Fingtic's

Det syntes att Sofia inte hade kört snöbollskriget ofta. Hon sög.

   Hon var långt ifrån att träffa med sina snöbollar, ibland kom de inte ens halvvägs. Hade jag inte teamat upp med henne, varnat henne varje gång Elle siktade på henne, hade hon varit så körd.

   De gånger då hon inte hann reagera på mina varningar tog jag själv emot snöbollen i hennes ställe (ridderligt av mig va?). Sedan kunde Sofia fungera som distraktion ibland, så att jag kunde träffa av Elle.

   En gång så tog jag tag i Sofias axlar och drog undan henne från ’attacken’, så häftigt att hon tappade balansen. Hon grep med ett rop tag i min krage för att inte falla omkull, och jag höll kvar armarna runt henne för att hon inte skulle ramla. Hon såg på mig och skrattade åt sin klumpighet, men tog inte bort sina armar runt mig. Elektriska stötar for genom min kropp, men stunden avbröts av ett ilsket rop.

   ”Sofia!”

   Hon lösgjorde sig snabbt ifrån mig och såg skamset på den kvinna som kom marscherande mot oss. Jag hade inte sett henne så ofta, men kände genast igen var Sofias mamma.

   Hon hade alldeles för skarpt smink, alldeles för mycket smycken på sig, klackar som inte alls lämpade sig i det här vädret, och hennes ansikte var förvridet i en ogillande grimas.

   ”Vad håller du på med, är du tre eller?” skällde hon. ”Smutsar ner dig själv, vet du vad den där kappan kostar?”

   Sofia gav mig en snabb blick, men jag hann tolka den. Hon skämdes över att jag fick se hennes mamma bete sig såhär.   ”Kan vi prata om det här hemma?” bad hon sin mamma, och gav mig den där snabba blicken igen.

   Nu såg Mrs Ringroad på mig. Hennes ögon var fyllda med (om möjligt) ännu mer ogillande än när Mr Ringroad såg på mig.

   ”God jul, Mrs Ringroad.” hälsade jag med ett falskt leende.

   Hon svarade inte, såg bara på sin dotter igen. ”Vi går.” sa hon kort.

   ”Hejdå Miles.” sa Sofia lågt till mig, innan hon följde efter sig mamma. Det blev tungt i min bröstkorg när jag såg dem. De liknade en fångvaktare som ledde sin förrymda fånge tillbaka till fängelset.

Efter lunchen gick vi hem igen och förberedde för festen på kvällen. Jag och mamma lagade mat, och Elle försökte hjälpa oss i början. Men hon skickades snabbt bort när hon bara förstörde och fick pynta istället.

   Kring fyra kom alla gästerna in och hälsades glatt av min familj. James’ pappa såg precis ut som han gjort på porträttet i garaget. Lite mullig, skallig, med vänliga ögon och en leende mun. Han presenterade sig som Tim.

   Vi gick direkt på middagen som blev trevligare än jag väntat mig. Tim var pratglad av sig, skrattade bullrande till alla skämt och kom med många egna. Elle satt och pratade med Sarah, som inte var ett dugg blyg för henne. Will berättade stolt för mig om när han byggde en snömur för några dagar sedan, som var så stor att man kunde gömma sig bakom dem. I fall man var ett litet barn, i alla fall.

   Våra två familjer passade bra ihop, insåg jag. Det blev aldrig en konstig tystnad, ett tråkigt samtalsämne eller två stycken som inte kom överens. Vi var två familjer som aldrig umgåtts såhär förr, men som från och med den julaftonen skulle vi göra det ofta.