Fingtic's

Med Elles uppmaning om att skita i allas blickar, försökte jag också göra det. Jag gav mig själv tanken De har fel, jag har rätt och höll den inom mig när jag gick in i klassrummet. Tanken passade inte alls in i sammanhanget men den fick mig att verka likgiltig mot de andra. Jag vågade inte möta Sofias blick, trots att jag ville. Jag ville ge henne någon bortförklaring, som att jag var aspackas eller något, men bara tanken på att hennes bruna ögon kunde vara föraktfulla fick mig att krympa ihop. Av någon dum, oförklarlig andleding var jag livrädd för det.

   Men på rasten sökte hon upp mig. Jag satt vid en bänk och klottrade en The White Stripes text bänkskivan, när hon plötsligt satt framför mig. Min puls höjdes löjligt högt och jag fortsatte att titta på mina nerskrivna ord.

   ”Jag trodde inte att du ville prata med mig igen.” sa jag så lugnt jag bara kunde.

   ”Det tänkte jag inte heller.” svarade hon. ”Men sedan fick jag läsa förhöret på den unga mannen som körde, och han sa att ni varken tänkte sälja bilen eller behålla den för er själva. Han sa att det bara var ett ’impuls rån’. Så jag undrar…” Jag mötte hennes blick och fick se att den var funderande. ”Varför gjorde ni det?”

   Jag lutade mig tillbaka, med normal puls igen. Hon var inte arg. Jag hade kvar min vän. Lättnaden var så stor att jag fick kämpa för att inte visa den öppet.

   ”Låt mig ställa en motfråga.” sa jag. ”Varför klättrar du upp i trädet? Du vet att det är farligt. Du vet att det ät dumt att vara sådär högt upp. Så varför gör du det?”

   Hon rynkade pannan. ”För utsikten.”

   Jag flinade ironiskt. Hon förstod inte vad jag var ute efter. ”Fin utsikt kan du få från ett plan också. Vad är skillnaden mellan ett säkert plan och tunna grenar?”

   Hennes ögon blev en storlek större. Hon förstod vad jag menade. ”Grenarna är farliga. Att vara i dem är en risk.”

   ”Du vet att du kan falla.” fyllde jag i. ”Därför slår ditt hjärta hårdare, därför blir det hela spännande.”

   ”Ni stal bilen för kickens skull.” Hon nickade och satt tyst en stund. ”Hur var det?”

   Jag log ännu större. ”Underbart.”

Just när jag gick runt och var överlycklig för det här fick jag ett sms: Samhällstjänsten skulle börja i morgon, samlas vid tunneln som leder till Riverstreet (alltså det fattiga området, som inte har någon flod som helst). Alltså skulle jag enligt mammas hot jobba hos henne idag.

   ”Ditt jobb…” berättade mamma när jag kom hem. ”…är att stå i kassan, ta emot pengar, ge dem deras beställning, hämta disk och gå runt och fråga om folk vill ha påtår. Kom ihåg att det är gratis.”

   Jag hummade till svar och ställe mig bakom disken, där det fanns en gammal kassapparat som mamma köpt på loppis, och massor av bakelser. Caféet hade bara en kund just nu, som satt och drack kaffe.

   ”Och kom ihåg att vara trevlig.” lade mamma till mjukt. Hon hade pratat försiktigt med mig hela dagen, hon kanske skämdes lite över sitt utbrott igår. Men hon tog inte tillbaka något.

   Sedan lämnades jag vid kassan, tills mannen gick och jag blev beordrad till att hämta hans kaffekopp och skruva hans bord. Sedan fick jag ta emot en kund, och efteråt fick jag skäll (vad är det för fel med att säga Du verkar vara van vid att äta såhär mycket socker?) och efter ytligare några kunder (som jag sa så lite som möjligt till, och som viskade när de satt sig vid bordet om något om en bil) fick jag slutligen gå och lägga mig. Jag suckade tungt.

  Hädanefter skulle varje dag bli såhär.