Fingtic's

Jag kände att alla stirrade på min på måndagmorgonen, när jag haltade mig igenom korridoren med ett lysande sår på hakan. Jag stirrade tillbaka på dem, men för ovanlighetens skull fick det inte med att sänka blicken.

   Sofia träffade jag inte förrän jag var på väg till lunchen, och såg henne gå en bit framför mig omringad av billiga vänner.

   Jag ropade på henne och hon snodde runt, och drog märkbart efter andan när hon såg mig. Ett ögonblick trodde jag för att hon kände samma sug i magen som när jag såg henne, men sedan förstod jag att hon fått syn på min käke.

   ”Jag visste inte att du skadade dig.” flämtade hon förskräckt när jag hunnit ikapp. Hennes ’vänner’ hade fortsatt utan henne. ”Är du okej?”

   ”Ja, James med om du undrar.”

   Hon suckade djupt. ”Jag är så ledsen för det där som hände, Miles. Emmanuel… Han trodde att du skämtade. Han visste inte…”

   Jag stirrade chockerad på henne. ”Försvarar du honom? Allvarligt?”

  Sofia kröp ihop under min ilska.  ”Miles…” sa hon svagt.

   ”Han dödade nästan James!” skrek jag ut och struntande fullständigt i att alla i närheten vände sig om mot oss.

   ”Jag vet.” sa hon. ”Förlåt, jag menade inte så… Det Emmanuel gjorde var fel. Dumt.”

   Jag granskade hennes ansikte, som jag lärt mig bättre än min egen hand. ”Men du är inte arg på honom. Du har förlåtit honom.”

   Hon stirrade ner i marken. ”Han är väldigt ångerfull för det han gjorde. Jag ser det på honom, även om han inte säger det rätt ut.”

   ”Ånger räcker inte.” väste jag fram. Det kändes som att jag kokade inuti. Efter det här hade jag trott, tagit för givet, att Sofia åtminstone skulle känna lite förakt för Emmanuel. Någonting negativt. Men nej. Han ångrade sig ju, så då är allting okej.

   ”Miles, jag vet att du är arg.” sa Sofia med en vädjande röst. ”Jag förstår det helt. Och jag ska övertala Emmanuel att betala skadeståndet, du ska få se att han…”

   ”Det här handlar inte om skadeståndet, Sofia!” avbröt jag henne. Hon ryckte till när jag skrek åt henne, men det ville jag inte bry mig om just nu. Jag ville inte ångra att jag sårade henne, jag ville vara arg på henne. ”Det handlar om att du fortfarande försvarar honom. Vad ska behöva hända innan du inser hans sanna jag?”

   ”Du känner honom inte.” sa Sofia plågat. Hon slets itu just nu. Hon ville hålla med mig, samtidigt som hon stod på hans sida.

   ”Jag känner honom väl nog.” svarade jag.

   ”Miles…” började hon igen.

   ”Nej.” sa jag bestämt och vände mig bort. ”Låt mig va.” Jag började skynda mig därifrån, lite väl fort för det skadade benet som vek sig så att jag ramlade ner i snön. Jag kände att alla stirrade på mig och blev för ovanlighetens skulle generad, samtidigt som jag fortfarande kokade. Jag försökte resa mig upp men benet ville inte lyda mig. Fan vad det gjorde ont.

   Någon tog tag under min arm och jag började skaka bort Sofia, tills jag upptäckte att det var Tony som hjälpte mig upp.

   Han stod med Elle och var nog en av de många som sett oss gräla. När jag väl stod upp igen gav jag honom en tacksam nick och såg mig omkring. Alla stirrade på mig, hade sett mitt förnedrande fall, och nu när jag såg tillbaka tittade de skyggt undan. Alla utom Sofia. När jag mötte hennes ögon var det jag som tittade bort.