Fingtic's

 Min syster fyller 18 idag, så detta tillägnas till henne!

Gå alla in på hennes blogg och säg grattis, vetja! LÄNK

Jag förvånades över hur bra våra familjer gick ihop, nästan som två puzzelbitar. Pappa verkade inte ett dugg obekväm över att fira jul med en hop människor han inte kände, utan att såg ut att trivas.

   Will och Sarah hade the time of their life. Elle och Miles gav dem massor av uppmärksamhet, lyssnade på deras historier och skrattade åt deras barnsliga skämt. När jag först träffat Miles hade jag inte alls sett honom som den som gick ihop med barn, men han hade förändras mycket. Till det bättre.

   Och sedan Elle. Hon hade jag alltid sett som någon som kunde gå ihop med vem som helst, som kunde bli omtyckt av alla och tycka om alla. Sarah var fascinerad av hennes klackar och ville veta hur man gick i dem.

   Medan barnen var upptagna av Elle, smög jag och Miles iväg för att byta våra julklappar. Det var bäst om ungarna inte såg, barn blir så lätt avundsjuka.  

   ”Här har du, Fingtic.” sa jag och räckte honom mitt paket, inslaget i tidningspapper. Eftersom Miles var Miles, skämdes jag inte över det fattiga inslaget.

   Han gav mig en rektangulärt paket, och sedan öppnade vi. Jag gav till ett glatt rop när jag såg att jag fått ett skissblock. Jag hade velat ha ett, men tyckt att det fanns bättre saker att lägga pengar på.

   Miles såg även glad ut över den kaffemugg han fick av mig, som jag dekorerat med Dropkick Murphys logga. När han fick veta att jag målat det själv såg det ut som om hans ögon höll på att ploppa ut ur sina hålor, vilket fick mig att rodna. Jag vande mig aldrig vid det beröm han alltid överröste mig med.

   Jag hade ett till paket, liggande i fickan. Ämnat åt någon annan. Men jag tvekade hela kvällen inför om jag skulle ge henne den eller inte. Jag ville inte verka fånig, samtidigt som jag ville att hon skulle ha den.

   När Elle gick ut med soporna tog jag chansen och erbjöd mig att följa med henne ut. Hjärtat slog som en trumma mot bröstkorgen hela vägen, mitt huvud skrek att jag bara skulle ge henne den nu, men orden fastande i min strupe och jag visste inte hur jag skulle börja.

   Så lade vi soppåsarna i den stora tunnan och vände för att gå tillbaka, och jag insåg att min chans höll på att försvinna.

   ”Du…” sa jag och stannade, så att hon också gjorde det. Vi stod mittemot varandra nu, ca en halv meter ifrån varandra, och jag insåg att hon var ganska kort. Trots sina klackar var hon ett huvud nedanför mig.

   ”Ja?” sa hon frågande och höjde ett ögonbryn, det med tre ringar i sig.

   ”Ehm…” Jag stack ner handen i fickan och var glad över att mörkret gjorde att hon inte kunde se mina röda kinder. ”Jag hade typ… Ingenting att göra, så jag typ gjorde den här och tänkte att du kanske ville ha den… Om du vill, typ…”

   Fy fan vad löjlig jag lät. Världen största idiot. Jag skulle aldrig ha gjort den där julklappen, än mindre övervägt att ge den till henne.

   Men den känslan försvann när jag täckte över klappen och såg hennes överförtjusta min.

    ”Men gud vad gullig du är!” utbrast hon och såg på det dåligt inslagna presenten som om det vore en guldklimp. ”Vad snällt!”

   En värme flammade upp i hjärtat och spred sig till resten av kroppen. ”Äh, det är inget speciellt.”

   Hon öppnade den och flämtade när hon såg innehållet. Hon tog upp läderarmbanden och granskade den med stora ögon, som fick mig att känna mig väldigt nöjd med mig själv.

   Den var mörkbrun och ca en dm bred. I mitten var den löpte en ljusbrun fläta, och vid sidan om den, i det mörka lädret, hade jag ristat in dödskallar och rosor. Rosorna hade jag sedan färglagt röda och dödskallarna vita.

   ”Gud, var inte den här dyr?” frågade Elle.

   ”Inte särskilt.” sa jag ärligt. ”Alltså, jag har bara köpt lädret. Själva armbaden har jag gjort själv.”

   Hon såg på mig som om jag drev med henne. ”Oj. Du skulle kunna leva på det här, vet du.”

   Jag ryckte på axlarna och njöt över hennes beundran inför armbandet. De där två månaderna det tagit att göra det hade varit värt det. Jag hade egentligen tänkt göra en till Miles också, men insett att lädret inte skulle räcka till. Men jag visste att han fyllde år om två månader, jag kunde ge honom ett då.

   ”Det är jättefint.” sa Elle och beundrade sin vänstra handled där hon knutit fast det. ”Tack så mycket.”

   Hon ställde sig på tå och kramade mig. Jag blev så överväldigad att jag inte hann krama henne tillbaka, innan det var över.

   Hon klagade lite över att hon inte hade något till mig, men när jag väl slätat över det gick vi in igen. Fast för mig kändes det som att jag svävade.