Fingtic's

Jag förstod varför de flesta var där, i kontoret i skolan. Mr Willburg, samma snut som förhört mig när jag stulit bilen, var förstås där. Och sedan rektorn, det var ju hans skola jag sabborerat. Men varför behövde Mr Baun vara där?

   ”Men jag slog sönder dörren därför att…”

   ”… unge Mr Baun vägrade släppa in er, ja, vi har hört det.” sa Mr Willburg.

   ”Den jäveln tvingade mig till det!” försvarade jag mig.

   Mr Baun, som förresten var överviktig, hade ett fläskigt ansikte och var allmänt ful, vände sina ilska små ögon mot mig. ”Våga inte tala så om min son, din underlägsna lilla…”

   ”Mr Baun.” hejdade snuten honom, innan han vände sig mot mig igen. ”För min del vill jag säga att jag tycker att du handlade rätt, Miles. Vi har hört med sjukpersonlen som tog hand om Mr Quinstone, och du räddade hans liv genom att få tag på den där inhalatorn.”

   ”Handlade rätt, skämtar ni med mig?” utbrast Mr Baun. ”Han förstörde skolans egendom! Han skadade min son!”

   ”Efter vad jag har hört så fick unge Mr Baun tre små sår, som var en cm långa och knapp en millimeter djupa.” sa Willburg med en menande blick på Emmanuels pappa. Jag gillande den här snuten skarpt. ”Inte så mycket att klaga över. Men hur gick det för dig, Fingtic? Du ser ut att vara lite mer illa däran.”

   Jag hade skadat mig när jag tagit mig igenom den trasiga dörren. Ett sår på benet, som var en cm djup och en dm långt. Tre stycken på armarna, som var mindre djupa än det på benet, och en på käken som var en halv cm djupt. De sved men jag sa att jag mådde fint.

   ”Vi har kontaktat din mamma.” sa Willburg. ”Hon kommer…”

   När man talar om trollen, så kom min mamma in i rummet just då. Jag föreredde mig skamset på en utskällning, men hon såg bara förskräckt ut när hon såg mig.

   ”Herregud, Miles!” utbrast hon som skyndade fram för att undersöka såret på min käke. ”Mår du bra? Polisen berättade allt för mig, och det är okej. Jag klandrar dig inte, jag förstår att du var tvungen.”

   En tung last lättade från axlarna. Jag hade förberett mig på att hon var rasande och ledsen för att jag inte skött mig, men hon förstod. Hon förstod att jag varit tvungen.

   ”Jag förstår också.” sa Willburg. ”Faktiskt så räddade han Mr Quinstone’s liv. Men det ändrar inte det faktum att han slog sönder dörren, och det betyder att enligt lagen måste han betala skadestånd. 1000 dollar, mer exakt.”

   ”1000?!” halvt skrek jag. ”För en dörr?!”

   ”En tjock glasdörr med säkerhetslås.” rättade rektorn.

   ”Borde inte den summan delas mellan oss och Baun?” frågade mamma. ”Det var ju unge Mr Baun som tvingade fram Miles’ agerande, eller hur?”

   ”Skulle vi betala för någonting som er son slagit sönder?!” utbrast Mr Baun upprört. ”Jag tror inte det!”

   ”Men är det inte mer än rätt att…” sa mamma, men avbröts av Willburg.

  ”Han har ingen skyldighet till det.” sa han bistert. ”Såvida inte Baun vill betala i alla fall?”

   ”Verkligen inte!” fnös Baun.

   Jag knöt nävarna i ett försökt att hindra min ilska. Mamma gav honom en arg blick, och vände sig sedan bort från honom som om han inte förtjänade hennes uppmärksamhet längre. ”Kan vi gå, konstapeln? Jag vill se hur James mår.”

   ”Självklart.” sa Mr Willburg. ”Räkningen kommer i brevlådan. Men ingen annat straff kommer att utdelas.”

   ”Tack.” sa jag till honom. Jag visste nog att jag hade kunnat få samhällstjänst för det här.

   I bilen på väg till sjukhuset James hade åkt till, sa jag till mamma: ”Förlåt, mamma, jag menade inte! Jag hade panik, James satt och flämtade efter luft och den där Emmanuel…”

   ”Det är okej.” sa min mamma mjukt. ”Jag tycker inte att du har gjort något fel. Som han sa, du räddade livet på James. Jag är arg på Baun, en äldre och den yngre.”

   Jag såg på min ,amma och min bröstkorg svällde över av värme och tacksamhet. Jag tog hennes hand och höll den en stund, precis som jag brukade göra förr.