Fingtic's

Dagarna gick och blev fredag. Sofia hade varit kyligare mot mig än vad hon brukade vara, men jag kände ändå att det var på väg mot det normala igen. Emmanuel dock, han såg ut som om han ville utmana mig på revolverduell.

   Idag jobbade jag två timmar, sedan skulle jag åka till caféet. Jag ville verkligen inte hamna på militärskola, så jag skulle göra som mamma sagt.

   ”Vad ska du gå då?” frågade James. De senaste dagarna hade jag tagit med mobil och hörlurar, som jag hade delat med honom.

   ”Vad menar du?”

   ”Du sa ju att du var sjutton, vilket college ska du gå?”

   Jag grimaserade. ”Inget. Jag hade inte tänkt gå på college.”

   James slutade arbeta och såg allvarligt på mig. ”Varför inte?”

   ”Jag vill inte. Det känns inte som rätt för mig.” sa jag, lite förvånad över hans reaktion.

   Han vände skurborsten i handen. Idag tvättade vi bort ett annat klotter, ett fult på en toalett. ”Vet du vad, Fingtic.” Han hade kallat mig det ända sedan jag avslöjade det. ”College är nog inte så dumt. Det leder till ett jobb du vill ha, något du är intresserad av. Jag tycker att du ska ta chansen om du har den. Tro mig mannen- du vill inte hamna på en fabrik.”

   Mamma hade sagt likande till mig, samma sak med lärare och pedagoger, men det här var första gången som jag verkligen lyssnade, för nu kom det inte från någon vuxen som inte hade någon aning om hur det var att vara ung idag. Det kom från någon som hittills har visat sig att vara ganska förståndig.

   Jag nickade, visade att jag hade lyssnat, och sedan bytte vi ämne.

Inne på caféet var det fullt med liv, nu på fredageftermiddag. Det var en kö till kassan och de längst bak började bli otåliga, så jag gjorde mitt bästa för att klara av beställningarna så fort som möjligt. Jag hade börjat fått in det lite mer och lärt mig att det var bäst att inte säga så lite som möjligt till kunderna, för de verkade alltid uppfatta det som en förolämpning.

   När alla slutligen fått sina sockerbomber och satt sig ner för att lägga på några kilon, öppnades dörren och de tre mest osannolika killarna kom in.

   Emmanuel och hans två bästa vänner som jag aldrig orkade lära mig namnet på, flinade dumt och såg sig omkring i salen med en nervärderande blick. Jag kände hur jag mörknade. Han hade helt klart kommit hit för att jävlas.

   ”Nämen.” sa han med spelad förvåning. ”Är det inte Miles?”

   Han kände sig väldigt bekväm här, han var lättsammare än vanligt.

   ”Nämen hejsan.” sa jag med samma ton. ”Är det inte Ethaniel? Eric? Ewan? Ledsen, jag kan aldrig lära mig ditt namn.”

    Han tog ett lugnande andetag och böjde sig över kakorna. ”Få se… vilka är fullkorn?”

   ”Ingen.” sa jag kort.

   ”Det var synd.” Han stod tyst i tre minuter och låtsades fundera. ”Jag tar väl cappucino då, eller en latte, eller…” Han fortsatte att ändra sig  men istället för att låta mig irriteras, som han ville, lutade jag mig tillbaka och spelade på mobilen. Då kom han på att han inte ville ha något, och hans och hans vänner gick ut.