Fingtic's

Jag hade nyss avslutat dagens samhällstjänst när jag såg Sofia svansa förbi. Jag sa hastigt hejdå till James och joggade fram till henne. Hon gick med händerna i kjolsfickan och hade tydligen inte sett mig innan jag hälsade.

   ”Åh, hej Miles.” svarade hon. ”Avslutat dagens arbete?”

   ”Japp.” svarade jag. ”Nu har jag ledigt resten av veckan.”

   På avstånd busvisslade James åt oss.

  ”Vem är det där?” undrade Sofia och sträckte på sig för att kunna se över min axel.

   ”Ärsh, bara en stor idiot som jag tvingas jobba med.” Jag sa det sista högt så att han skulle höra mig, men han bara flinade till svar.

   ”Vart är du på väg?”

   ”Trädet.” svarade hon. ”Har du lust att hänga med?”

   Nåväl, jag kunde ju faktiskt säga till mamma att samhällstjänsten dragit över idag.

   Vi promenerade lugnt, pratade om film och plugget. Det sista var mer en diskussion, eftersom jag hatade skolan och hon tog det på största allvar. När vi lämnat det ämnet (jag vann, enligt mig i alla fall) undrade hon om jag läst någon bra bok på sistone. Där brast jag ut i gapskratt.

   ”Tjejen.” tänkte jag säga, men ångrade mig i sista sekund. Hon var inte en tjej. Hon var något finare, ädlare. ”Flicka.” sa jag högt. ”Jag läser inte.”

   ”Du kanske bara inte har hittat din genre än.” sa hon.

   ”Min genre?” Jag höjde ett ögonbryn.

   ”Ja, det du är intresserad av. Din typ av böcker. För exempel, jag tycker om böcker som har spänning och romantik, Emmanuel tycker om western, vad tycker Miles om?”

   ”Tycker Emmanuel om western? Va fan handlar western om?”

   Hon gav mig en menande blick. ”Vad tycker du om?”

   Jag bara ryckte på axlarna. ”Jag läser inte, punkt.”

   Vi gick tysta en stund, med löv prasslande under skorna och Sofias kjol som fladdrade lätt. Den här gången var hon klädd i en blå med små, små färgglada prickar, och hon hade dessutom på sig en vit, tjockare jacka. Fin som vanligt.

   ”Vet du vad.” sa jag. ”Jag skulle vilja se dig utan klänning.”

   Hon tvärstannade och stirrade på mig med chockerade ögon. ”Ursäkta?”

   Jag skrattade till när jag insåg hur hon hade tolkat det. ”Nej, inte så. Jag menar i vardagliga kläder. Typ, jeans, eller mjukisbyxor. Utan finkläder.”

   ”Jaha.” Hon rodnade hastigt. ”Jag brukar ha mjukisbyxor ibland. När jag är hemma, och bara kopplar av.” Sofia tvekade lite, sedan lade hon till: ”Mina föräldrar vill att jag ska vara fin när jag är ute bland folk. Visa en god sida.”

   ”Och då gör du som dina föräldrar säger?” Jag höjde ett ögonbryn.

   ”Det betyder mycket för dem.” Hon ryckte på axlarna. ”Det är inte en särskilt stor uppoffring, att klä sig stiligt.”

   ”Sofia!” hördes en arg röst bakom oss.

   Vi snodde runt och vem var det om inte Emmanuel, som kommit för att ställa till trubbel. Jag orkade verkligen inte med honom nu, så jag sa adjö till Sofia och gick. Bakom ryggen kunde jag höra honom utbrista:

   ”Varför umgås du med honom? Han stal din pappas bil, om du förträngt det.”

   ”Jag har inte glömt det, men jag anser att alla förtjänar en andra chans.”

   Han svarade på det, men jag hörde inte. Brydde mig inte. 

 

 

Sofias klänning