Fingtic's

Nästa vecka satt vi alla i bilen, jag körde, Sofia satt bredvid mig och syrran delade baksätet med James. Vi var på väg till en konsert, och efter den skulle vi spendera natten på ett hotell.

   Jag och Sofia hade varit tillsammans i två veckor nu. Ingenting hade lugnat ner sig i byn. Jag fick fortfarande hatiska blickar från människor, och jag brydde mig fortfarande lika lite.

   Det hade varit tänkt att Tony skulle med, och att han skulle dela rum med James och Elle. Men han hade blivit sjuk, så min syster och bästa vän fick dela rum själva. De verkade tycka att det var lite obekvämt, men det skulle bli bra. Jag ville dela rum själv med Sofia. Inte för att jag planerade att ligga med henne eller nåt. Jag visste att hon inte var redo för det än. Men att ligga sked med henne var trevligt nog.

   Jag höjde musiken när My Doorbell, en låt av The White Stripes dök upp, och Elle och James började genast sjunga med. Jag stämde in och Sofia skrattade åt oss. Vi sjöng högre och högre tills vi skrek ut orden. Sofia kunde inte texten, men försökte vifta med armarna så gott det gick och vara någorlunda delaktig.

   Sången dog sedan bort och i baksätet petade Elle på James, och tittade sedan oskyldigt ut genom fönstret. James petade henne tillbaka, sedan petade Elle lite hårdare, och så fortsatte de. Snart kittlade James min syster så att hon skrek mellan skrattattackerna.

   ”James, låt henne va.” bad Sofia leende.

   ”Nej, fortsätt!” invände jag. ”Heja James!”

   Snart skrattade vi alla så att jag knappt kunde koncentrera mig på vägen. James släppte min syster tillslut, båda leende. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till rodnaden i deras ansikten och glimten i deras ögon. Tanken om att de skulle ha någonting på gång for igenom mitt huvud, men jag sköt snabbt bort den. Såklart inte. Det skulle bli jätteknäppt. Min bästa vän, med min syster? Knappast.

   Men de verkade trivas med varandra. Och faktum är att de ofta sneglade på varandra, skrattade alltid åt varandras skämt även om de inte var bra, reagerade på den andres namn…

    Sofia märkte att jag blivit allvarlig och tog min hand mellan sina egna. Jag inbillade mig. Förstås.

   Bandet var hur som helst helt awsome. Inte Dropkick Murphys kvalité, annars hade inte biljetterna varit så billiga, men helt klart värt sin slant. Och Sofia verkade tycka om det mer än vad jag hade väntat mig. Visst var det uppenbart att hon var lite obekvämt, där hon stod i sin klänning bland andras nitar, men hon sprang inte ut skrikande.

   När konseren var slut var vi också det, och det knappt att vi lyckades släpa oss till hotellet innan vi somnade på våra sängar. 

Jag satt framför datorn och var inne på en hemsida där man kan se alla punkband som håller konserer i USA. Det var ett som hette Big Red Machine skulle spela bara någon mil bort. Tänk om vi kunde dra ihop ett gäng och åka dit, sedan sova över på ett hotell?

    Dörren till lägenheten öppnades. ”Miles?” ropade jag prövande.

   ”Nej, det är James.”

   Han letade väl också efter min bror. ”James, kom hit!”

   När han kommit in i mitt rum pekade jag på min dataskärm och han läste det som stod där. Jag berättade om min plan.

   ”Skulle inte det vara grymt, om vi åkte dit, såg dem och sedan fick njuta av en hotellfrukost?”

   ”Jo.” sa han uppspelt.

   ”Vi drar med Miles, Tony, och Sofia! Hon ser inte ut som punk-typen, men hon kan uppskatta det i alla fall.”

   ”Ja.” sa James, med ett konstigt tonfall som om han egentligen inte tyckte att det var bra idé. Jag ignorerade det.

   ”Kolla, här är lite fakta om dem.” sa jag och klickade upp en ruta. James lutade sig närmare för att läsa. Det rusade till i kroppen av hans närhet. Faktum är, att den känslan hade jag börjat få av honom allt oftare på sista tiden. Jag försökte låta bli att tänka på det, men känslan kom alltid tillbaka.

   ”Det låter lovande.” sa James. ”Finns det något klipp med dem?”

   Vi hittade ett, lyssnade på det, och bestämde att vi skulle se det bandet om vi så måste kidnappa de andra. James hade satt sig på min säng och jag snurrade runt konstorstolen så att jag satt vänd mot honom, och svingade upp benen på sängen. Jag fick ett sms från Miles om att han skulle bli sen hem, vilket jag meddelade vidare till James.

   Det blev en liten pinsam tystnad medan jag lade märke till att han sprejat in lite blått i sin tuppkam idag. Det var väldigt fint. Han hade fått det att se ut som att det blåa tonade ut i det svarta, som att de två färgerna smälte ihop. Jag kom på mig själv med att undra hur det skulle kännas att röra vid det där håret.

   ”Om du fortfarande vill ha den där graffitimålingen, är jag fortfarande villig.” sa James.

  Jag log mot honom. ”Du är för snäll.”

   ”Betyder det ja?”

   ”Det betyder att jag inte kan säga ja förrän jag kan betala dig.”

   ”Du behöver inte betala mig! Ni gav mig redan nog för det där trädet. Kan jag inte få göra dig en tjänst? Det finns inget annat jag kan ge dig.”

   Jag kände på armbandet, tänkte att han hade fel. ”Du har redan gett mig din vänskap, James. Mer kräver jag inte.”

   ”Vänskap, ja.” sa han och hade det där märkliga, ogillande tonfallet igen. ”Mm.”

Jag svävade bland molnen. Sofia var min flickvän nu. Min flickvän. Och jag ville aldrig lämna hennes sida.

    Jag hade fortfarande svårt att tro att det var sant. Gång på gång måste jag säga till henne att jag älskade henne, så att jag kunde höra att hon älskade mig tillbaka. Gång på gång måste jag kyssa henne för att få gensvar genom hennes läppar.

   Så fort vi kunde spenderade vi tid tillsammans. Efter skolan följde hon med mig hem, pluggade i caféet medan jag jobbade. Sedan så såg vi film på kvällen tills vi somnade i soffan, i varandras armar. Sofia var nästan aldrig hemma längre. Hennes föräldrar var rasande på henne.

   ”De skriker på mig jämnt.” sa hon. ”Hotar med att ta bort min collegefond, bränna alla mina kläder, jag vet inte vad mer. Jag bryr mig inte. Jag har egna pengar, eftersom mina bidrag aldrig har tagits ut utan satts på mitt personliga konto, och de kan bränna alla kläder de vill. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag är med dig. Jag tänker aldrig ge bort det.”

   ”Jag är ledsen över att de reagerar såhär.” sa jag. Jag visste att det plågade henne.

   ”Jag med.” Tårar kom upp i hennes ögon, men hon kämpade ner dem. ”Jag önskar bara att de kan inse en dag att…” Hon suckade bara.

   Jag ville muntra upp henne, fara med henne någonstans som ett par. Så efter att vi varit ihop en vecka (bästa veckan i mitt liv!) tog jag med henne till en picknick i grannstadens park.

   Det var egentligen lite för tidigt för att ha picknick, marken var lite för blöt.  Men vi brydde oss inte. Vi satt under en stor ek och kände oss helt isolerade från omvärlden.

   Jag hade gjort mackor och bakat en kladdkaka till efterätt. Vi vräkte i oss maten och sedan lade jag mig ner på filten. Sofia lade sitt huvud mot min bröstkorg och jag slöt henne i mina armar. Det pirrade i min kropp och jag njöt av känslan. Känslan av trygghet som hon gav mig.

   ”Jag skulle kunna somna, här och nu.” mumlade jag.

   ”Bästa jag väcker dig, då.” sa Sofia, och lyfte sitt ansikte mot mitt.

   Jag hade vant mig vid hennes kyssar, vid hur hennes läppar kändes, men aldrig skulle jag vänja mig vid den hetta som de sände genom mig. Varje gång fick de alla tankar att fly ut ur huvudet och lämnade kvar begäret efter henne.

    Jag tryckte henne mjukt närmare mig och strök undan hennes hår. Hon tog mitt huvud mellan sina händer, smekte min kind och min hals, fick huden att brinna lätt. Jag strök med fingrarna längs med hennes rygg och armar.

   Jag ville aldrig att kyssen skulle ta slut, men vi måste ju dra oss ifrån varandra tillslut. När vi gjorde det var hennes ögon bara någon decimeter ifrån mina. De var mjukare än någonsin och jag skulle aldrig tröttna på att se in i dem.

   Hon var så vacker.

Jag hade trott att ryktet om att jag varit otrogen mot Richard skulle bli det största som Redleave någonsin skvallrat om. Men det var ingenting jämnfört med nyheten om att Miles och Sofia blivit ihop.

   De berättade för oss på lördagsmorgon och efter lunch var det över hela byn. Jag var såklart glad över deras skull: De passade perfekt ihop, men jag hade trott att Sofia aldrig skulle inse det. Men det fanns de som inte kände likadant.

   På skolan var nästan alla team Emmanuel. Det var synd om honom, som fått sin tjej stulen. På caféet var alla, förstås, team Miles. Där tyckte alla att det var bra att Sofia insett vilken skithög Emmanuel var, och äntligen fått någon som förtjänade henne.

   Men allt skvallrande verkade inte nå paret i fråga. Jag hade aldrig sett min bror så lycklig förut. Han log nästan hela tiden och var alltid på glatt humör. När så Sofia kom in genom dörren skyndande han fram till henne, kramade om henne och kysste henne inför alla. Hans ögon tindrade hela tiden, smärtan i dem var bortblåst, och hans mardrömmar hade halverats.

   Sofia hade också blivit gladare. Självsäkrare. I hennes ögon fanns samma sken och hon hade blivit livligare. Som om glöden inom henne nu hade flammat upp till en ordenlig låga.

   De höll varandra i handen så fort de fick chansen och sitta med varandra i soffan och se på film tills det ljusnade ute. Det var irriterande, eftersom jag inte kunde sova ordentligt p.g.a tv-ljuden, men jag lät det va. Jag visste hur länge Miles hade suktat efter att vara med Sofia.

Jag och James satt med varandra på caféet och betraktade paret. Jag stod bakom disken, James satt på andra sidan och Miles och Sofia satt vid ett bord och pratade med varandra. Sofia skrattade högt åt någonting som Miles sa.

   ”Jag trodde aldrig att det där skulle ske.” sa James. ”Miles sa rakt ut till mig att Sofia aldrig skulle välja honom före Emmanuel.”

   James var förresten, väldigt fin idag. Han hade på sig en ny väst med ett tryck på baksidan som han säkert gjort själv. Han var så talangful.

   ”Han trodde väl fel, turligt nog.” konstaterade jag.

   ”Han förtjänar det här.” sa James. ”Efter allt han gått igenom för den där tjejen, förtjänar han att få henne tillslut.”

   ”Du sa det.”

   Jag räckte honom hans kaffekopp, och när jag gjorde det nuddade jag hans hud för en sekund. En märklig känsla rusade igenom kroppen, som jag inte hann tänka över innan Tony kom in i caféet. Han log när han såg Miles och Sofia, innan han kom fram till mig och beställde en morotskaka.

   ”Jag visste alltid att de skulle få varandra tillslut.” sa Tony.

   Jag och James protesterade.

   ”Nej, jag visste det!” invände Tony. ”Jag kände det på mig. Precis som jag känner att…” Han såg mellan mig och James och hejdade sig. ”Ärsh, jag glömde vad jag skulle säga.”

Jag låg vaken i min säng, klockan var väl närmare nio. Jag borde plugga, men jag kunde inte koncentera mig. Jag kunde bara tänka på kyssen. På allt jag sagt till henne, att jag hade vågat. Jag kände mig stolt över mig själv, och kände mig lättad över att det var gjort. Samtidigt gjorde det ondare i mig än någonsin förr. Men jag antog att jag måste lära mig att leva med den smärtan.

   Så hörde jag någonting knacka på mitt fönster. Först var jag säker på att jag inbillat mig, men sedan kom det igen. När jag då vred huvudet fick jag syn på Sofia, som satt i trädet utanför mitt rum.

   Jag studsade upp ur sängen med ett bankanade hjärta och skyndade mig fram för att öppna. Jag trodde inte att hon ville träffa mig igen, att hon inte ville vara vänner längre efter det som hänt. Vad i hela gjorde hon utanför mitt fönster?

    ”Hej.” sa hon när fönstret var öppet. ”Ehm… Vill du komma ner?”

   ”Va?” sa jag dumt, distraherad av hennes minspel. Uppspelt, men också nervöst.

   ”Kom ner.” sa hon bara och sedan klättrade hon ner för mitt träd och väntade på mig på marken. En aning förvirrad följde jag efter, med miljoner frågor på tungan.

   ”Sofia, varför…”

   ”Vänta.” bad hon. Hon var blek, eller var det bara månljuset? ”Jag… jag har insett nu att du hade rätt, Miles. Du hade rätt hela tiden.” Hon log nu, det leende hon hade när hon tyckte att hon varit korkad. ”Jag… jag älskar dig med.”

    Världen tynade bort och tiden stod stilla. Jag stirrade förstenad på Sofia. ”Hörde jag rätt nu?”

   Hon log ännu större. ”Ja. Jag älskar dig tillbaka. Jag älskar att du skriver låttexter på bänkarna. Jag älskar hur du kommer ihåg varje kund på caféet, minns vad de brukar beställa och att du inte bryr dig ifall de har med sig några kronor för lite.

   Jag älskar hur du har förändrats under den tid jag känt dig. Hur du har gått från att vara den enstöriga rebellen, till den ansvarsfulla personen du är idag.

   Jag älskar hur du tar hand om din familj, oavsett om det gäller att stoppa ett rykte eller jobba in pengar. Jag älskar att du alltid vågar säga vad du tycker, och inte låter någon trycka ner dig.

   Du är lika modig som din pappa, utan att du inser det. Du vågade stå upp mot Em, du vågade stå upp mot mina föräldrar, du vågade erkänna dina fel och du vågade släppa in mig. Det älskar jag.” Hon log, nästan lite sorgset och samtidigt… tröstande?

   ”Jag älskar dina demoner, för de får mig att förstå dig och får mig att känna mig närmare dig. Får mig att känna att du inte döljer något för mig. Ingen annan har varit så öppen mot mig förr.

    Jag älskar dina ögon. De har den vackraste nyans av blå jag någonsin sett, de glittrar alltid när de ser på mig, och det får mig att känna mig…” Hon tog ett djupt andetag. ”Du får mig att känna mig vacker på insidan. Och det älskar jag. Jag bara önskar att du kunde se hur vacker du är.”

    Jag hade tappat målföret. Jag kunde bara stirra på Sofia, medan allting sparkade helt galet inom mig. Lycka, framför allt, blandad med åtrå och rördhet. Jag visste det. Hon älskade mig. Mer än jag hade kunnat föreställa. Mer än i mina vildaste drömmar, vilket måste betyda att detta egentligen bara var en dröm. Snart skulle jag vakna.

   ”Förlåt för att jag var så trög.” sa Sofia nu med bedjande röst. ”Förlåt för att jag var så feg, och dum. Förlåt för allt jag tvingat dig att genomlida. Men nu ser jag, nu ser jag allt. Molnen har försvunnit och nu ser jag stjärnorna, Miles. Varenda en.”  

   Jag kunde fortfarande inte röra mig, bara se in i Sofias ögon som långsamt blev förtvivlade. ”Snälla, säg någonting.” bad hon.

    Jag vaknade till liv, lyckades röra munnen. ”Emmanuel då?”

   ”Dumpad.” log hon.

   ”Din föräldrar?”

   ”De har ingenting med det här att göra. Det här är mitt liv.” sa hon.

   En dröm. Förstås. Eller…?

   Jag tog ett steg emot henne och hon mötte mig halvvägs. Jag höjde långsamt handen mot hennes kind, strök undan ett par lockar. Sofia lade sina armar runt min nacke och sträckte sig mot mitt ansikte. Jag böjde mig ner och våra läppar möttes i en kyss.

   Den var allt som den förra kändes som: Brinnande, pirrande, blandat med en stor dos av lycka. Det sprakade i min mage, i hela min kropp, och jag började återfå rörelseförmågan. Min fingrar tovade in sig i hennes hår och hon drog mig närmare sig. Jag smekte hennes armar, hennes midja, hennes nacke, varenda bit av hud som jag kunde hitta. Eldarna blev vildare och kyssarna blev intensivare.

    Jag lyfte upp henne och hon krokade benen runt mina höfter. Jag backade så att jag kunde luta mig mot trädet som stöd, tog bara läpparna från hennes när jag behövde hämta andan.

   Slutligen, var stunden som jag aldrig trott skulle inträffa, här. Jag tror aldrig att jag hade varit så lycklig förut.

    Jag hade varit hennes så länge, och nu var hon äntligen min.

Jag gick tillbaka till Em. Vi blev sams igen och nästa dag bjöd han mig på det dyraste resturangen i staden bredvid, för att gottgöra det. Men jag var inte riktigt närvarande under middagen.

   Jag hade aldrig varit så förvirrad förut.

   Jag kände Miles’ läppar mot mina i varenda sekund, kunde höra honom berätta allt han älskade med mig. Jag hade vetat att han var kär i mig. Det hade jag förstått.

   Men att han älskade mig?

   Hans ord hade rört mig. Såklart. Jag förstår inte hur någon kan lägga märke till så mycket hos en annan människa, hur man kan se så mycket skönhet i någon annan. Jag kunde inte förstå hur han kunde se allt det här i mig. Lilla fega, veka, Sofia. I hans ögon lät det som att jag var den underbaraste personen i hela världen.

   Det var överväldigande att han såg mig på det sättet.

   Och sedan kyssen… Jag förstod inte vad som hände med mig under den. Jag hade tappat kontrollen fullständigt, allt mitt förnuft hade försvunnit och allt som funnits var begäret att vara så nära Miles som det bara gick. Jag hade aldrig känt så för Em. Betydde det att jag inte älskade honom?

   Betydde det att jag älskade Miles?

   Och det faktum att jag satt här med Em och inte honom, betydde det att jag var rädd för mina känslor? Som Miles sagt?

   Allt tänkande, alla frågor och förvirrande känslor, fick det att göra ont i huvudet och helst ville jag bara skjuta allting åt sidan. Glömma bort hur mycket Miles älskade mig, glömma bort hans leende och läpparna som bildade det, bara glömma allt och återgå till det som alltid varit.

   Det kunde jag förstås inte.

   ”Varför äter du inte, Sofia?”

   Jag tittade upp från min mat och såg på Em, som hade höjt ett ögonbryn. Jag bet mig i läppen, tänkte återigen på allt det som Miles sa, sedan frågade jag: ”Älskar du mig, Em?”

   Han höjde ögonbrynet ännu mer. ”Javisst.”

    ”Varför älskar du mig?”
   Han rynkade pannan, som han gjorde när han var irriterad. ”Vad är det för en fråga?”

   ”Kan du bara svara, snälla.” bad jag spänt.

   ”Men jag vet inte.” Han ryckte på axlarna. ”Du är väl söt. Och… Vi är från samma samhällsklass. Vi passar ihop.”

   Jag bara stirrade på honom, tom av besvikelse. Jag spelade åter upp Miles’ tal för min inre syn. Det var inte ens jämnförbart med det här. Em såg bara ytan på mig, medan Miles såg allt. Varför hade det tagit så lång tid för mig att inse det? För nu förstod jag. Nu såg jag allt, som Miles sett hela tiden. Det som jag vägrat att inse.

   Jag reste mig upp och tog på mig kappan, avbröt Em’s protester med: ”Jag är ledsen Em, men jag håller inte med dig. Vi passar inte alls ihop och därför kan jag inte vara med dig längre. Det är slut.”

   ”Vänta… Va?” sa han dumt, rynkade pannan igen. ”Vad håller du på med?”

   ”Det jag borde ha gjort för så länge sedan.” Jag fick ett leende på läpparna, medan en känsla av befrielse spred sig inom mig. Hur dum hade jag inte varit, som gråtit och velat komma tillbaka till honom? Varför hade jag varit så blind? Han älskade mig ju inte!

   Jag gick ut ur resturangen, för att träffa den jag verkligen hörde ihop med.

Jag gick med raska steg emot trädet, där Sofia bett mig att möta henne för hon hade någonting hon ville prata om. Jag visste vad. Emmanuel. Hon skulle berätta för mig om hon skulle gå tillbaka till honom eller inte.

   Jag hade ställt upp ett ultimatum till mig själv. Om hon inte skulle tillbaka, behövde jag inte göra någonting. Men om hon valt att göra det skulle jag berätta för henne om vad jag kände.

  Det fanns många svar till varför jag tvingat mig själv till det här. Först och främst, för att min kärlek till henne blivit större. Sedan jag sett hur hon reagerade på mina mörka sidor, hade min kärlek till henne växt tills den fanns i varenda nerv i min kropp. Den var outhärdlig.

   Sedan, för att hon inte visste hur mycket jag älskade henne. Hon förstod inte hur stor del hon var av mig. Den där gången jag försökt kyssa henne var inte nog, inte ens nära, till vad som pågick inom mig.

   Och slutligen, jag skulle aldrig kunna låta henne gå tillbaka utan att veta att jag hade försökt. Att jag i alla fall försökt, på alla möjliga sätt. Kämpat till sista blodsdroppen.

   Hon stod under trädet, som hon sagt, klädd i en blå klänning. Blå, vad symboliserade det? Lugn? Var det bra för min del?

   ”Hej.” sa hon lågt när jag kom nära henne. Jag hälsade tillbaka. Sedan rådde en stunds tystnad innan Sofia förklarade att Emmanuel hade ringt henne. Bett om ursäkt. Han hade också sagt att han bett om ursäkt till mig för ”händelsen”, och jag nickade för att bekräfta att det var sant. Jag lyssnade inte riktigt längre, för jag försökte kontrollera nervositeten som flammat upp inom mig.

   Nu gällde det. Må det bära eller brista. Bara säg det, det är väl inte så svårt?

  Jo, det var det. Det kändes som att tungan häftat fast sig i gommen.

   ”Okej… Men, då går jag nu.” sa Sofia och vände sig om. Då vaknade jag till.

   ”Sofia!”

   Hon vände sig om.

   ”Ja?”

   ”Jag älskar dig.”

   Hon blinkade förvirrat och stirrade på mig. ”Vad sa du?”

   ”Jag älskar dig.” upprepade jag. Klumpen i magen hade släppt och det var plötsligt inte jobbigt längre. ”Jag älskar hur du trummar med pennan när du tänker. Jag älskar hur du har ordning på allting, och behandlar dina böcker som dina barn. Jag älskar att andledningen till att du tycker så mycket om Disney, är för att de alltid slutar lyckligt.

   Jag älskar att du är smartast i klassen utan att du ens vet om det. Jag älskar att du inte ser ner på folk för att de är fattigare, som dina föräldrar gör. Jag älskar hur du alltid försöker se det bästa hos människor, och alltid ger dem en andra chans.”

   Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte: ”Jag älskar ditt intelligenta sätt att prata, ditt enorma leende och ditt högljudda skratt. Men mest av allt… Så älskar jag hur du får mig att känna mig. Som om jag kan… rida ut stormarna, och… kasta om stjärnorna.”

   Så var det sagt. Sofia tog ett darrande andetag, och tusen känslor fanns att läsa i hennes ögon. ”Miles…” började hon med en plågad röst.

   ”Vänta.” avbröt jag henne. ”Det är en sak till.”

   Jag tog ett steg närmare henne, lade en hand mot hennes mjuka kind och kysste henne, innan hon hann dra sig undan.

   En flod av hetta rusade igenom min kropp, landade i magen och fick varenda nerv att spraka av lycka.  Hjärtat rusade genast iväg och blodet brann i mina ådror, på ett underbart sätt.

   Sen besvarade hon mig kyss. Och alla känslorna blev tusen gånger starkare.

   Tankarna trasslade ihop sig och jag glömde hela omvärlden, glömde allt som hette problem. Allt som fanns var ruset i min kropp, branden i den och Sofias varma läppar mot mina. Jag lindande in handen i hennes mjuka lockar, så som jag så länge drömt om att göra, och lade den andra handen runt hennes midja, drog henne närmare mig. Varenda millimeter av luft mellan oss verkade plötsligt outhärdlig.

   Hon var så nära mig, hon var överallt, en del av mig. Hennes kropp mot min, hennes läppar mot mina, det var underbart och jag ville aldrig att det skulle sluta.

   Men Sofia drog sig undan. Eller snarare, så knuffade hon undan mig. Hon flämtade andfått, precis som jag. Men den totala lyckan som spirade inom mig fanns inte i henne ögon.

   Varför inte? Jag hade ju fått beviset nu. Hon älskade mig tillbaka. Hon måste ju göra det, varför hade hon annars kysst mig tillbaka? Hon måste, hon måste!

   Nästa sak som ramlade ur mig hade jag inte alls planerat att säga: ”Välj mig istället för Emmanuel.” När jag ändå påbörjat gick det inte att sluta: ”Du känner likadant som jag, du är bara för rädd för att erkänna det för dig själv. Gå inte tillbaka till honom. Han älskar dig inte som jag gör. Ingen kommer någonsin att kunna älska dig lika mycket som jag gör.”

   Hon andas in darrande igen. Tårar blänkte i hennes ögon och jag ville gå fram och krama om henne, men visste att hon behövde rum nu. Så jag väntade, tårarna blev större och Sofia sa: ”Jag måste gå.”

   Hon gick förbi mig, vidare bort. Jag stod kvar, vände mig inte ens om. Sorgen som kom upp inom mig vad inte våldsam, snarare tung. Nu hade jag försökt allt men hon hade ändå vänt bort mig. Detta gjorde ont, och det förvärrades med vetenskapen om att hon kände likadant för mig. Vi kunde ha varit så mycket, om hon bara lät sig själv.

  Men jag hade i alla fall fått en kyss. Och det skulle jag leva på resten av livet.

 

 

 

Och jag ser hur vacker du är.

  Orden följde med mig i mina drömmar och fanns kvar hos mig när jag vaknade. Ensam. Sofia hade antingen gått när jag somnat, eller vaknat före mig. Men hon var kvar i huset, jag hörde hennes skratt från köket.

   Jag klädde på mig och gick ut i köket, där min flicka åt frukost med resten av min familj. Hon skrattade åt någonting min mamma sagt. Var det vara jag som såg det? Hur bra hon passade in här? Även med Elle, trots deras kulturkrock, verkade de trivas med varandra.

   ”Miles.” sa Sofia när hon fick syn på mig. ”Du måste erkänna dig besegrad. Din mammas pannkakor är till och med godare än dina.”

   ”Det har jag aldrig protesterat emot.” log jag och satte mig med dem.

   Jag gick igenom gårdagen om och om igen. Sofia hade verkligen sett alla mina sidor nu. Hon hade sett mig i mina värsta dager, när jag var som galnast, när jag var vild. Och hon hade inte backat. Hon hade funnits där för mig. Betydde det att hon älskade som jag älskade henne? Tanken fyllde mig med ett lyckorus.

   Men så hade vi Emmanuel. Det ständiga problemet. Enligt mig så hade han sagt sitt. Han hade bevisat att han inte förtjänade Sofia, på minsta vis. Men jag såg sorg i min flickas ögon. Jag såg att hon ville återförenas med honom.

   Vi följdes åt till skolan, pratade om vanliga saker, som om allting var vanligt. Men det var det förstås inte. Allting var förändrat, till det bättre. Och när Sofia gick med mig fick jag inte längre sånna där rysningar, och vattnet höll sig borta ur mina tankar.

   När vi kom till parkeringen såg vi Emmanuel på avstånd. Han såg oss också, men tittade bort fort och försökte inte låtsas om oss. Sofia drog ett darrande andetag och kämpade för att verka oberörd. Jag fick knyta handen hårt för att hindra den från att fatta hennes. För jag tror inte att hon skulle uppskatta det just nu.

   Några dagar gick och jag väntade på att Sofia skulle bli bättre, men hon blev bara värre. Varje dag blev hennes ögon tommare och jag hade kommit på henne flera gånger med att sitta med Emmanuels nummer uppslaget, utan att våga trycka på den gröna luren.

   Efter en vecka så ville jag dunka huvudet i väggen, p.g.a det jag var på väg att göra. Vad höll jag på med? Jag ville ju att inte Sofia skulle vara med honom, jag ville att hon skulle vara med mig. Jag ville att de skulle vara isär.

   Men samtidigt, stod jag inte ut med att min flicka led. Därför gick jag på fredag morgon fram till Emmanuel och sa att vi måste prata.

   Vi gick utomhus, till ett hörn på skolan. Solen sken, våren var här. Inte en dag för tidigt. Emmanuel stod med händerna i sina märkesfickor och jag pillade på min läderjacka, som snart var för varm för att ha.

   ”Om det här handlar om det där med havet, så var det inte mitt fel.” började han försvara sig, och jag kunde inte låta bli att rysa när han påminde mig om händelsen jag kämpade för att glömma varje vaken timme. ”Jag visste väl inte att du var typ störd när det gällde vatten.”

   ”Det här handlar inte om det.” sa jag trött. ”Det handlar om Sofia.”

   Han blev stelare, vaksam. ”Vad är det med henne?”

   ”Ingenting pågår mellan oss.” Jag fick tvinga ur orden. ”Hon har varit trogen mot dig varenda minut av sitt liv.”

   ”Säkert.” Han kisade misstänksamt mot mig. ”Varför skulle du säga så?”

   ”För att det är sant. Hon lider utan dig.” Hon var vilse utan det hon var van vid. ”Hon blir blekare för varje dag och är beredd att gå tillbaka till dig, om du bara låter henne. Jag råder dig att du tar den chansen hon gett dig.”

  Jag vände mig om och började gå iväg, men hejdade mig för det fanns mer som jag behövde få ur mig: ”Du förtjänar henne inte, vet du. Du gör misstag på misstag, visar gång på gång vilken jävla skithög du är, men hon är bredd att förlåta dig varje gång. Du skjuter bort henne, förolämpar henne, trycker ner henne, och hon står ändå vid din dörr. Ingen annan tjej kan förbise folks fel på det sättet.”

   Sedan gick jag därifrån så fort jag bara kunde.

Låt som inspirerat mig:

Jag hängde över en klippkant. Nedför mig rusade havet, med så höga vågor att de nuddade mig i fötterna. Emmanuel stod över mig, med en ängslig Sofia strax bakom sig. Han skrattade och började trampa på mina fingrar så att jag tvingades släppa, finger för finger.

   ”Em, sluta!” skrek Sofia bakom honom och försökte dra undan honom.

   ”Jävla hora!” svor Emmanuel, och knuffade Sofia som föll i vattnet med ett skrik.

   ”Nej!” ropade jag efter henne.

   Min pappa dök upp bakom Emmanuel. De två skrattade tillammans, som allierade, och sedan trampade de båda två på mina fingrar tills jag också föll ner i vattnet.

   Jag hann inte ta ett andetag och råkade itsället dra ner en munfull med saltvatten i lungorna. Jag fäktade runt med armarna, ville skrika, men inga ljud kom ur min mun. Jag såg Sofia flyta en bit från mig. Hennes kropp var helt livlös. Hon hade drunknat, precis som jag snart skulle göra. Allting blev mörkare omkring mig och snart var allt helt svart.

   ”Miles.” sa en orolig röst. ”Vakna, Miles, vakna!”

   Jag försökte komma undan den som drog i mig, skrek åt den att släppa mig.

   ”Miles!”

   Jag satte mig upp, slog upp ögonen och såg in i Sofias bruna. Men hon var ju död. Jag hade sett det själv, hon var död. Hon hade drunknat precis som jag själv hade gjort. Varför dog alla runt omkring mig?

   ”Miles, ta det lugnt.” sa Sofia och höll mitt huvud mellan sina händer. Hon var blöt, från vattnet som hon drunknat i. ”Det var bara en dröm.”

   Jag försökte prata med allt som kom ur var snyftningar. Då insåg jag att Sofias händer var blöta p.g.a mina tårar. Jag var inte i vattnet längre, jag var i mitt mörka rum.

   ”Jag hörde dig skrika.” berättade hon. ”Så jag skyndade mig in. Hade du en mardröm?”

   Jag försökte samla ihop mina tankar. Sofia var här för att hon sov över, nu hade jag väckt henne. Istället för att verka förskräckt över mig gjorde hon allt för att få mig att må bra igen.

   ”Du behöver inte se mig när jag är såhär, Sofia.” sa jag med en grötig röst och såg bort från hennes ögon. ”Förlåt för att jag väckte dig, du kan gå nu.”

   ”Vill du att jag ska gå?”

   Jag borde säga ja, men ordet fastande i min strupe. Jag ville inte att hon skulle gå. Mardrömmen var fortfarande alldeles färsk i mitt sinne och jag skakade i hela kroppen efter den. Hennes händer mot min hud var som ett ljus i ett becksvart rum. De var lugnade, betryggande, och jag ville för allt i världen att hon skulle stanna. ”Nej.”

   Jag kunde skymta lättnad i hennes ansikte. Ville hon inte gå? ”Vill du berätta vad den handlade om?”

   ”Nej.” Jag lade mina händer över hennes, strök hennes lena hud. Det var kallt i rummet och den svett som täckte min kropp gjorde det bara kallare, men henne hud mot min var som mindre, behagliga eldar. Jag grät inte längre men fick fortfarande snyftrysningar. ”Gå inte, snälla.” Fan vad patetisk jag lät.

   ”Nejdå, jag stannar.” Hon lade sig ned på den vänstra sidan på min säng, ovanpå täcken, och drog försiktigt ner mig så att jag låg på den högra. I vanliga fall brukade det ta minst en timme innan jag kunde lägga mig ner igen utan att få panikattacker, men med Sofia bredvid mig var jag lugn. Jag var trygg.

   Vi låg ansikte mot ansikte, kanske en halv meter ifrån varandra. Jag kramlade mig fast vid hennes hand, livrädd för att hon skulle släppa taget. Men det gjorde hon inte. Hon höll min hand tillbaka och log mjukt mot mig, pratade tyst om meningslösa saker. Min andning blev långsammare och ögonlocken tyngre.

   Hon var så vacker i månljuset. Hennes hud sken och hennes hår glänste, för att inte tala om hennes ögon. De verkade gnistra. Och de såg på mig med ömhet och medlidande, inte avskräckt över mina vildsinta skrik och hysteriska gråt.

   ”Sofia.” mumlade jag just innan jag kände att jag skulle dosa av.

   ”Ja?”

   ”Du har sett allt nu. Alla mina sidor, alla mina demoner.”

   ”Och jag ser hur vacker du är.”  

Två dagar efter att jag blivit nedslängd i havet stod jag i caféet på kvällen och rengjorde borden. Vi hade stängt och mamma hade gått upp för att räkna kassan, så jag var ensam. Mamma ville egentligen inte att jag skulle jobba, men jag blev galen av att sitta still. Det var bättre om jag fick distrahera mig. Det fick mig att må bättre.

   I skolan hade jag varit som en skugga idag. Jag hade bara stirrat ner i golvet och försökt att vara osynlig, vilket förstås hade gjort att effekt blev det motsatta. Jag hade känt allas blickar på mig. Och ingen lektion med Sofia.

   En figur kom förbigående utanför, svängde in på vår gård och kom in i caféet. Sofia hade armarna om sin själv och var bara klädd i en blå klänning, utan jacka, inte ens en kofta. Hon grät för fullt.

   ”Sofia.” sa jag oroligt och släppte genast allt, för att leda henne till ett bord. Jag gav henne en bunt näsdukar som hon snöt sig i, och jag önskade att jag kunde göra mer för henne.

   ”Vad har hänt?” frågade jag så försiktigt jag kunde.

    Först fick hon bara fram meningslösa ljud mellan sina snyftningar. Jag väntade ängsligt tills hon fick ur sig: ”Em… Em och jag, vi bråkade.”

   ”Om vaddå?” frågade jag, men jag visste redan svaret.

   ”Dig.” Hon tog ett djupt andetag och försökte samla sig. ”Vi pratade först om att han skulle bättre sig, och så. Sedan frågade han vars jag var kvällen då… I förr går, alltså. Han hade ringt till mitt hus men jag hade inte varit där.  Jag sa att jag varit hos dig. Och då blev han rasande.” Hon snyftade igen. ”Han skrek åt mig, sa att jag var otrogen, och han kallade mig… Han kallade mig hora.”

   ”Min flicka…” suckade jag medlidande. I de kretsar jag umgåtts i förr var hora ett vanligt ord som användes dagligen. Inte av mig då, men för de andra var de lika vanligt som fan. Men för Sofia, så var det nog den fulaste man kunde kalla henne. Och Emmanuel hade gjort det. Den förvridna, jävla lilla…

   ”Du måste tycka att jag är patetisk.” snyftade Sofia. ”Jag borde väl hata honom, men allt jag kan känna är… Åh, gud.” Hon gömde ansiktet i händerna. ”Hur kunde allting bli så fel?”

   Jag kom in hennes liv, det är hur. Sedan jag kom in i hennes liv så har allting gått fel för henne, samtidigt som hon fått en trofast vän. Och sedan hon kom in i mitt så hade allting blivit bra, och samtidigt så smärtsamt. Frågan var egentligen, var vi verkligen bra för varandra? Var det goda värd all smärta?

   För mig hade svaret alltid varit ja, men att se Sofia plågas så fick mig att tvivla för en sekund.

   ”Finns det någonting jag kan göra för dig?” frågade jag.

   ”Får jag sova över?” Hon såg på mig med rödkantade ögon. ”Jag kan inte gå hem.”

   ”Såklart. Du kan ta min säng, så sover jag på soffan.”

   ”Nej, jag tar soffan.” invände Sofia. ”Och försökt inte säg emot. Den här gången tänker jag vara envisare än du.” 

 

Mamma och Elle satt uppe med mig hela natten och såg på film. Slutligen så somnade min syster i sin fåtölj och jag somnade med huvudet i mammas knä. Jag kände mig mer som ett barn än som en artonåring, en vuxen.

   Mamma sjukanmälde mig, men jag var fast besluten om att gå till skolan nästa dag. Jag mådde redan mycket bättre. Det gick bra att andas nu och jag kunde koncernterar mig på nuet. Jag ryste fortfarande till då och då, och blev ibland tvungen att blunda hårt för att få bilden av det svarta vattnet att försvinna. Jag var glad över att min praktik på James’ jobb hade tagit slut förra veckan, för jag hade inte klarat av det idag.

   ”Miles?” frågade Elle mig, på eftermiddagen där jag satt inlindad i en filt och försökte läsa boken jag fått av Sofia. ”James är här, får han komma in?”

  Jag funderade en liten stund. Om Sofia hade fått veta, var det inte mer än rätt att min andra vän också fick veta. Så jag nickade.

   James frågade genast hur jag mådde och satte sig bredvid mig i soffan. Jag sa att jag var okej, men fortsätta med att jag ville berätta något för honom. Sedan slängde jag ur mig historian igen. Inte lika detaljerat som igår. Mest bara vad som hade hänt, vilket var jobbigt nog. Sedan berättade jag vad som hade hänt igår.

   Det var mycket att ta in på en gång, men James reagerade fort: ”Jag ska fan slå ihjäl Emmanuel. Jävla sadist jävel!”

   Jag insåg att jag själv inte var så rasande på honom. Kanske var jag fortfarande i chock från igår.

   ”Och föresten, så visste jag redan att din pappa… Att han hade drunknat.” sa James sedan, i ett helt annat tonfall. Jag vred blicken och såg frågande på honom. Min vän vände skamset bort blicken. ”Alltså… Min pappa kände igen ditt namn, från en artikel just efter att det hänt. Han hade sparat den tidningen som dörrmatta ett tag, och artikeln hade liksom fastnat hos honom. Förlåt för att jag inte sa det.”

   ”Det gör inget.” sa jag ärligt.

   ”Jag ville liksom… inte veta förrän du bestämde dig för att du ville att jag skulle veta.” förklarade James, fortfarande lika skamsen.

    ”Det är lugnt.” repeterade jag.

    Vi var tysta en liten stund, under den tiden hann jag få ett par rysningar från igår. Hoppas inte James tyckte att jag verkade alltför upp fuckad.

   ”Så Emmanuel visste om det? Om ditt komplex?”

   Komplex var ett för snällt ord för det. ”Ja. Men… jag tror inte han visste hur hemskt det var.”

   ”Nu måste bara Sofia lämna honom.” sa James. ”Inte ens hon kan förlåta honom för det här.”

   ”Det kan hon.” invände jag i ett dött tonfall. ”Emmanuel behöver bara övertyga henne om hur otroligt ledsen han är, så tar hon tillbaka honom. Så kommer det alltid att vara. Hon gillar honom för mycket, kanske till och med älskar honom. Att vara med honom betyder trygghet för henne.”

   ”Och att vara med dig betyder inte det?”

    ”Kanske.” Fortfarande samma, döda tonfall. ”Jag tror att hon känner sig trygg med mig. Men hon förstår det inte. Sofia är trög, det är en av hennes svagheter. Och hon är rädd för vad hon känner, och går istället på det som hon vet har funkat förr.”

   ”Och ändå älskar du henne.”

   Jag påbörjade en protest, men det som kom ut var istället: ”Mer än någonting annat.” Och jag insåg att detta var sanningen.

   Jag älskade Sofia. Och en timme senare fick jag ett sms från henne, där det stod om hon och Emmanuel. Hur han verkligen verkade ångrade sig, hur han skulle gottgöra för mig, att de två skulle prata ut i morgon och vem fan vet mer. Jag raderade sms:et innan jag ens hunnit igenom hälften. 

Varenda muskel i min kropp skrek av protest mot det kalla vattnet. Jag blev så chockad av smärtan först att jag inte kunde röra mig. Sedan lyckades jag tvinga upp mig själv till ytan. Det var vågigare än vad jag räknat med och det var svårt att se någonting. Men jag skymtade Miles’ hand innan han försvann under ytan.

   Det var nog paniken och rädslan över att förlora Miles som gjorde att jag kunde ignorera kylan och dyka under vattnet. Jag tvingade de svidade ögonen att hålla sig öppna tills jag var framme vid honom och drog upp honom mot ytan. Han var helt lealös i mina armar och jag vågade inte tänka på vad det kunde betyda.

   Jag hade alltid varit en duktig simmare och jag tackade för det nu. Jag lyckades få Miles’ huvud över ytan medan jag bogserade honom mot stranden. Vågorna gjorde det svårt, jag fick ständigt vatten i munnen och ett tag undrade jag om jag skulle klara det. Men så kände jag botten under fötterna och jag kunde ha skrattat av lättnad.

   Jag släpade upp honom på land och slutade inte förrän vattnet inte ens nuddade hans fötter längre. Så sjönk min darrande kropp ner vid hans sida och jag försökte komma ihåg HRL övningarna på gympan. Framstupasidoläge, så skulle man göra. Han var så blek.

  Vatten rann ur hans mun och han började hosta. Jag skrattade nervöst av lättnad. Han levde, tack och lov.

   ”Miles?” sa jag och lade en hand mot hans panna, som var lika kall som jag kände mig. ”Hör du mig?”

   Hans ögonlock fladdrade, jag tror inte att jag behövde ringa 911. Men jag var tvungen att få honom till bilen, få honom varm.

   Jag hörde steg och när jag såg upp fick jag syn på Em, som kom sakta emot mig. Ilska flammade upp inom mig, vild som en skogsbrand.

   ”Din jävla idiot!” skrek jag för allt mina lungor var värda. ”Han har komplex för vatten, ditt monster!”

   ”Förlåt.” sa han svagt. ”Jag visste inte…”

   ”Det gjorde du visst det!” Jag sökte efter något att kasta på honom, men allt jag fick tag på var en näve sand som inte ens nådde fram till honom. ”DET GJORDE DU VISST, och det var därför som du kastade i honom! HUR KAN MAN VARA SÅ HJÄRTLÖS, SÅ BESTALISK?!”

  Jag fortsatte att kasta meningslösa sandnävar mot honom. ”Sofia…” sa han. ”Förlåt, låt mig förklara…”

   ”Vad finns det att förklara, Emmanuel?!”

  Det faktum att jag inte använt mitt smeknamn på honom sårade honom mer än någonting annat jag sagt. Han vände sig om och gick äntligen, samtidigt som Miles slog upp ögonen och började skaka i kroppen.

   ”Miles?” sa jag. ”Kan du resa dig upp?”

  Han svarade inte, men när jag började dra upp honom hjälpte han till, och vi stapplade bort till min bil. Jag hade följt efter Emmanuel när jag sett att han hade kört ut ur byn. Jag hade känt på mig att någonting fel var på gång, genom att han hade kommit från affärsområdet. Där Miles bodde.

   Inne i bilen fick jag upp värmen och den bitande kylan verkade släppa lite. Miles satt med armarna om sig själv och stirrade på instrumentsbrädan. Han såg omskakad ut. Otroligt chockad, fortfarande rädd. Han hade som frusit fast i is. Jag mindes den panik han hade fått, bara att vara nära havet i förr går. Jag kunde inte ens föreställa mig den skräck han tvingas uppleva nu.

   Jag försökte prata med honom men han verkade inte höra mig. Oron för honom växte för varje sekund. Han behövde sin familj nu. Bara de kunde förstå honom. Jag kunde inte låta bli att känna ett styng av avundsjuka över att jag var otillräcklig just nu.

   Äntligen kom jag fram till caféet. Jag krokade en arm under Miles och drog med honom tills glasväggen. Jag rotade i hans fickor men han hade inga nycklar på sig. Så jag bankade på dörren tills Elle kom och öppnade. Hennes ögon var stora av oro när hon såg sin genomblöta bror.

   Vi drogs in i värmen och jag förklarade vad som hade hänt. Elle ropade på sin mamma som genast tog hand om Miles, verkade veta exakt hur hon skulle göra.  Hon beordrade sin dotter att ge mig nya kläder.

   Jag öppnade munnen för att säga att det inte behövdes, att jag ändå skulle hem nu, när jag insåg att jag inte ville åka hem. Hemma skulle mina föräldrar ifrågasätta varför jag räddat Miles. Att jag skulle låtit honom klara sig själv, istället för att utsätta mig själv för risk. Att jag genast skulle ringa Emmanuel och be om förlåtelse för att jag skrikit åt honom.

   Och det orkade jag inte med, så jag stannade. 

Jag trummade med fingrarna mot instrumentsbrädan och stirrade otåligt på vägen.

   ”Men jag orkar inte mer, vi skiter i det här.”

   ”Nej.” invände jag. ”Han kommer snart.”

   Jag hade äntligen hittat den. Miles’ svaga punkt. Mitt sätt att komma åt honom. Enda sedan första gången han lagt sina ögon på min tjej, hade jag vetat att han behövdes lära en läxa. Han behövde se vilka som stod över honom, som man inte skulle säga upp sig emot. Han hade behövt lära sig att göra som jag säger.

   Han hade kommit för nära Sofia. Jag såg nog, hur han ständigt flörtade med henne, lurade henne ifrån mig. Det lilla äckliga krypet. Han skulle ångra den dag han först tänkt en snuskig tanke om min tjej.

   Äntligen kom han. Jag pekade ut honom för mina två vänner, Finn och Ryan, och de hoppade ut ur bilen. Precis som jag sagt åt dem att göra drog de en säck över Miles’ huvud, band hans händer och fötter med silvertejp och lade honom i skuffen. Sedan började jag köra, i säkert en halvtimme innan vi kom fram till vårt mål.

   Havet.

   Det var hans svaghet, hade jag äntligen insett. Han var rädd som en liten flicka för vatten. Och nu skulle hans uppkäftighet dränkas.

   Jag körde till en utvald punk och klev ur. Vi var på en upphöjning, och nedanför oss, ca. fem meter, fanns djupt vatten. Iskallt och svart. Men det var lugnt, jag hade tänkt mycket över det här. Om vi kastade i honom härifrån skulle han inte dö av fallet, det fanns inga klippor att göra sig illa emot och stranden var nära.

    Finn och Ryan lyfte ur en livligt protesterade Miles och började skära loss tejpen. Sedan drog de av säcken. Först såg den äckliga tjänaren bara förvirrad ut, när han sedan kände igen mig fylldes hans ögon med hat. Som om han hade rätt att se på mig på det sättet.

  ”Putta i honom.” sa jag och började filma på min mobil.

  ”NEJ!” skrek Miles och stretade emot. Paniken lyste ur hans ögon när han insåg vad vi höll på att göra, och jag kunde inte låta bli att le. ”NEJ, SNÄLLA, LÅT BLI, SNÄLLA…!”

   Han knuffades över kanten och föll skrikande ner i vattnet. Jag skrattade och Finn och Ryan stämde in. Miles skrek för fullt därnere och fäktade med armarna. Jag väntade på att han skulle få sinnesnärvaro nog att börja simma mot land.

  Miles fortsatte att skrika. Han ropade på hjälp och försökte hålla sig flytande. Finn och Ryan skrattade bara högre.

  Men jag sänkte långsamt kameran när jag började inse att Miles inte skulle simma mot land. Han bara fortsatte att fäktas med armarna och försvann allt mer under den svarta ytan. Helt tom inombords insåg jag att jag hade dödat honom. Han skulle drunkna, och jag kunde inte röra mig.

   ”Vad är det som händer här?” sa Sofias röst plötsligt. Hur hade hon kommit hit?

   Hon kom till min sida och såg ner i vattnet. Hennes ögon blev enorma och fulla av förskräckelse. ”MILES!” gallskrek hon. ”Herregud, vad har du gjort?!”

  Hon brydde sig inte om mina tafatta försök att svara, utan slängde av sig kappan och hoppade i innan jag kunde hindra henne. 

Kap hundra, yeh! Notera att kapitlet är längre än vad det brukar vara :)

Jag skulle aldrig komma över att Sofia nekat min kyss. Men jag lärde mig att leva med det. Jag lärde mig att trycka undan smärtan som uppkom varje gång jag såg henne, och tänkte att hon aldrig skulle bli min. Jag lärde mig att sluta fantisera om hon och jag som vi, och jag lärde mig att blunda med hjärtat när hon och Emmanuel var tillsammans.

   En dag sa vår naturkunskapslärare (inte Xavier, han hade ledigt) åt oss att ta på ytterkläderna, för vi skulle ut på en överrasknings utflykt. Jag böjde mig över mot Sofia och sa: ”Vilket betyder att vi ska till skogen bakom skolan.”

   Hon bet sig i läppen för att inte skratta högt.

   Men faktum är att vi blev puttade in i en buss. Sofia satte sig med Emmanuel, och därmed försvann den enda som skulle vilja sitta bredvid mig. Så jag satt ensam och kände mig som en fet loser, tills jag till min förvåning såg att Tony kommit in i bussen.

   ”Vad gör du här?” frågade jag när han satte sig bredvid mig. Hans kläder fick bara mer hål för varje gång vi sågs och jag hade hört att han funderade på att skaffa piercing.

   ”Lång historia. Jag går ju extra kurser, och en av dem är naturkunskap. Min kursgrupp åkte på den här utflykten förra året, men jag missade det. Så nu fick jag chansen.”

   Borde jag känna mig korkad över att han som var två år yngre än mig, läste samma kurs? ”Tack och lov för det. Jag började känna mig riktigt värdelös som satt ensam.”

   ”Inte för att mitt sällskap ger så mycket statuspoäng.” sa Tony. ”Jag är ju ’Punkbögen’.”

   ”Det är i alla fall bättre än att vara ’Psykrånaren’.”

   Han skrattade och den här turen kändes genast roligare.

Jag var så upptagen att prata med Tony att jag inte märkte att vi hade kört till havet förrän bussen stannade och alla klev ut.

   Lukten var det som fick mig att inse vad som väntade. Den salta lukten stack mig i näsborrarna och fick mig att tvärstanna. Tony knuffade mig mjukt och det var det som fick mig att kunna röra mig framåt.

   ”Okej.” sa vår lärare. ”Följ med mig nu så går vi tillsammans dit vi ska.”

   Tony fick nästan dra mig framåt. Mina ben kändes lealösa och ett tryck hade kommit över bröstkorgen. Havet. Vi var på väg till havet. Det gick inte. Nej, nej, nej, jag kan inte var vid havet, det går inte.

   Jag kändes Sofias oroliga blick mot mig och Tony försökte prata med mig, men jag kunde inte riktigt se eller höra någonting. Paniken blev allt värre och jag ville vända om och springa tillbaka till bussen. Bara det att jag inte kunde röra mig ordentligt.

   Vi stannade framför en båt. En hyfsat stor båt, med motor och dubbla däck, och min lärare sa åt oss att gå ombord på den. Alla gjorde det, tills bara jag stod kvar och stirrade på landbryggan, där Tony stod och försökte övertala mig till att följa med honom. Jag försökte övertala mig själv att inte kräkas.

   ”Fingtic?” sa min lärare. ”Fingtic? Gå ombord på båten nu.”

   Jag kunde bara skaka på huvudet. Det kändes som att vattnet redan var ovanför mitt huvud, sprängde mina lungor och långsamt dränkte mig.

   ”Fingtic? Mår du bra?”

   Jag skakade på huvudet igen. ”Jag kan inte gå ombord på den där.”

   ”Du måste, är jag rädd.” sa läraren. ”Det ingår i kursen.”

   ”Nej!” Äntligen lyckades jag hitta rösten igen. ”Jag kan inte!”

   ”Fingtic…” sa läraren och lade en arm på min axel. Kunde han inget annat ord utom mitt namn eller?

  Jag slet mig lös och sprang därifrån. Verkligen bara flydde, som jag hade velat sedan jag först kommit hit. Jag sprang tills jag kom tillbaka till busshållsplatsen, där jag lutade mig vid skylten och borrade in ansiktet i mina armar i försök att komma undan saltlukten. Havet, båten, för nära, för mycket. Minnen, minnen som kändes som verklighet just nu. Som om jag drunknade just nu.

   ”Miles?” hördes en killes andfådda röst. Tony. Precis som förra gången jag freakat ut var det han som kom till mig. ”Hur är det?”

   ”Jag kan inte andas.” flämtade jag och tog bort armen. Då insåg jag att jag grät igen.

   ”Elle berättade för mig. Om vad som hände dig.” sa Tony lågt.

   ”Jaha.” var allt jag fick ur mig. Vatten överallt.

   ”Jag borde ha varnat dig. Jag visste ju att de åkte hit förra året. Förlåt, jag tänkte inte på det.”

  ”Det är inte ditt fel.” fick jag fram. ”Du kunde inte veta att jag skulle reagera såhär.” Jag blundade hårt och kämpade för att tränga undan paniken. Istället blev jag bara yrare och var tvungen att kasta ur mig lunchen.

   ”Jag tar en buss med dig hem.” sa Tony. ”Det går en om tio minuter.”

   ”Men du har väntat ett år på det här.” sa jag lågt.

   ”Ärsh, jag bryr mig inte.” sa Tony.

   Jag stirrade ner i marken och fokuserade helt på att andas, tills en ny buss kom. Tony hjälpte mig in och betalde åt mig. Sedan satt jag och stirrade ner på mina händer. Min andning blev långsamt bättre och paniken lade sig. Jag torkade tårarna och började först nu känna av kräksmaken i munnen.

   ”Jag hatar det här.” sa jag lågt. ”Varje gång. Det räcker med att jag bara ser en båt så kan jag inte andas. Jag kallas psykisk sjuk av en andledning.”

   ”Du är inte sjuk.” invände Tony. ”Du har varit med om något väldigt hemskt och det har märkt dig. Det är inte ditt fel, men det kommer att bli bättre med tiden.”

   Han sa det så självklart, som om han rabblade fakta istället för att försöka trösta mig. Jag förstod varför Elle tyckte så mycket om honom. Och jag önskade att han hade rätt.

Vi satt vid det runda bordet, åt mina pannkakor och drack kaffet som jag bryggt. Det var trevligt, faktiskt. Gjorde ont förstås men det blev lättare att kunna ignorera smärtan, allt eftersom.

   Sofia sa att hon behövde gå på toa och lämnade rummet. Sedan hörde jag henne skrika och ljudet av en kropp som föll till golvet.

   ”Sofia!” ropade jag skrämt och rusade efter henne. Jag kom in i matsalen och såg till min lättnad Sofia stå där, hel och oskadd. Hon höll i en vas och stirrade chockad på golvet, där en kille låg. Avsimmad.

   ”Jag…” stammade min flicka. ”Han bara var där och jag… Jag tog vasen och slog honom, jag blev så rädd, jag kunde inte tänka.”

   ”Det är okej.” sa jag lågt till henne och lade en hand på hennes axel. Jag stirrade ner på killen och blev kall inombords. ”Så det var faktiskt någon här igår.”

   Sofia nickade stelt.

   Jag böjde mig ner bredvid killen och vände honom. Sedan suckade jag djupt. Det var Derek. En av de som varit med i gänget i grannbyn, de jag försökt råna Mr Ringroads bil med. Han hade tydligen kommit ut och bestämt sig för att hämnas.

   ”Jag ringer polisen.” sa Sofia och började röra sig bort, men jag hejdade henne.

   ”Vänta.” bad jag och suckade sedan igen. ”Den här killen… Jag känner honom. Han heter Derek och är från grannbyn, vi hängde förr. Snälla, jag vet att det är fel, men Derek är faktiskt en bra kille. Kan vi inte, bara för den här gången…”

   Sofia såg från Derek, som började vakna, till mig. Jag såg vädjande på henne och hon suckade.

   ”Den här gången.” sa hon. ”Bara för att du ber mig.”

   Jag tackade henne tusenfalt och sedan väntade vi medan Derek vaknade från smällen. Han var ganska förbryllad över att se mig där, och verkade bli ännu mer förvirrad när jag förklarade att Sofia tänkte låta honom löpa den här gången. Men jag betonade att han inte skulle ha lika mycket tur nästa gång.

   Derek hade knappt hunnit ge sig av och vi hade inte hunnit hämta oss från chocken, förrän dörren öppnades igen och nu var det ingen mindre än Emmanuel som kom in. När han såg mig stelnade han till i dörröppningen, och verkade inte ens märka Sofia som glädjestrålande kramade honom.

   ”Vad gör han här?” väste han mot mig. Hatet som jag kände inom mig reflekterades i hans ögon.

   ”Jag hörde ljud från undervåningen igår, så jag ringde honom. Miles erbjöd sig sedan att sova över här, eftersom jag var… ganska rädd.” förklarade Sofia.

   ”Säkert att det var därför.” morrade Emmanuel.

   Jag kände att det var dags att gå, så jag gick in i hallen (där Mr Rövhål också stod) och började ta på mig ytterkläderna med ryggen mot honom. Jag fick uppbåda all min självkontroll när han fortsatte med sina irriterande slutsatser, om varför jag egentligen varit där igår och vad vi egentligen gjort. Jag sa ett hejdå över axeln till Sofia och körde sedan därifrån så fort jag kunde. 

Två månader gick, januari och februari. Vintern lämnade oss äntligen och man kunde börja ha på sig klänning igen, utan att behöva frysa ihjäl. Vad det än var som gjort Miles så deprimerad höll i sig, men han lyckades rycka upp sig lite grann. Om vi säger såhär: Hans ögon fylldes med smärta varje gång han såg Sofia, men hans leende återvände.

   Just i tid till min bros födelsedag blev James klar med målingen på väggen. Den var fantastisk. Löven, barken, grenarna, allting var så vackert, detaljerat och färgstarkt att jag var tvungen att gå fram och röra vid det första gången. Sedan var det dags för betalingen.

   ”Okej, jag har tänkt på det här, och femtio dollar blir bra. Fast om det för mycket kan vi ta tjugo.” lade James snabbt till.

   Jag och mamma såg leende på varandra. ”Faktiskt…” sa min mamma. ”Så har jag redan bestämt en summa. Och du får tvåhundra för jobbet.”

    ”Va?” var allt James fick ur sig, och Miles skrattade.

   ”Du hörde rätt.” sa min bror, som även var födelsedagsbarn idag. Han fyllde arton, men betedde sig inte som om det var någon stor grej. ”Och försök inte säga emot. Du minns när vi fick bidrag från staten? Det blev pengar över från dem, och vi vill betala dig med det. Du ska veta att du får mindre betalt än vad utbildade konstnärer får, så du kan inte klaga.”

   ”Men… tvåhundra?” upprepade James. ”Jag kan inte ta emot det.”

   ”Försent.” log jag. ”Vi har redan satt in pengarna på ditt konto.”

   Han såg mellan oss ett tag, försökte hitta fler ursäkter. Sedan brast han ut i skratt och kramade om oss alla tre samtidigt. ”Tack!” sa han. ”Tack så hemskt mycket, tack!”

På eftermiddagen hade vi en liten ”fest” för min bror. Jag, Tony, James och även Sofia satt i caféet, åt kaka medan Miles öppnade presenter. Han fick någon film, en bok och några skivor, och tidigare hade mamma gett honom pengar till hans collegefond. Inte lika bra som en bil eller liknade, som artonåringar brukar få, men han var hur nöjd som helst.

   Medan Sofia, Tony och Miles diskuterade någonting tråkigt satt jag och James vid sidan om och åt våra tårtbitar.

   ”Jag kan inte sluta titta på den där målning.” sa jag. ”Den är så vacker. Du är så talangfull.”

   ”Tack.” sa James. ”Den var jättekul att göra. Bara det att jag fick göra något som kommer att ses, är egentligen belöning nog.”

   ”Vad ska du göra med pengarna?” frågade jag och vred blicken mot honom.

   ”Jag ska använda dem till att betala räkningarna, ärligt talat. Det som vi kan undvara kommer att gå till Sarah och Wills collegefond.”

   Jag blev så rörd att det gjorde ont i mitt hjärta. ”Du måste vara den mest osjälviska människan i hela världen.”

   Han mötte min blick med sina svarta ögon, som nu hade en glimt i sig. ”Tycker du det?”

   ”Absolut.” sa jag. ”Känner du någon annan som lever för sin familj som du gör?”

   ”Du är osjälvisk.” sa James. ”Och Miles med.”

   ”Inte som du.” invände jag. ”Vi… Vi kan uppoffra oss. Vi tänker efter vad som är bäst, och kommer vi fram till att andra behöver det mer så gör vi det. Din allra första tanke är att göra det som är bäst för dina syskon. Du behöver inte tänka efter, det är bara så du är. Så din hjärna fungerar. Och det är verkligen beundransvärt.”

   Han log mot mig. ”Tack.” 

Jag vaknade med vetenskapen om att någonting inte var som det brukade. Jag satte mig upp i sängen och såg Miles ligga på soffan några meter bort, och mindes gårdagen.

   Jag fylldes av ömhet när jag såg honom. Precis som alla andra såg han yngre ut när han sov, bekymmerslös. Den senaste tiden hade han sett så sorgsen ut. Och det plågade mig att det var jag som var orsaken till det.

   Jag skämdes över min svaghet igår, min fånighet, men jag hade varit så rädd och varit tvungen att ringa Miles. Ett tag hade jag trott att han inte skulle komma, men jag hade glömt bort hur Miles är. Såklart han kom, och såklart att han stannade för att vaka över mig hela natten. Han var ju Miles.

   Jag tog mina kläder och krånglade mig förbi honom, försvann in i mitt badrum. Han hade inte som… försökt någonting, vilket förvånande mig. Varje gång vi varit ensamma hade han rört mig på något vis, sagt något, men inte nu. Det var annorlunda nu och jag borde vara glad över att han inte försökte längre.

   Jag tog på mig en vit spetsklänning, med krage och ett band knytet i en rosett vid midjan. Sedan spenderade jag mer tid än nödvändigt framför spegeln. Varför brydde jag mig så mycket om hur jag såg ut?

   När jag slutligen kom ut ur badrummet igen var soffan tom, och när jag ropade hörde jag svar nedifrån. Jag gick först till matsalen, men den var tom. Sedan fortsatte jag tills jag kom in i köket.

   Miles stod där framför spisen, i rufsigt hår och skrynkliga kläder, och gjorde pannkakor. Han hade redan hunnit steka två stycken. Hur länge var jag i badrummet?

   ”Hej.” sa jag. Han tittade upp och log mot mig till svar. Ett äkte leende. ”Du behöver inte laga frukost.”

   ”Laga mat är bland de få saker jag faktiskt kan.” svarade han. ”Jag tillhör ju trots allt ’tjänarfolket’, det här är det jag är menad för.”

   Jag visste att han var ironisk, men jag kunde inte låta bli att tänka att min pappa kanske sagt så till honom.

   ”Slå dig ner.” sa Miles, men när jag började röra mig mot matsalen sa han: ”Vad gör du?”

   ”Jag ska sätta mig.” sa jag oförstående.

   ”Det finns ett bord här.” sa Miles och pekade.

   Det gjorde det. Ett runt, litet bord stod just vid fönsteret. Jag hade aldrig märkt den förr. Det måste vara där kokerskan åt sin mat.

   ”Mamma vill inte att jag ska vara i köket, i vanliga fall.” sa jag ursäktande, men kände mig ändå som världens mest bortkollrade människa.