Elle: Kapitel 11- Rädslan att stå på sig
Jag erkänner, jag ljög för er. Jag hade inget prov, utan jag jobbade med min systers crossover som hon skulle få på sin födelsedag. Jag ville inte skriva det för hon går in på den här bloggen ibland :)
Så fort vi kom ut ur klassrummet skyndade jag mig att be om ursäkt till Anthony.
”Förlåt ifall jag tog någons plats.” sa jag.
Han såg undrade på mig, lite snabbt innan han tittade ner på sina händer igen. ”Vi har inte bestämda platser.”
”Ja, men du verkade så överraskad när jag satte mig bredvid dig, så jag tänkte att jag kanske hade tagit plastsen där din bästa kompis brukade sitta eller något.” förklarade jag.
Hans kinder blev röda. ”Nej, alltså…” mumlade han lågt. ”Ingen brukar sitta bredvid mig.”
Åh nej. Nu visste jag inte vad jag skulle säga. Jag beklagar. Nej. Jag finns här för dig. Nej, men ändå bättre. ”Aja, nu har du någon att sitta bredvid.” sa jag tillslut och svängde armen över hans axlar. Han stelnade till lite och jag kände mig dum för ett ögonblick.
”Du behöver inte vara med mig för att du tycker synd om mig.” mumlade han.
”Du, grabben.” sa jag allvarligt. ”Jag känner ingen här. Jag behöver också någon att hänga med. Så detta är egentligen en självisk handling.”
Han log, ett litet flin. Jag skulle just fråga om han hade lyssnat något mer på AcDc, men då omgavs jag plötsligt av ett moln av vaniljparfym.
”Hej där.” Framför mig stod tjej i höga klackiskor, perfekt kammat blont hår, lösögonfransar och ett lager med foundation, så att hennes hud blev alldeles slät. Hennes ansikte var smalt och hennes kindknotor höga. Hon höll armarna tätt intill kroppen.
”Hej.” svarade jag. Men blev genast på min vakt när jag såg Anthonys stora, chockade ögon.
”Jag heter Lindsay.” sa hon. ”Du kommer ju inte vara så mycket i skolan, eller hur? Så jag tänkte att om du vill så kan jag täcka upp för dig när du skolkar. Som en tjänst liksom.”
Jag hängde inte alls med. ”Vad pratar du om?”
”Jag tänkte att det skulle vara schyst mot dig.” Hon blinkade med sina ljusbruna ögon.
”Men varför skulle jag skolka?” frågade jag.
”Jamen, ni punkare tar ju inte seriöst på skolan direkt.” sa Lindsay, som om det var det mest självklara i hela världen.
Detta fick mig genast att se rött. Det fanns inget som irriterade mig mer än fördomsfulla människor, och när jag råkar ut för dem. Mina ögon smalnade till streck.
”Okej.” sa jag, med en uppretad röst. ”Visst. Jag kan också döma folk efter deras utseende. Få se nu, du verkar vara en korkad bimbo med alldeles för mycket smink.”
Hon blinkade åt mig, oförmögen att tala.
”Där ser du.” sa jag till henne. ”Inte så kul, eller hur?”
Sedan stegrade jag därifrån, med Anthony i släptåg. När vi kommit utom hörhåll viskade han:
”Vid gud alla änglar! Vet du vad du nyss gjorde?” Han väntade inte på svar. ”Du stod upp mot Lindsay Henrock- drottningen i klassen.”
”Än sen då?” frågade jag. ”Jag var väl inte elak direkt. Eller var jag?” Jag ville inte vara dum mot någon, jag hade bara blivit lite förbannad.
”Lindsay ville nog ha dig på sin sida. Hon tänkte nog ifall hon var lite snäll mot dig, skulle du vara i hennes gäng och du skulle inte försöka själa uppmärksamheten från henne. ” Han hade nog aldrig sagt så här mycket förut. ”Nu när du på sätt och vis vägrade bli hennes docka, kommer hon att vända sig emot dig.”
”Va?” utbrast jag förskräckt.
”Hon kommer att hämnas.” sa han, helt enkelt.
Jag fick en knut i magen. När jag sagt emot henne hade det känts bra, jag hade känt mig modig. Nu så blev jag plötsligt livrädd för henne. Jag vet inte vad jag trodde att hon skulle göra mot mig, men varje gång jag såg henne resten av dagen i den pyttelilla byggnaden, knöt det sig och det högg till. Och jag kunde inte få den känslan att försvinna, hur mycket jag än föraktade mig själv för den.
Dead week
Jag är jätteledsen, kära läsare, men denna vecka blir också ganska död. Jag har ett stort prov som jag pluggar varenda vaken sekund till. Så tyvärr, inte så många kapitel i veckan.
Men tack för alla fina kommentarer!
Miles: Kapitel 10- Jag hittar mig en liten smutshåla
Jag satsade på att komma ut ur byhålan, hitta något att spendera pengarna på och stanna där tills skoldagen var slut. Löven virvlade överallt omkring mig, fick mig att svära högt av frustation. Jag passerade något lyxigt villaområde, några radhus och slutligen en tunnel full av klotter. Då började jag känna mig hemma igen. Området som kom efter tunneln var lite slaskigare, bruna gräsmattor med barnleksaker slängda överallt. Det var sånt här jag ville se. Hus som faktiskt såg bebodda ut.
Jag körde ut ur Redleave och kom, efter en liten skog och några ängar, till en ny stad. Jag menar by. Den var lika stor som den vi bodde i nu, men dess vägar hade inga träd utan gatulampor, ett par broar och ett fint, litet systembolag. Där parkerade jag bilen och köpte mig ett sexpack öl, med sedeln jag fått igår och ett falsk Id. När jag sedan gick ut därifrån stod det ett gäng killar vid min bil. De var klädda i jeans och skinjackor, med spretande hår eller inget hår alls. Jag tyckte inte om sättet som de granskade bilen och tryckte på handtaget.
”Jag skulle inte försöka stjäla den där, om jag var ni.” sa jag högt.
De tittade upp, alla samtidigt. Den mest muskolösa av dem, en flintskallig med brun skinjacka, ljus hy och ett brett ansikte, tog ett steg emot mig. Han flinade och avslöjade att han saknade några tänder.
”Och varför inte?” frågade han mig kaxigt.
Jag hade mött många som honom, så han skrämde mig inte. ”Därför att det är jag som äger den där bilen. Om ni så mycket som repar den lär ni ångra det resten av era liv på sjukhuset.”
Tomma hot, förstås. Det visste han också, för hans leende blev bara bredare. Han ögnade mig, uppifrån och ner, stannade med blicken på ölen.
”Du har en för jävlig attityd.” sa han sedan. ”Jag gillar det.” Han drog fram en cigg ur fickan. ”Jeff.”
”Miles.” svarade jag. Han kanske inte var så dum ändå?
”Derek.” kallade en annan sig, i svart jacka och bakåtslickat, blont hår.
”Peter.” En som var brunhårig och hade ansiktet fullproppat med ringar. Mer än Elle, till och med.
”Slogan.” sa den sista, flintskallig han med fast med svart hy.
Jag nickade hälsande mot dem och vände mig sedan mot deras ledare igen.
”Det är för jävla mycket öl du har där.” sa Jeff.
”Du har rätt.” svarade jag. Vi både visste vad det här samtalet var på väg. ”Fy fan vad full jag skulle bli om jag drack allt.”
”Du skulle inte kunna köra din bil.” sa Jeff, med överspelad förfäran.
”Men jag har en idé.” sa jag, som om det inte var det vi tänkt hela tiden. ”Kan inte ni hjälpa mig att dricka upp allt?”
”Jag vet inte, kan vi klara det gubbar?” Han vände sig mot de andra, som nickade. ”Okej, vi ställer väl upp för dig.”
Jag satte mig på motorhuven och öppnade packetet, samt delade ut en burk till alla. Detta var ett pris jag var villig att betala för att komma in i ett hyfsat gäng. De kändes som den rätta typen, de som vet hur man lever utan att det går överstyr.
De frågade mig var jag kom ifrån och varför jag flyttat, och när jag sa att det var för att morsan tvingat mig lyfte Jeff på ögonbrynen.
”Vänta, din morsa?”
De hade trott att jag var äldre. ”Det är ännu ett år kvar till friheten för mig.”
”Shit.” skrattade ledaren. Det var nästan bara han som pratade. ”Din stackare.”
Elle: Kapitel 9- Svart, fet får
Jag har aldrig haft större problem med att somna på främmande ställen, så det var inget större problem här heller. Sängen var faktiskt ganska bekväm och jag hade sovit som en stock om inte Miles skrik hade väckt mig mitt i natten. Hans mardrömmar hade inte försvunnit. Förut brukade jag och mamma väcka honom, men han hade bara blivit arg. Så nu låter vi honom vara och låtsats att vi inte vet någonting om hans inre demoner.
Mamma var, som hon sagt, inte där på morgonen och det nya huset kändes otroligt tyst. Jag saknade surret från bilar, det gjorde nästan ont i öronen av tomheten. Men jag gjorde mitt bästa för att svälja det hela och se positivt. Jag var faktiskt lite taggad inför min första dag. Helt nya människor, nya vänner (förhoppningsvis). Jag måste bara markera direkt vem jag är, så att de inte blir några överraskningar sedan. Därför tänkte jag ta på mig någonting lite extremt.
Först drog jag på mina spetstajts, sedan ett svart överdel och en svart/rödrutig kjol. Det hela pyntades med armband och mina underbara boots. Min mage putade ut och hängde lite över kjollinningen. Jag väger sextiotre kilo, nio kilo mer än min vän Leah. Och det är ingenting jag tillåter mig själv att skämmas över. Det är sjukt, att en tjej som idag har en lite rundare mage ska betraktas som tjock. Att man då ska gömma sig i stora kläder som inte visar ens kropp till man bantat, för man ska skämmas för att man är lite småmullig. Vem är det egentligen som bestämt det? Vem var det som satte skönhet, framför hur man vill vara?
Jag tänker inte låta den, vem det nu var, komma åt mig. Jag tycker om fettig mat, godis, snacks och framför allt så älskar jag kakor som mamma bakar. Varför ska jag skämmas över det? Nej, jag var stolt över min mage. Jag är stolt över att jag skiter i alla regler.
Jag var nästan förvånad över att se att Miles var vaken, påklädd och redo att åka iväg. Han vände nycklarna i handen och skramlade med dem i bordet. Jag sa ingenting, han reste sig bara upp när jag gick förbi och så gick vi ner och ut. Det var lite småkallt och mina skor var som ett par skridskor. Det första jag gjorde var att sätta på värmen i bilen.
Miles backade ut och började sedan köra, lite väl fort. Han hade inte med sig kartan, men vi kom ändå fram utan att ta fel någon gång. Väl framme vid den dystra, lilla tegelbyggnaden, med en parkering full av människor och fordon, stannade han utan att parkera. Sedan väntade han på att jag skulle gå ut.
”Du ska inte gå till skolan?” Mitt tonfall blev hårdare än planerat.
Hans svar blev att han sträckte sig över mig och öppnade min dörr. Jag suckade djupt, ända från maggropen. Jag reste mig, men stängde inte.
”Vet du vad…” började jag sedan, med ilska och irritation kokande inom mig. ”Du förstör inte bara för dig själv genom det här. Du förstör hela familjen.”
”Vi är ingen hel familj.” svarade han mörkt, utan att se på mig.
Jag smällde argt igen dörren och stegrade sedan därifrån, lite vinglande med mina skor. Jag hörde honom vrålstarta bilen och köra iväg med tjutande däck. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna mig själv. Första dagen. Gör ett intryck.
Det verkade jag göra också. Alla tittade på mig, med förvånade blickar och huvudet på sned. Jag var den enda som var klädd i svart och nitar. Alla andra hade korta kjolar, jeans, tryckta tröjor, spetströjor, ylletröjor, allt sånt där som är modernt. Jag var som ett svart får i en vit flock.
Skolan inuti var lika lite imponerande som utanpå. Lågt i tak, klotterfira väggar, bruna skåp, några strömmande elever. Jag letade reda på dörren som hade rätt skylt utanpå och såg att de flesta eleverna redan satt där. Läraren, en mörk man i trettioårsåldern, kom och ut hälsade på mig. Även han tyckte att jag såg lite konstig ut, trots att han gjorde sitt bästa för att dölja det. Han gav mig lite information, sedan gick vi in i klassrummet tillsammans och han presenterade mig. Jag log mot mina klasskompisars ansikten, som bara stirrade tillbaka. Sedan kunde jag sätta mig. Det fanns tre lediga platser, en bredvid en tjej i kort kjol, en bredvid en kille som verkade sova och en bredvid Anthony. Det var inte direkt svårt att välja.
Men när jag satte mig bredvid min granne spärrade han chockat upp ögonen. Jag hade säkert tagit hans bästa vän plats eller något. Jag tänkte just be om ursäkt och byta, när lektionen började och det fanns ingen tid.
Miles: Kapitel 8- Nej, jag kan inte säga det du vill
När vi slutligen skulle gå hem från middagen flydde vi därifrån. Det hade inte varit värt den där sedeln från mamma. Knappt dubbla hade räckt, för att utstå den där hemska eftermiddagen. Mrs Trestone var sur över att ha förlorad vår stirrtävling och försökte utmana mig på en ny under hela måltiden. Mr Trestone hade ställt frågor som om jag var på ett polisförhör, om vilket college jag ville ha, vilka betyg jag hade, om jag hade körkort. Mamma hade varit fejk och syrran hade varit så trevlig att det blev äckligt. Maten hade inte ens varit god.
Det hade mörknat ute och huset var ljust, men kändes inte det minska mysigt som det kunde göra hemma i Olympia. Vi hade gått upp tidigt och därför kände jag trött nog att gå och lägga mig redan nu. Jag skulle just fly in till tråk-rummet när mamma haffade oss.
”Jag tänkte bara prata lite om i morgon.” sa hon till sina barn, som om hon var vår lärare. ”Jag kommer inte vara hemma när ni vaknar för jag måste ta emot en leverans till caféet, vilket jag inte kan göra här. Men jag har kollat upp era scheman och ni slutar och börjar samtidigt, så ni kan dela på bilen. Miles…” hon testade att möta min blick, försiktigt. ”… jag lägger nycklarna på bordet åt dig. Kom ihåg att du inte får lämna Elle.” Håll henne hårt i handen, prata inte med främlingar. ”Jag har ritat en karta ifall du skulle tappa bort dig, men du minns ju att vi körde förbi skolan på vägen hit. Hoppas allt går bra nu.” Hon tittade på oss båda och tvingade fram ett leende. ”Tack för att ni skötte er i kväll, jag älskar er.”
”Jag älskar dig också.” svarade Elle.
Mamma såg på mig, med stora ögon fyllda av desperat hopp. Jag visste vad hon ville att jag skulle säga. Men jag kunde inte få det ur mig. Hon hade tagit mitt hem ifrån mig, därför kunde jag inte säga orden.
Jag vände om och gick in i mitt rum, glad över att jag slapp se hennes min.
Det tog en evighet innan jag lyckades somna i det nya rummet, i den nya sängen som inte luktade som den gamla eller kändes som den gamla. Det fanns en tyng över min bröstkorg av saknad som hotade att kväva mig. Jag försökte tänka på att andas djupt och lugnt, men på så sätt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med syre.
Slutligen så föll ögonlocken ihop ändå, men sömnen var inte så mycket bättre. Jag hamnade direkt i en mardröm. Jag var ute till havs, långt ifrån land. Jag började simma ändå, men på några sekunder hade det blåsigt upp till storm. Jag försökte fortsätta simma, men vågorna stoppade mig. De blev högre och högre, och snart orkade jag inte hålla mig ovanför ytan längre.
Jag sjönk. Det fanns ingen kraft till att försöka ta sig upp igen, att försöka överleva. Lungorna krympte ihop av luften som inte fanns och halsen brände. Jag visste jag att skulle drunkna, men jag kämpade vidare ändå. Jag ville leva!
Ett ansikte blev synligt framför mig, i vattnet. Det var han. Jag försökte ropa på honom, men han verkade inte höra mig. Jag sträckte mig efter honom, men han gled undan.
Nej! Ville jag skrika. Lämna mig inte!
Men han försvann ändå, hur mycket jag än försökte komma nära honom. Tillslut fick jag slut på luft och låg plötsligt i sängen igen. Täcket var på golvet och pyjamasen klibbade mot kroppen. Det snurrade i huvudet och paniken dunkade fortfarande i bröstkorgen.
Det tog omkring tio minuter innan jag kunde sluta ögonlocken, men jag lyckades inte somna om.
i morgon
Elle: Kapitel 6- Min läring
Middagen var bland det mest obekväma som jag någonsin varit med om. De vuxna turades om att ställa frågor till varandra eller oss ungdomar, och båda parter (mest oss) försökte svara så trevligt som möjligt. Mrs Trestone log aldrig, inte heller hennes man eller hennes son som jag fortfarande inte kunde namnet på. Vi hade helt olika åsikter om allt, dessutom blev den jobbiga kvinnan sur om vi inte tyckte som henne. Deras mat var äcklig och det var rent ut sagt en plåga.
Medan vi väntade på efterrätten satt Mrs Trestone och stirrade på Miles, som nonchalant pillade med sina naglar. Hon ville nog få honom att inse hur otrevlig han var, och jag tror att han fattade den vinken men struntade i den. Mr Trestone skruvade på sig.
”Anthony.” sa han till sin son, som nu fick ett namn. ”Ska du inte visa Miss Fingtic här ditt rum?”
Trodde han att vi var sju eller? Men mamma hakade genast med på förslaget, och när denna Anthony reste sig var det bara att följa med.
Han sa ingenting, kunde inte ens titta på mig, utan ledde mig bara uppför en trappa till övervåningen, där han genom en gest bjöd in mig i sitt rum. Den hade ljusgula väggar (verkligen manligt), ett brunt skrivbord där inte en penna eller dator gick att synas, en brun säng och en bokhylla med Nationalcyckolpedin. Herregud. Stackars grabb.
”Fint.” sa jag ändå och log mot honom.
Han mötte snabbt min blick och tittade sedan undan igen. ”Tack.”
Första gången jag hört honom prata. Kanske kunde jag få det att hända igen. ”Så… går du på Redleave school? För jag ska börja där på måndag, det vore skönt att känna någon sedan tidigare.”
”Ja.”
Kortfattat där. ”Har du några shysta skivor då?” Han ryckte på axlarna. Jag fick lite panik över att detta samtal var så stelt, och började därför babbla på. ”Jag har nyss packa upp mina där hemma. Eller hemma, vad jag nu ska kalla det. Jag brukar ordna mina skivor i bokstavsordning, så att man lätt kan hitta det man vill ha. Då tar jag bandets namn och sedan efter vad deras album heter. Först har jag AcDc´s Back in Black. Historisk skiva. Har du hört den?”
Han skakade på huvudet, men han såg in i mitt ansikte. Jag hade lyckats få hans uppmärksamhet.
”Skaffa fram en dator så ska jag visa dig.” sa jag.
Han blinkade lite, förvånad över min framlufsighet, men ut ur garderoben drog han fram en vit liten Mac. Snabbt var jag inne på youtube och klickade fram Highway to hell. Jag studerade noga hans minspel, för att se om han tyckte om det eller inte. Jag hade förväntat mig att han skulle rynka på näsan åt det med den fina stil hans familj hade, men till min förvåning log han lite och började nicka med.
”Visst är det bra?” frågade jag, nu med iver. Hade jag faktiskt turen att bo granne med ett AcDc fan?
”Ja. Jag känner igen den, jag har hört den förut.” sa Anthony, för första gången en hel mening. Han hade fortfarande lite målbrotts röst, men det var ganska gulligt.
”Jag skulle bli åt bröderna Malcolms och Angus Youngs vägar förolämpad om du inte känt igen den. Lyssna på de här nu.” Jag satte sedan på T.N.T, Thunderstuck och självklart Back in Black låten själv. Jag kunde tydligt se att Anthony diggade dem alla, med ett leende som bara växte. Jag blev stolt över mig själv. Jag kände mig som en profet som nyss invigt en annan i den rätta läran. Jag hade visat vägen, fått honom att inse vad som är bra i det här livet.
Just när jag skulle gå vidare till ett annat band (System om the down) kom Mrs Trestone. När hon hörde musiken sköt hennes ögon blixtrar som fick Anthony att krypa ihop som en död spindel.
”Stäng av det där oljudet och kom och ät efterrätt.” röt hon och gick sedan.
Jag försökte fånga Anthonys blick, men han ville inte möta den igen. Jag hade inte berörts av den sura kärringen, men det hade grabben.
Jag insåg att under den är korta eftermiddagen hade Mrs Trestone hunnit bli som min Judas eller något. Hon ville ta min nyfunna lärling ifrån mig. men det tänkte jag inte tillåta. Någon form av nöjde borde jag väl ändå få ha här?
Få kapitel den här veckan
Miles: Kapitel 6- Jag är (otroligt nog)på en tråkig middag
Förlåt för att den kommer upp så sent, jag har haft fullt upp hela dagen.
Jag vet inte hur länge jag satt på bänken, men jag hann i alla fall se tre personer till sammanlagt. En var en gammal man och de andra var ett par i min ålder. Tjejen var söt, brunhårig och i en prickig klänning, och killen var blond, stor och klädd i skjorta. Det var så mycket Perfekta Paret över dem att jag nästan blev spyfärdig. De tre flickvänner som jag själv har haft har varit motsatsen till den här tjejen. De var klädda i så korta klänningar att det såg ut som om de bara hade långa tröjor på sig, tillsammans mycket smink och enorma frisyrer. De hade alla varit ganska snygga, men korkade och tråkiga. Det hade alltid tagit slut efter några veckor. Den senaste hade bara tagit tre dagar.
Paret hade stirrat på mig när jag rest mig och börjat gå därifrån. De hade nog aldrig sett en kille röka förut. Oskuldfulla småungar.
Jag hittade tillbaka ganska snabbt, min lokalsinne är rätt bra. I det nya huset sprang mamma och Elle runt som yra höns mellan borstar och kläder. Min syster hade knappt något smink alls på sig och alla hennes ringar var uttagna. Det kunde bara betyda en sak: Främmande.
”Vi ska på middag hos familjen Trenstone.” sa mamma, när hon sprang förbi med en maskara i ena handen. ”Klä dig.”
”Säkert.” svarade jag bara och började styra stegen mot mitt rum, men hon ställde sig i vägen.
”Du ska med på den här middagen.” sa hon bestämt och av mig sin hårdaste blick.
Jag mötte den. ”Nej, det ska jag inte.” Det fanns nog ingenting värre än att sitta och lära känna någon vuxen och deras tråkiga barn, speciellt med tanke på hur det är i den här gråa staden.
”Ifall du vill ha den här, så ska du det.” Mamma drog fram en sedel ur fickan.
Jag tvekade. Jag behövde alla slantar jag kunde få tag på, och ett par timmar kunde jag nog stå ut med. ”Fint.” sa jag. ”Men jag tänker inte vara trevlig.”
En halvtimme senare stod jag framför deras dörr, i en trång skjorta och tillplattat hår, tillsammans med min underbara syster och underbara mamma. Det var så vi skulle framställa, det var våra roller ikväll. En perfekt, lycklig familj, som paret som gått förbi mig. Jag hade fått mina repliker. Det var dags för riddon att gå upp.
Kvinna som öppnade dörren… tja, hur ska jag förklara henne? Det var som om något sytt ihop hennes läppar, så tätt pressade hon ihop dem. Hon (Mrs Trestone, antar jag) bjöd in oss med en stel gest.
Jag avskydde deras hus till och med mer än vårt eget. Det likande en reklambild, det var svårt att tro att någon bodde där. Det fanns inte det minsta tecken på liv. Inga papper på byrån, inga hemmagjorda dekorationer, inga slarvigt upphängda foton på väggarna… Allting var vitt, grått och blankt. Riktigt deppigt.
”Och detta är unge Mr Fingtic, förmodar jag.” sa Mrs Trestone.
Mamma knuffade diskret till mig. Dags för min replik. ”Jag heter Miles Fingtic, trevligt att träffas.”
Hon hummade bara och ögnade igenom mig, sökte efter fel och brister som om hon var en general och jag var en fiende. Men jag mötte hennes ögon med samma hårdhet som hon själv. Det blev genast en tävling om vem som skulle vika undan först. Vem som var svagast.
”Oj, vilket fint hus ni har.” sa mamma, onödigt högt.
”Jag vet.” svarade kvinna. Hon vek långsamt bort blicken. ”Följ med mig så ska vi äta.”
Hon ledde in oss i ett rum där det stod ett bord och inget mer. Vid bordet satt hennes man och deras son. Den lilla killen såg ut som om han höll på att strypas av sin egen slips. Han hade en typisk, mammas pojke utseende. Perfekt utseende.
Jag blev illamående igen.
Nästa kap
Ber om ursäkt!!!
8 besökare
Elle: Kapitel 5- Var hälsad Granne
Jag gick långsamt nedför trappan och kravlade mig fast vid räcket hela vägen. Det skakade oh skramlade, och det kändes som bara en tidsfråga innan hela fanskapet rasade ihop.
Jag öppnade dörren ut till den sal som skulle bli caféet och fick genast syn på våra nya grannar, som stod där mittemot mamma. De kändes inte alls som vår typ. De var en man, en kvinna och en kille. Antagligen pappa, mamma, son. Mr och Mrs Granne var klädda i likadana, beiga kostymer. Den enda skillnaden var att kvinnan hade kjol och mannen hade slips. Deras grabb, som var i samma ålder som mig, var klädd i en beige väst, lika färgade byxor och en vit skjorta. Han hade samma honungsblonda hår som sin pappa, ljus hy och ett hjärtformat ansikte. Han stirrade blygt ner på sina skinande vita gympaskor.
”Och här…” sa mamma när hon fick syn på mig. ”…är min älskade dotter Elle.”
Jag skulle just hälsa på dem när Mrs Granne sa: ”Jag trodde du sa att du hade två barn.”
Hennes röst lät som en kulspruta: Hon bara pepprade ut orden som patroner. Jag skulle då inte vilja höra henne svära och skrika.
”Miles kände sig dålig och stannade i sängen.” sa jag snabbt. Jag såg på mamma att hon förstod vad som egentligen hänt. Jag önskade att jag kunnat avvärja den där besvikelsen som kom sen.
”Jaha.” sa pappan. Både han och hans fru granskade nu mig med uppspärrade ögon och ogillade miner. Deras son hade vågat titta upp och såg ganska chockad ut. Ja, min stil var väl inte direkt vanlig. Jag klär mig efter min musikstil kan man säga. Runt ögonen hade jag imorse strykt på ett tjockt lager kajal plus maskara. Jag hade satt in mina silverringar i ögonbrynen, näsan och läppen. Mitt korta hår hade jag sprejat med hårsprej så att den stod åt alla håll i ett rufs. Sedan hade jag för övrigt en Guns ´N Roses linne och svarta shorts. Jag skaffade mig den här stilen när jag träffade min vän Leah. Redan som elvaåring färgade hon håret i alla möjliga färger. När jag sagt hejdå till henne igår var hon blond med rosa toppar. Hon kan lika gärna ha bytt i morse.
”Vill ni ha lite kaffe?” undrade min mamma.
Grannarna slet blicken från mig. ”Nej, tack.” svarade mamman. ”Vi ville bara hälsa er välkomna och bjuda över er på middag.”
”Åh.” sa min mamma förvånat. ”Det var mycket vänligt av er. Vi kommer gärna.”
”Det var av ren artighet.” sa kvinnan bara. ”Kom klockan sex.”
Och sedan vände hon helt enkelt på klacken och gick. Killen gav mig en dröjande, blyg blick, men följde sedan sin mor lik en trogen hund.
”De var ju…” sa jag när de gått. ”Ehm…”
”Trevliga.” avslutade mamma bestämt.
”Jag hade mer tänkt mig stela, hårda…” Jag avbröt mig när jag såg mammas blick. ”Fast det var ju snällt att bjuda oss på middag.”
”Familjen Trenstone är de rikaste i kvarteret.” berättade mamma. ”De är framstående affärsmänniskor.”
”Är inte det här kvarteret köpe-kvarteret? Finns det typ inte bara vi och tre andra familjer som bor här?” frågade jag.
Mamma suckade. ”Hur som helst, det är viktigt för mig att knyta starka kontakter. Kan du bara komma på middagen, vara nedtonad och trevlig?”
Nedtonad betydde mindre smink och inga ringar. ”Visst mamma.”
Hon såg tacksam ut. ”Tack älskling.”
Trenstone´s son
Miles: Kapitel 4- Tja, här borde det väl stå något smart
Det var en lättnad när Elle äntligen slog igen dörren och lämnade mig ifred igen. Den här stickhålan var hemsk nog som det var utan att syrran skulle stå och gapa på en hela tiden.
Morsan hade sagt att vi flyttade för min skull. Ha! Alla kunde se att det var en stor, fet lögn. Hade hon gjort någonting för min skull, hade vi stannat i Washington. Nej, det här gjorde hon för sig själv. Morsan har alltid velat ha ett café, hon försöker bara ge mig skuldkänslor så att jag ska låta henne göra som hon vill. Fan vad trött jag blir på henne.
Och det här rummet, sen! Väggarna var målade i en äcklig grå färg och möblerna var träfärgade. Varför inte bara skriva jag är deppig på väggen? Och även om jag visste att morsan redan varit här och bytt madrasser och lakan, kändes den här sängen lite sunkig. Allting här var sunkigt och täckt med ruttna löv.
Ursh, jag behövde en cigg. Men tog man en här inne skulle morsan känna lukten, och jag orkade verkligen inte med en annan diskussion om tjära i lungorna. Så då fick jag väl ta mig ut, fast inte genom dörren, för där var de och pratade med grannarna.
Trädet just utanför mitt fönster kändes som en gudagåva. Den var stor, stabil och hade kraftiga grenar som satt lågt. Det var inte långt ner till marken, så klättringen skulle gå snabbt.
Jag sköt upp rutan och snodde benet över räcket. Foten hittade genast ett bra fotfäste. Även om jag mer van vid att klättra på broar och sådant, så gick det bra att klättra i trädet och jag tog mig snabbt ner. Väl på vår nya gård tog jag mig ännu en titt på huset. Så litet, så fattigt. Jag blundade och föreställde mig det våningshus vi förut bott i. Stort, ståtligt, vitt och fräscht. Ute på balkongen så kunde man se över hela stan, bort till världens ände. Här kan man knappt se över grannens hus.
Jag fnös av förakt och började gå nedför en tomma gatan. Var var alla människor? Ju längre inåt jag gick, desto mer obehagligt började det kännas. Det var som i en skräckfilm, där huvudperson var den sista överlevaren på jorden. Ibland kunde jag skymta någon i affärerna, men annars var det helt tomt. Och så tyst. Inbillade jag mig bara, eller hördes det steg bakom mig?
När jag snodde runt var det ingen där. Hjärtat började dunka och jag ökande på stegen. Det kändes som att någon stirrade mig i ryggen, men gatan var helt öde. Var det någon som förföljde mig? Varför då, vad ville den mig?
Innan jag kunde hejda mig själv hade jag börjat springa. Det kändes som att den som var efter mig kom närmare och närmare. Herregud, var är alla människor? Vem skulle höra mig om jag ropade på hjälp? Ingen uppenbarligen! Jag skulle tyst bli bortförd och ingen skulle märka…
Jag snodde runt hörnet och kom ut i en park, där människor gick på de grusade stigarna med varandra, sina hundar eller barnvagnar. De var bara omkring fem stycken, men det var en sådant lättnad att se annat liv att jag genast lutade mig mot närmaste vägg och putsade ut. Parken bestod av ett lusthus, fyra träd, gräs, blommor, bänkar och, som sagt, stigar. Även om det var på alla sätt mindre och torftigare än det i Washington, var det så skönt att se något som var det minsta bekant. De hade alltså någon form av normalhet i den här staden.
Jag började inse hur paranoid jag varit. Spurtat utav bara helvete för att komma ifrån en inbillad fiende. Den här platsen skulle nog driva mig till vansinne, bokstavligen.
Jag gick fram till en tom bänk (det fanns många tomma) och slog mig ner på det nöta träet. På några sekunder fanns en tänd cigg i min hand och jag började dra in röken. Ah, kände mig redan lugnare. Tur att jag bara skulle vara här för ett år, sen skulle jag fylla arton och sticka ifrån morsan och syrran så fort som möjligt. Slippa deras tjat, deras meningslösa ord, deras lögner… Bara vara fri, leva, slippa tänka och bekymra sig. Slippa lyda, slippa stå ut, slippa kämpa sig igenom varje dag…
Ja, när jag flyttade, då skulle nog smärtan försvinna också.
Nästa kap...
Elle: Kapitel 3- Uppackande
Jag satte mig i sängen och tittade ner på gatan nedanför. Den var täckt av löv, som allting annat. Marken var mycket närmare än jag var van vid. Om jag hoppade, kändes det som att jag kunde landa på fötterna utan problem.
Dörren öppnades och in kom mamma, bärandes på mina två stora resväskor, plus en låda med saker som hon sparkade framför sig. Jag skyndade mig fram för att hjälpa henne.
”Tog du med dig hela rummet, eller?” skämtade mamma då väskorna föll till golvet med en högljudd duns.
”Bara det nödvändiga.” sa jag och började genast packa upp. Jag tog fram min dator först och ställde den på skrivbordet, sen min älskade radio (som också var en cd-spelare) och efter det började jag med alla mina skivor. Då började mamma tröttna och gick sin väg.
Jag försökte få allting att likna mitt förra rum. Delade upp kläderna på samma sätt, lade sminket i höger låda och mina pennor i vänster, sorterade cd:na i samma ordning och andra detaljer som jag var van vid. När jag var klart var rummet inte lika främmande som förr.
Jag suckade djupt och sjönk ner vid skribordet. Redan nu hade jag en gnagande känsla av saknad i bröstkorgen, men jag gjorde mitt bästa för att förtränga den. Det här måste fungera. Detta var det bästa för min familj, och därför måste jag offra mitt gamla hem. För deras skull. Här, där vi ännu inte hade några minnen, kanske vi kunde läka igen. Jag hoppades verkligen det.
Efter att ha tränat fram en glad min i spegeln gick jag ut till mamma, i vårt nya kök. Hon höll på att packa upp alla lådor med köksredskap, och jag började hjälpa henne. Jag fick fram en komplimang över den nya lägenheten, och hon strålade av lycka när hon sa tack. Hon verkligen älskade vårt nya hem. Jag förstod inte vad hon såg i det. Staden var öde och helt i oordning, lägenheten var vinlig och liten, och allting här kändes hundra år gammalt.
Tänk positivt, påminde jag mig själv. Här slipper jag i alla fall hemska minnen.
Vi jobbade hårt tills det blev lunchtid och mamma värme pizza i ugnen. Miles vägrade komma ut ur det rum han valt till sitt, så därför åt vi ensamma. Strax efteråt plingade det i klockan nere i affären.
”Just det!” ropade mamma och började snabbt stöka undan. ”Våra grannar, familjen Mackenber skulle komma och hälsa oss välkomna idag!”
”Familjen vaddå?” frågade jag oförstående.
”Mackenber! Skynda dig och hämta Miles, så möts vi nere i affären!” sa mamma och försvann ut genom dörren.
Jag sprang fram till min brors rum och öppnade hans dörr utan att knacka. Hans rum var rektangelformat, vilket gjorde det större än mitt som var kvadratisk, och hade en säng, en byrå och ett skrivbord. Miles låg på sängen och stirrade ut genom ett fönster, där utsikten blockerades av ett träd (vilket var riktigt tillfredställande).
Även om det kändes ganska konstigt att säga så om sin bror, så var Miles ganska snygg. Men det enda våra utseenden har gemensamt är det svarta håret och blåa ögonen. Annars är vi helt olika. Jag har ett mjukt format ansikte, nästan lite runt, också så är jag ganska kort och har fylliga läppar. Miles har ett smalt ansikte med höga kindkontor, han är ett huvud längre än mig och hans läppar är smala som streck (och ler sällan). Han tittade inte ens på mig när jag kom in.
”Vi har besök av våra nya grannar, du måste komma.” sa jag bestämt till honom.
”Jag visste inte ens att vi hade grannar.” svarade min bror.
”Vi bor faktiskt i ett affärsområde, på dagarna är det nog massor av folk här.” Det hoppades jag i alla fall. ”Och nu får du ta och komma ner.”
Miles lutade sig tillbaka. ”Försök tvinga mig.”
Jag stönade irriterat och slog igen dörren efter mig. Han tänkte aldrig på någon annan än sig själv numera. Det här betydde så mycket för mamma, kunde han inte fatta det? Nejdå, för i Miles Fintic´s huvud finns ingen annan än Miles Fingtic. Åhh, vad jag störde mig på honom.
Elle: Kapitel 2- Mitt nya hem
Chockad över stadens litenhet (den borde kallas för by!) utbrast jag: ”Jag kan gå runt hela Redleaf på tio minuter!”
”Var inte fånig.” sa min mamma åt mig.
Jag hade en svidande kommentar till svars, men bet tillbaka den med stor ansträngning. Jag hade lovat mig själv att inte bråka.
”Åh, titta, där är eran skola!” log mamma glatt och pekade på en stor tegelbyggnad som mer liknande ett hus än en skola. Den hade max två våningar, en grusplan som var inhägnad med trasigt hönsnät och en parkering där de vita markeringarna nötts bort. Jag var så förfärad att jag inte ens fann ord. Miles teg, som förr, bortsett från en liten suck.
Mamma strålade och körde vidare. Efter några minuter hade vi kommit till en gata som hette Marpletreestreet. Det för att det var så många lönnträd. De som byggde den här staden hade verkligen en livlig fantasi.
Marpletreestreet var gatan som vårt nya hem skulle finnas. Jag började spana efter det, men inga hus verkade så fantastiska som mamma beskrivit dem. Det fanns några små affärer här och var, och andra bostadshus som de flesta hade en våning, och några få hade två. De var i fula, tråkiga färger och hade gamla plåtpostlådor. Slutligen svängde mamma in på en uppfart till ett ljusgult tvåvåningshus. Jag försökte fatta att detta skulle bli mitt hem innan jag, om två år, blev myndig och kunde fly till storstan igen.
Det syntes att nedervåningen varit en affär, för den hade stora skyltfönster som vette mot gatan och en glasdörr. Där inne kunde jag se runda små bord med matchande stolar stå utspridda här och var. På övervåningen kunde jag se några fönster med vita knutar.
Jag hörde Miles mumla ”Vad fan…” Med exakt samma känsla klev jag långsamt ur bilen och gick fram till dörren. Mamma följde tätt efter och drog fram en nyckel, som hon stolt låste upp glasdörren med. En klocka plingade när hon öppnade den.
”Välkommen hem!” kvittrade hon och gick in före mig.
Utrymmet som skulle bli ett café var litet, ungefär som mitt gamla rum tillsammans med toaletten. Sju bord fick rum där med fyra stolar var, och efter alla borden fanns en lång disk. Bakom disken fanns en spis, en ugn och några arbetsbänkar. Där var mamma nu och drog med sina långa fingrar längs den släta träytan.
”Jag bakar medan gästerna tittar på.” berättade hon. ”Som en kul grej tänkte jag.”
”Så kan de vara säkra på att du inte förgiftar dem.”
Miles hade kommit in i caféet, med händerna i sina jeansfickor och en giftig ton i rösten. Jag sköt honom en mördande blick som han prompt ignorerade.
Men turligt nog valde mamma att ta kommentaren som ett skämt. Hon skrattade och vinkade oss att följa med till lägenheten. Hon ledde oss genom en dörr som stod bredvid disken och uppför en trappa, som fanns bakom den. Trappan var i järn och ihålig (jag trodde den skulle braka) och lutade lite i en spiral. Vid dess slut fanns en liten hall, som var ungefär en meter bred och lång. Där fanns en dörr i mörkt trä. Mitt på den fanns en guldfärgad metallskylt som det stod Fingtic’s på. Den var ny och så blank att jag kunde spegla mig i den.
Mamma öppnade dörren och bjöd med en ivrig gest in oss till vår nya lägenhet.
Den var liten, vilket inte var någon större överraskning vid det här laget. Hallen bestod av några krokar på väggen och slöt sig samman med köket. Där fanns de vanliga vitvarorna, ett bord med fyra stolar och ett fönster mot baksidan. Från köket kunde jag se in i vardagsrummet och skymta en blommig soffa. Jag hoppades att en fanns en tv mittemot den.
I köket fanns också tre dörrar, varav en var märkt med en toalettskylt. Mamma sa att den till höger var hennes sovrum.
”Ni får komma överens om vem som ska få vilket rum.” sa mamma. ”Antingen det till vänster eller ett annat som finns vid vardagsrummet.”
Miles marscherade in i rummet till vänster och slängde igen dörren efter sig. Ja, jag antar att jag tar det andra då.
Jag gav mamma en förstående blick innan jag pendlade mellan alla oupppackade flyttlådor och kom in till vardagsrummet. Tack och lov, den hade en tv. Och en liten plastblomma, som stod på soffbordet. Jag gick in genom dörren som fanns där i rummet och öppnade den.
Där innanför uppenbarandes ett rum som var fyra gånger mindre än mitt förra. Den hade ett stort fönster, och under fönstret stod en enkelsäng med ett lila överkast. Längs väggen fanns ett skrivbord, som även agerade sminkbord med spegel, en garderob och en tom hylla. Där kunde i alla fall mina skivor på plats. Och på sängbordet kunde jag sätta min radio, och bredvid sängen kunde mina högtalare stå.
Nästa kap...
Elle: Kapitel 1- Ny stad
”I’m on the highway to hell!
On the highway to hell.
Highway to hell!”
Jag sjöng så högt jag bara kunde samtidigt som jag trummade takten på instrumentbrädan. Musiken dunkade i hela bilen och fick mig att glömma allt. Det är det som är så otroligt med högljudd hårdrock. Man behöver inte tänka, bara sjunga med och låta världen tyna bort. Musiken sänker en i trance.
En trance som min mamma bröt genom att trycka ut skivan.
”Hey, jag lyssnade på det där!” protesterade jag argt.
Mamma bytte ut underbara AcDc mot en- åh nej- Celine Dion skiva. Snart tjöt en ljus, lugn röst ut genom högtalarna, en tråkig överdriven röst som sjöng om saker som ingen utom Rachel Fingtic bryr sig om.
”Vi har lyssnat på din musik nästan hela vägen.” sa mamma. ”Det är min tur nu. Och dessutom är det de sjunger om inte så passande. Vi är inte på väg till helvetet.”
Nej, vi var på väg mot något mycket värre. En ny, pytteliten lägenhet i en ny, pytteliten stad. Vi hade lämnat gamla Washington och var nu på väg till ett nytt hem, vilket inkluderade en flera timmars resa. En resa som nu var olidlig.
”Kan vi inte sänka?” klagade jag.
”Du hade så här högt.” genmälde mamma.
”Men då var musiken bra.” muttrade jag och sjönk ner i sätet.
Jag ville inte flytta. Jag ville inte lämna vår mysiga lägenhet på sjätte våningen, mitt rum med havsutsikt, mina vänner, min skola, och den häftiga vinylaffären. När jag lämnade Washington kändes det som att jag även lämnade kvar mig själv. Men jag försökte att inte bråka om det, för jag förstod att det var det bästa för Miles.
Jag vred mig i framsätet och sneglade bakom mig, där han satt till vänster. Han påminde om en staty i ett svart stenslag. I flera timmar hade han nu suttit med pannan lutat mot rutan och armarna i kors, medan han med en mörk blick stirrade ut genom fönstret. Han hade inte sagt ett ord, vilket troligtvis var det bästa. Jag hade redan fått nog av gräl.
Med en suck vände jag mig framåt igen och råkade samtidigt stöta till en kudde. Vi hade packat bilen full med våra sista grejer, de saker som mamma inte redan åkt ner med. Hon hade redan varit i den nya staden, Redleaf, flera gånger. Först för att hitta en lägenhet, och sedan för att göra i ordning bostaden. Vi hade inte ens sett vårt nya hem på kort, men mamma hade om och om igen berättat om den. Det som var så fantastiskt var tydligen att under lägenheten fanns en lokal, som mamma också köpt. Hon tänkte göra om den till ett café. Det hade hon alltid drömt om, men i vår gamla stad Olympia hade det varit alldeles för dyrt.
Ironiskt att olyckan hade uppfyllt hennes stora önskan.
Vi passerade en fint dekorerad skylt som det stod: Redleaf på. Jag ville först inte tro att vi kommit fram, men mammas stora flin bekräftade mina farhågor. Vi hade faktiskt kommit fram, och detta skulle bli mitt hem.
Huset var alla gamla, oftast byggda i sten eller trä med olika skador och missbildningar. Ingen var högre än tre våningar, vilket kändes kort jämfört med de fyrtiovåningshöghus jag var van vid. Vägarna var i sprucken asfalt och rymde två bilder i taget, och jag kunde inte se ett enda trafikljus. Och jag kunde förstå varför, för vi mötte endast två bilar. Ibland kunde man skymta någon gångare, men oftast var det helt öde.
Och så var det alla träd.
Det fanns säkert tusen av dem. Ek, lönn, björk, pil, alla möjliga sorter. De var krokiga, sneda, med långa grenar som sträckte sig åt alla håll som beniga fingrar. Många var klädda i enorma, färgglada höstlöv, men ännu mer löv hade fallit till marken. Ingen verkade äga en kratta här, för löven fanns överallt, täckte gångarna och virvlade åt sidorna där vi körde. De flesta var röda.
Nu förstod jag var staden fått sitt namn ifrån.
