Fingtic's

Tjejerna verkade ha bra koll på caféet, så jag kunde smidigt slinka ut utan att mamma blev galen över det. Det var så trångt därinne att jag fick svårt att andas. Mamma hade verkligen gjort bra reklam. Hela byn verkade vara därinne, och ute på gatorna var det tomt och ödsligt. Men jag hade faktiskt börjat gilla det.

   Jag gick genom den patetiska parken, vidare till utkanten av Redleave där vägarna var ännu slitnare och träden var ännu fler. Ett var speciellt stort, det var en annan sort än de andra också. Den var bred, hade krokiga grenar som sträckte sig vansinnigt högt, och avlånga blad. Kanske en aln, eller pilträd. Någonting sådant.

   När jag stod och tittade på den där enorma skapelsen såg jag en liten figur komma gående vid dess rötter. Det var Sofia, i en mönstrad kjol och utsläppt hår. Jag gick närmare för att hälsa. Hon hade inte sett mig, utan tittade upp mot trädet. Så tog hon av sig skorna och började klättra uppför den nedersta grenen. Jag blev så förvånad att jag stannade till. Jag hade sett henne som en stilla, prydlig tjej som aldrig hade ett hårstrå hängande fel. Nu klättrade den här tjejen vigt allt högre upp, med bara fötter och virvlande hår.

   Jag gick fram till trädet och tittade uppåt, just för att hinna se den lilla figuren ta sig ännu högre. Jag tog tag i den nedersta grenen och drog mig upp på den. De här byxorna var verkligen inte gjorda för klättring. Men jag kämpade mig uppåt ändå, för att kunna hinna ifatt henne.

   Det var inte lätt. Fort hade jag tappat henne utom synhåll och jag kände mig klumpig och långsam. Grenarna var skrovliga och blev tunnare och tunnare. Småkvistar och löv var i vägen och växte så tätt att det inte gick att se ut.

   Slutligen började en blå himmel att synas och en viftande kjol. Med de bara fötterna hängandes satt Sofia högst upp i trädkronan, där grenarna var så smala att de böjdes under henne. Hennes bruna lockar flög i vinden och hela hennes ansikte strålade av lycka. Blicken var förlorad i fjärran, hon befann sig egentligen långt bort härifrån och hade ingen aning om att jag var här.

   När jag såg henne tänkte att genast ordet Fri. Ifall du skulle skriva det ordet bredvid en bild, skulle det vara ett foto av Sofia i just det här ögonblicket. Det var helt enkelt vackert.

   ”Hej.” sa jag.

   Först i efterhand kom jag på att detta var ganska dumt: Sofia blev förstås överraskad över att jag var där och hoppade till, så att hon nästan ramlade ner.

   ”Herregud, du skrämde mig.” flämtade hon när hon hittat balansen igen.

   ”Förlåt.” sa jag uppriktigt. ”Jag såg dig klättra upp och blev helt enkelt nyfiken.”

   Hon tittade ner på mig, jag satt på några grenar nedanför henne. Hon verkade lite lätt besvärad. ”Ingen annan har sett mig här förut. Men det är okej!” lade hon snabbt till när jag började leta mig tillbaka till marken. ”Det kan vara kul att dela det med någon.”

   ”Jag förstår bara inte varför du måste vara så jäkla högt upp.”

   Hon log. ”Låt mig visa.”

   Hon räckte ut handen mot mig. Jag tog den och lät henne dra upp mig i kronan, där jag också satte mig på de tunna grenarna i alla löv. Jag drog efter andan.

   Hemma i Olympia hade jag tänkt att jag kunde se hela världen från vår balkong. Så fel jag hade haft. Det var här, i det här trädet, som man såg hela världen.

    Ingenting annat var lika högt, och under oss såg jag gator och vägar, som gick in i varandra, ifrån varandra och som ledde ut ur byn. Alla liknade mer rödaktiga floder istället för grus och asfalt. Emellan dem fanns fyrkantiga hus, vissa bruna, vissa vita, vissa röda, vissa blåa. Och bredvid dem fanns träd, överallt, som nästan liknade någon form av beskyddare som vakade över byn.

   Bortanför denna lilla värld fanns det grannbyarna, som man också kunde se. Och mot den slutgiltiga horisonten fanns en skog, som avtecknade sig som ett sicksackmönster.

  Och över allt det här fanns vi, jag och Sofia, med den kyliga höstluften mot ansiktet och hela universum i våra händer.

   ”Det är till och med ännu vackrare på natten.” sa Sofia. ”Då kan man se alla, precis alla stjärnor. Det var så jag blev intresserad av astronomi.”

   ”Hur hittade du det här stället?” Jag vände mig mot henne igen.

   ”Jag brukade alltid leka här som barn.” berättade hon. ”En dag vågade jag mig ännu högre, tills jag var här. Jag går alltid hit när jag vill vara ifred eller bara koppla bort allting.”

   ”Så ingen vet om det? Inte ens Emmanuel?” frågade jag.

   ”Nej, ingen. Men jag kan dela det med dig. Jag känner på mig att du skulle vilja stjärnskåda härifrån.”

   Plötsligt blev jag tung inombords. ”Jag stjärnskådar aldrig längre.”

   ”Åh.” Innan Sofia hann säga något mer bytte jag ämne:

   ”Ta inte det här fel, men vad ser du i Emmanuel egentligen?”

   Hon log åt den frågan. ”Jag vet hur han kan verka som.”

  ”En skithög, ja.”

   ”Men han är en bra person. Han övertalade sin pappa att investera för välgörenhet, han hade aldrig gjort det annars.”

   ”Wow, han sa åt sin farsa att spendera pengarna på någonting annat än sin son. Jag är verkligen imponerad.” sa jag sarkastiskt.

   Hon gav mig en menande blick. ”Em tror bara att du har dåligt inflytande på mig. Han vill bara mitt bästa, han vet inte om att han är lite…”

   ”Överbeskyddande.” avslutade jag, när hon själv inte gjorde det.  

   Hon ljusnade. ”Men han har sagt att när vi jobbat ett tag ska vi åka vart jag än vill fara. Vi ska upptäcka världen.” Hon log drömmande och blickade bort mot horisonten, som om hon spanade efter alla de plaster hon ville se.

   ”Din mammas café gjorde verkligen succé. Till och med mina föräldrar tänkte gå.” Hon vände sina ögon mot mig igen. ”Och de anser sig ständigt vara ytterst upptagna.”

   ”Har ni någonsin haft ett café här?” frågade jag med ett högt ögonbryn.

   Sofia flinade igen. ”Inte på många år. Det ska bli kul att gå dit någon dag.”

   Vi blev tysta för några minuter, tittade på utsikten och kände vinden i håret. Jag vågade mig på att försöka titta ner mot marken, men grenarna växte så tätt att det inte gick. Kanske var lika bra det.

   ”Vart är det du vill åka någonstans?” frågade jag tillslut.

   Hon bet sig i underläppen samtidigt som hon rynkade näsan, en funderande min som var så söt att jag började le.

   ”Paris.” sa hon tillslut. ”Italien. Nordpolen.” Hon skrattade till. ”Rymden!”

   ”Det var faktiskt en väldigt rik man som fick åka ett varv runt jorden i en rymdfarkost.” påpekade jag.

   ”För otroligt mycket pengar, ja.”

   ”Men du har väl otroligt mycket pengar?”

   Sofia ryckte på axlarna. ”Mina föräldrar har det. Men jag vill inte leva på dem. Alla pengar jag använder vill jag förtjäna.”

   Jag rynkade pannan i förvåning. Där ser man. En rik som inte vill vara rik.

   Speciellt. 

God jul allihopa!

Detta var dagen. Idag skulle mamma öppna sitt café. Utanför väntade en hel folkmassa på att dörren skulle öppnas och mamma for runt som ett psykfall och fixade de sista förberedelserna. Miles satt i ett hörn, i tryckt i en vit skjorta och svarta jeans av mamma. Han såg ut att sova. Inte konstigt. Jag hörde honom skrika hela natten, jag som trott att mardrömmarna hade slutat.

   Själv stod jag bakom kassan, jag skulle nämligen vara kassör idag. Mer folk än vad vi räknad med hade kommit, så mamma behövde extra hjälp. Helst ville hon att jag skulle vara helt ”normal” men jag visste att Richard skulle komma idag, så därför hade jag ändå sminkat till mig. Jag var extra nöjd med vingarna runt ögonen och mina röda läppar. Annars hade jag en blå blus, svarta lädershorts och ett par fantastiska klackiskor. De var blåa, med rosor och öppen tå. Underbara, ah.

   ”Okej.” sa mamma och slutade vrida på kakburkarna så att de flyttade sig en millimeter. ”Öppna.”

   Innan hon hann ändra sig gick jag fram till dörren och öppnade den för alla förväntansfulla människor utanför.

   ”Välkommen in!” ropade jag.

   Sedan fick jag skynda mig till disken igen för att låta de första kunderna betala. Alla trängdes och vissa tog ett bord, andra såg imponerat på kakorna och slickade sig om munnen. De första tog ett par brownies och chockaldkakor. Mamma tog omsorgsfullt upp sedeln och stoppade den i en enskild låda. Jag visste att hon tänkte rama in den senare, som ett minne från den första slanten hon tjänade.

   Efter en dryg halvtimme hade alla köpt sina sötsaker, och det var så fullproppad att vissa fick stå och andra satt utanför på parkeringen. Jag hade reserverat ett bord till Tony och hans föräldrar, samt ett till Richard och hans vänner så att de skulle slippa stå.

   Mamma strålade och började gå runt och fråga vad de tyckte, och jag följde hennes exempel. Först gick jag fram till min pojkvän (vad jag älskar att kalla honom det!) och satte mig i hans knä.

    ”Är det gott?” frågade jag.

   ”Så jävulskt.” svarade Andrew, en av vännerna.

   ”Så jävla snygg du är idag.” sa Richard till mig, något som självklart fick mig att rodna.

   ”Du ser inte så dum ut själv.” svarade jag.

   Han var klädd i en vit t-shirt som tydligt visade alla hans muskler, och på det ett par jeans med hål för knäna.

   Richard började dra med handen över mitt knä under bordet, något som fick hela kroppen att spraka. Jag kastade en blick mot mamma men hon tittade inte. Jag visste att jag och Richard aldrig skulle gå så långt som hon var rädd för, men smek kanske inte var helt okej i hennes ögon heller.

   För varje gång som vi umgicks blev jag och Richard alltmer närgångna mot varandra, varje gång testades nya gränser och man gick ett steg längre PS (tungkyssar är riktigt härliga) DS. Det var underbart att vara med honom.

   Miles gick inte precis runt och småpratade. Han hade försvunnit medan jag stått i kassan, jag vet inte var. Men mamma verkade inte sorgsen för den.

   ”Han går ju i skolan nu.” hade hon sagt tidigare. ”Och det är jag väldigt glad över.”

   Men oavsett om Miles satt och rökte i caféet hade nog inget kunnat göra henne nedstämd just nu. Hon verkade leva sitt livs bästa ögonblick. 

Elles klackiskor

Nu var jag snabb, va?

”Tysta nu allihopa, var tysta.” sa läraren irriterad.

   Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen och fingrarna, som höll i min fusklapp med vad jag skulle säga, var svettiga och varma. Varför gick jag med på det här, varför, varför, varför, gick det genom huvudet medan klasskamraterna slutade prata och satte sig stilla. Bakom mig fanns en powerpoint om Lejonkungen och bredvid mig stod Sofia, redo att börja.

   ”Så.” sa Sofia när det blev lugnt. ”Vi har valt att jobba med filmen Lejonkungen.”

   ”Men hallå.” ropade en kille jag ännu inte lärt mig namnet på. ”Den är ju en tecknad barnfilm.”

  ”Lejonkungen är en film för alla åldrar.” svarade Sofia sansat. ”Som jag sa…”

   ”Men den har ju inte ens riktiga skådespelare.” fortsatte samma idiot.

   ”Den har dubbare.” förklarade Sofia.

   ”Men det är ju inte samma sak.” sa någon annan, jag tror att hon hette Adriana. ”När du dubbar hör man ju bara rösten, det är ju mycket svårare att skådespela på riktigt. Då måste du ju röra dig och så.”

   Nu kunde jag inte låta bli att ingripa. Min nervositet var borta och ersatt med irritation. ”Faktiskt, så är det svårare att vara dubbare än att vara en vanlig skådespelare. Som dubbare syns bara din röst och din förmåga att agera, där kan inget snyggt utseende rädda dig.”

   ”Just det.” fyllde Sofia in och log strålande mot mig. ”Några mer invändningar?”

   Jag stirrade intensivt på dem alla, och ingen sa någonting.

   Vi genomförde redovisningen precis som vi hade planerat. Nu när jag hade fått sätta eleverna på plats en gång var jag lugn igen, på något vis kändes det som att nu var det jag som hade rätt i alla frågor. Läraren nickade gillande, och när vi gick och satte oss igen flinade Sofia stort och belåtet.

   ”Vi ägde ut dem.” viskade jag till henne.

  Vi gjorde en smyg high-five och sedan var det nästas tur. Jag lyssnade inte, utan gick bara igenom vår presentation steg för steg. Gud vad bra vi hade varit. Jag var fan stolt. Jag kan inte minnas när jag senast var det över något skolarbete.

   ”Bra argumentation idag, Fingtic.” berömde läraren mig innan jag gick.

   Jag var så förvånad över det att jag inte ens att få fram ett lamt Tack.

När jag kom in i den patetiska lilla hallen i vårt hus såg jag att det hängde en främmande, sliten jacka där. Elles legendariska pojkvän måste vara på besök. Och tv-skriken som kom ifrån vardagsrummet visade att de såg på skräckfilm. Mycket romantiskt.

    Jag tänkte hålla mig borta ifrån dem, men väl inne i mitt rum fick jag lust att lyssna på några av Elles skivor. Så därför gick jag genom vardagsrummet, som var nedsläckt, och in i hennes rum. De hade inte märkt mig och pratade lågt till varandra.

   ”Tycker du om mig?” frågade Elle mjukt, sekunden innan en tjejs dödsskrik ekade från rutan.

   ”Det klart jag gör.” svarade killen, var det Rikard han hette?

   ”Men hur mycket?”

   ”Lika mycket som jag älskar cola.” svarade killen.

    Det var svårt att hålla sig för skratt.  Till och med jag kan komma på något bättre.

   ”Cola?” Elle var inte nöjd med svaret.

   ”Det är en komplimang.” försökte Rikard rädda det hela. ”Jag lever för cola.”

   ”Alltså lever du för mig?” Nu lät hon lite gladare.

   ”Typ.”

   Jag vände mig om för att gå tillbaka, i samma sekund som Elle och Rikard tryckte ner tungorna i varandras halsar.  

   ”Snälla.” sa jag högt. ”Snart spyr jag.”

   De kastade sig ifrån varandra som om de drabbas en elektrisk stöt. Rikard stirrade generad ner mot golvet och Elle gav mig en ilsken blick.

   ”Vad gör du här?” sa hon irriterat, med röda kinder.

   ”Tyvärr så bor jag är.” svarade jag och gick ifrån dem, samtidigt som någon annan dog i filmen. 

När jag satte mig bredvid Sofia på måndagen var jag lite orolig över vad hon skulle tycka om mig, efter igår. Så därför tog jag första chansen till att be om ursäkt för mitt tillstånd.

   ”Jag är ledsen för igår, föresten.” viskade jag till henne så att läraren inte skulle höra. ”Jag är inte mitt charmigaste jag när jag är packad.”

   Hennes kinder blev röda, jag har ingen aning om varför. Hon kanske inte var van vid sådana ord. ”Det är okej.” svarade hon. ”Du var bara lite högljudd.”

   Emmanuel lutade sig framåt så att han kunde blänga på mig. ”Du gick och träffade henne när du var full?”

   ”Jag råkade gå förbi där han satt.” förklarade Sofia med en lugn röst.

   ”Och du gick fram till honom, trots att du såg att han var berusad?” frågade han sin flickvän skarpt.

   Jag himlade med ögonen.

   ”Jag känner ju honom, det klart jag måste gå fram och prata lite.” svarade Sofia, med en uns av irritation i rösten. ”Det hör till gott uppförande, Em.”

   ”Du kunde bara sagt hej och gått förbi, du behövde inte gå fram! Vem vet vad han ska ta sig till när han är full!” utbrast Emmanuel, med risk för att läraren skulle höra.

   ”Och vad menar du med det?” Ojojoj, hon började bli förbannad.

   ”Att Mike här…”’  

  ”Miles.” rättade jag.

   Blicken han sköt mot mig var mördande. ”Håll dig utanför det här.” Han vände sig mot Sofia igen. ”Han är opålitlig!”

   ”Och hur vet du det?” Hon lade armarna i kors. ”Sen när lärde du känna honom?”

   Läraren hyschade dem så Emmanuel sänkte rösten till en ilsken viskning. ”Hans sort kan man lukta sig till på lång väg.”

   ”Hans sort? Miles är faktiskt en mycket vältalig och resonerade ung man som är väl involverad i mer fakta än vad du tror.” sa Sofia, snabbt utan att snubbla på ett enda ord.

   Jag förstod knappt vad hon menade, men jag tog det som positiva saker för Emmanuels ansikte mörknade.

   ”Du har känt honom i en vecka.” fräste han. ”När du väl…”

   ”Och nu får ni återgå till arbetet.” sa läraren, och både jag och Sofia reste oss snabbt och gick ut i ett grupprum. Jag hade ett litet fånigt flin på läpparna. Ingen hade någonsin försvarat mig så ivrigt förr.

   Min arbetspartner var först arg och upprörd, men efter lite prat och arbete om Lejonkungen så slappnade hon av igen och babblade på som förr.

   ”Vi måste bestämma vem som ska säga vad.” sa hon medan hon trummade med pennan.

   ”Va?” sa jag dumt.

   ”Ja, inför redovisiningen på onsdag.”

   ”Ajdå.” Jag grimaserade. ”Jag hade liksom planerat att vara sjuk på onsdag. Ledsen.”

   Ett leende ryckte i hennes mungipa men i nästa sekund blev hon allvarlig igen. ”Men du kan väl inte bara överge mig?”

   ”Jag överger dig inte.” protesterade jag. ”Om jag är med eller inte påverkar inte dina älskade betyg.”

   ”Snälla.” sa hon igen och tittade bedjande på mig med sina stora ögon. ”Jag vill inte stå där själv.”

   När någon som nyss har försvarat dig inför sin korkade pojkvän ber dig sådär kan du inte säga emot. 

På måndagen så var jag först osäker på om vi verkligen var ihop nu, jag och Richard. Men den funderingen klarnades snart upp när en av hans kompisar frågade samma sak, och Richard svarade med att ge mig en stor kyss mitt inför allihopa.

   Jag hade min första pojkvän.

   Det är verkligen någonting som jag skulle vilja rekommendera. Varje rast fick sin egen lilla stund av pirr tillsammans med honom och jag kände mig uppskattat på ett helt nytt sätt. Det var som om min kropp inte längre tillhörde mig, utan Richards händer, och hans kropp tillhörde mig. Han hade otroligt mjukt hår, han måste använda något magiskt schampo eller nåt. Jag kunde inte låta bli att röra vid det så fort jag fick chansen.

   Jag visste inte riktigt vad Tony tyckte om det här, han verkade rätt likgiltig. Han hade kanske förutsett det hela tiden. Min mamma och Leah blev i alla fall helt till sig, fast på helt olika sätt. Mamma fick lätt panik och började prata om tonårsgraviditet och om hur viktigt det var att skydda sig. Ganska överdrivet. Det tog flera timmar innan jag lyckades övertyga henne att varken Richard eller jag tänkte på sånt.

   ”Inte nu kanske.” svarade mamma, med vilt uppspärrade ögon.

   Herregud. Såhär reagerade hon inte när Miles fick sin första tjej, den där slampan som jag glömt bort namnet på. Hon som var helt blond och som ingen tyckte om, inte ens min bror själv.

   Sedan var det Leah, ja. Hennes frågor var lika intima som mammas fast hon ville ha precis motsatta svar.

   ”Har du sett honom utan tröja?” undrade hon i telefonen.

   ”Vi har varit ihop i en dag.” upplyste jag henne om.

   ”Ändå.” insisterade hon. ”Ta med honom till ett badhus, då får han chansen att checka in dig i bikini också.”

   ”Så att han kan se min enorma, utputade mage?”

   ”Killar tycker om när tjejer har lite hull, det är nya grejen!”

   Jag skrattade åt henne. ”Nog om mig nu, vad händer där hemma?”

   ”Vaddå nog om mig, tro inte att du slipper undan så lätt!” försäkrade Leah mig om.

   Jag var tvungen att ge henne ytligare tio detaljer om Richard innan hon kunde gå vidare.

   ”Jo, det är slut med Erik nu… Asså han var så himla respektlös så nu är jag tillsammans med David istället, så han är så het! Och vi…”

   Hon fortsatte hela kvällen tills min telefon fick slut på batteri.

Blickarna som Lindsay sköt mot mig var allt annat än vänliga. Hat och avundsjuka, skulle jag beskriva det som. Nu var det inte bara det att jag fullständigt ägde ut henne på lektionerna, nu hade jag också en pojkvän (någonting hon saknade). Hon verkade också vara fast besluten att ta honom ifrån mig.

   På idrotten för exempel. Hon klädde sig i ett tajt, mycket urringat linne och fick alla killar att tokglo på henne. Men hon tittade bara mot Richard, log bländade mot honom och kastade med håret åt hans håll. När hon fick chansen pratade hon också med honom, om hur ansträngande gympan var och om hur mycket hon svettades.

   Bitch please. Han bryr sig inte. 

Jag vet att jag är sämst i hela, hela världen på att uppdatera. Förlåt så mkt för det, jag är helt enkelt glömst och prioterar annat än den här berättelsen. Men tack till er få som läser den och hoppas att ni kommer stå ut med den till slutet :)

På fredagen fanns det inga fler engelska lektioner, eller No, så jag drog till gänget istället. Det var inte särskilt underhållande. De var sura för att jag varit borta så mycket i veckan och tjatade om cigg hela tiden. Man kunde inte riktigt prata med dem om någonting över huvud taget, allt de gjorde var att gnälla och tjata.

   När vi slutligen fann någonting att göra (snatta lite öl) så blev det i alla fall lite roligare, men sedan bestämde sig de andra för att smyga in på ett disco. Jävligt utråkande, så jag tog min del av bytet och for hem. Jag hade inte kunnat ta bilen idag, morsan behövde den tydligen, så därför tog jag bussen tillbaka.

   När jag gick den sista biten gjorde jag det drickandes och ganska snart hade världen börjat snurra och jag gick vilse (man behöver vara lite packad för att kunna gå vilse i Redleave). När jag började vingla satte jag mig på betongräcket till en bro, eller tunnel eller nåt, och fortsatte att hälla i mig där.

   Natten var tyst, vilket för en gångs skull var bekvämt, men så stördes den tystnaden av ljudet från klappande skor. En vit liten varelse uppenbarade sig och stannade en bit ifrån mig, tittades.

   ”Miles?” sa den lilla varelsen förvånat.

   ”Sofia!” ropade jag högt, nu när jag kände igen henne. Min världssyn var lite suddig. ”Kom, min vän!” Jag började fnittra efter det, min vän lät så överdrivet gammalmodigt.

   Hon kom fram, med armarna i kors och stirrandes mot ölburken. ”Varför dricker du det där?”

   ”För det är gott!” Jag tog en till klunk och såg sedan på henne. ”Smaka!”

   Hon rynkade på näsan åt burken jag räckte fram. ”Jag tror inte det.”

    ”När man väl vant sig smakar det inte råttpiss längre.” försäkrade jag.

   ”Men varför fortsätter man när första klunken är så vidrig?” frågade hon.

   ”Därför att hela ditt gäng står bredvid och hejar på dig.” förklarade jag, tillbakablick från den gamla tiden i Olympia. ”Och du dricker mer och mer och sen ba poff!” Jag slog med handflatan mot låret, så att det smällde. ”Så är du fast.”

   Hon sa ingenting, bara såg från mig till min ölburk. Jag räckte henne den, så häftigt att en del av innehållet skvätte ut över handen.

   ”Smaka.” upprepade jag. Hon tvekade. ”Kom igen, en klunk gör dig inte såhär.” Jag gjorde en gest mot mig själv.

   Mycket långsamt tog hon burken och smuttade lite försiktigt på den. Hon spottade genast ut den igen.

   ”Likelsen med råttpiss var inte helt felaktig.” sa hon, fortfaranade fräsande.

   ”Se vilken tjänst jag har gjort dig nu.” Jag tog tillbaka ölen. ”Nu behöver du aldrig mer känna dig frestad att smaka alkohol, för du vet att det är äckligt och du behöver aldrig bli som jag!”

   ”Jag har aldrig varit frestad.” protesterade hon.

   ”Inte?” Jag höjde ett ögonbryn. ”Varför smakade du då?”

   Hon öppnade munnen men fick inget svar. Jag gav henne en menande blick och drack upp det sista.

   ”Nu måste jag dra mig hemåt, flicka lilla.” sa jag och hoppade ner från betongen. ”Vars ligger affärsområdet, förresten?”

   Hon pekade och jag började vingla åt det hållet. Över axeln ropade jag: ”Ses på måndag!”