han skruvade skuldmedvetet på sig. ”Ledsen för det, det kom liksom aldrig tillfälle… Men nu är de här!” Han bredde ut med händerna.

     ”Tjuva du en bil?” frågade Wilbur nyfiket.

   Det blev alldeles tyst på caféet. Ingen såg mot oss, men alla lyssnade ihärdigt för att höra vad jag skulle säga om ’skandalen’.

   ”Ja, det gjorde jag.” sa jag allvarligt till lill-killen. ”Och det var mycket dumt och elak gjort.”

   ”Varför gjorde du det?” frågade han vidare.

   Jag slog ut med händerna. ”Jag var full, jag tänkte inte.”

   ”Vad är full?”

   ”Okej…” bröt James. ”Vad sägs som en kaka till er och kaffe till mig, va?”

   Jag började hälla upp svart kaffe i en av våra största koppar, samtidigt som jag tänkte på ungarna. Det var uppenbart hur mycket han älskade dem, han fullkomligt strålade runt dem. Av någon andelning var det överraskande att han var en sådan barn-kille. En riktig mjukis.

   Förut hade jag föraktat det, men nu fann jag att jag faktiskt beundrade det.

   ”Här.” Jag ställde fram kaffet plus ett fat med fem, sex kakor. ”Huset bjuder.”

   ”Va?” sa Wilbur.

   ”Det är gratis.”

   Tjejen flämtade till och vågade kika fram bakom sin storebror, och Wilbur kastade sig över fatet med ett glädjetjut. Snart var även Sarah framme vid kakorna och smaskade överlyckligt i sig dem. Wow. Det var bara några kakor.

    ”Fingtic…” sa James menade. ”Jag kan inte…”

   ”Äh, käften.” sa jag. ”Ärligt talat så hade mamma bränt dem i kanten, de gick inte att sälja vilket som.”

   Han verkade fortfarande vara lite emot det, men sa ingenting mer om saken utan drack sitt kaffe.