Fingtic's

Jag hade bestämt mig för att hinna med en snabb promenad genom byn, innan det var dags för jullunchen hemma hos familjen Garengard. Det var sannerligen en perfekt dag för julafton. Snöflingor föll sakta, som vackra iskristaller som himlen varit god nog att skänka till oss idag. Jag pirrade av lycka inuti, som alltid på julafton. Detta var oslagbart den bästa dagen på hela året, ty den här dagen existerade ingenting annat än vänlighet mot sina medmänniskor.

   Jag hörde skratt och rop, och när jag rundade krönet fick jag syn på källan till dem. Miles hade snöbollkrig med sin syster. De sprang omkring på gatan, cirkulerade runt sin mamma som hela tiden fortsatte framåt, duckade under varandras snöbollar och försökte träffa den andra.

   Jag log när jag såg dem. De kunde förutse den andres rörelser, var som två spegelbilder. Det syntes tydligt att de var syskon som umgåtts mycket med varandra.

   Jag gick närmare och såg dem tydligare. Såret på Miles’ kind, som lyste på hans bleka hud, fick det att hugga till i magen på mig. Det plus det faktum att han fortfarande haltade. Det kändes som mitt fel på något vis. Som om jag borde ha sett till att Em betett sig bättre.

   ”Miss!” ropade Miles retsamt mot sin syster, när han lyckades ducka under snöbollen igen. ”Fan vad dålig du blivit på att kasta!”

   ”Vänta du bara, din uppblåsta idiot.” varande Elle honom och förberedde en ny snöboll.

  Jag skrattade åt dem och var tillräckligt nära för att Miles skulle höra mig och vände ansiktet mot mig. Det lystes upp och jag kände ett rus i magen över det.

   ”Sof…” började han, men avbröt sig när han fick en snöboll över ansiktet. Elle gapskrattade.

   ”Fan vad dåligt du blivit på att ducka!” härmade hon honom. ”Tack för distraktionen, Sofia!”

   ”Ingen orsak!” svarade jag. Jag hade nästan blivit förvånad över att bli tilltalad. Hans syster höll sig nästan undan från mig.

   Jag gick fram till Miles, som fortfarande låg på backen, och fick dåligt samvetet över att jag distraherat honom. Han kanske hade slagit sig?  Tänk om han gjort sig illa, fallit över det skadade benet och…

   ”Är du okej?” frågade jag oroligt och hjälpte honom upp.

   ”Jadå.” sa han avfärdande men jag såg lite smärta i hans ansikte. Jag blev allt bättre på att tyda hans olika miner. Han hade ett väldigt bra pokerface, och att kunna urskilja vad han egenlitgen kände var svårt när han försökte dölja det. Men jag hade lärt mig att titta på hans midnattsblå ögon. Där kunde jag se vad han egentligen menade.

   Jag hade en julklapp till honom. Han hade sagt att han tyckte om Percy Jackson, så jag hade köpt uppföljaren till honom. Men jag var osäker på om jag skulle ge honom den. Gjorde jag det skulle han känna sig tvungen att ge mig någonting i gengäld, och jag visste att pengar var någonting han inte hade just nu.

   Men så sa han: ”Jag har en julklapp åt dig därhemma, hade jag vetat att jag skulle stöta på dig hade jag tagit med den.”

   ”Jag har en till dig också.” log jag. ”Vi får träffas imorgon och byta.”

   ”Det får vi.” log han. Ingen hade ett sådant ärligt och brett leende som Miles. Hela ansiktet formades efter det, han fick två linjer runt munnen, en rynka under varje öga, och ett glitter i blicken.  Hans leende var också snett, han log mer åt vänster sida än höger, och det var fint. Vackert till och med, eftersom det var imperfekt.

   ”Hörru, ska vi avsluta det här någon gång?” ropade Elle en bit bort ifrån, med en redo snöboll.

   ”Är du med?” frågade Miles.

   Jag hade aldrig lekt snöbollskrig förr, när jag var liten hade min mamma förbjudit mig för hon tyckte att det var olämpligt. Ändå tackade jag ja.