Fingtic's

Det var måndag eftermiddag, jag och Tony satt vid ett bord vid caféet och smuttade på varm choklad. Utanför ramlade snön och innanför stressade Miles.

   Han hade börjat jobba ännu hårdare sedan olyckan i fredags, nästan som en galning. Jag visste också att han skulle ansöka att få jobba extraknäck hos färgfabrik, trots mammas protester. Jag tyckte så synd om honom och önskade att jag kunde hjälpa till, men hur? Två stycken som jobbade i caféet var nog, och jag visste ingen annanstans där jag kunde få jobb.

   ”Han är arg.” kostaterade jag, efter att vi studerat Miles ryckiga rörelser en stund.

   ”På Sofia.” fyllde Tony i. ”Arg men ändå skamsen.”

   ”Alltså hur vet du det?” frågade jag. ”Hur kan du se det?”

   ”Varje gång någon med kjol- Sofia brukar alltid ha det- går in i caféet tittar han hastigt upp, blir lättad och sedan arg igen. Lättad eftersom han är skamsen, troligvis över grälet vi hörde igår, och inte vill möta henne. Sedan blir han arg, över vad de nu grälade om.”

   Jag suckade djupt samtidigt som James kom in i caféet. Hans svarta ögon glänste ivrigt och han skyndade fram till disken.

   ”Fingtic!” ropade han. ”Nu ska du få höra vad som hände mig!”

   Jag och Tony flyttade oss närmare för att kunna höra. ”Du vet den där Baun…” började James. ”Sonen alltså. Han kom fram till mig idag och bad om ursäkt för att han inte släppt in dig.”

   Miles käke blev slapp av chock. ”Va?”

   Jag såg att alla i caféet lyssnade spänd, men försökte inte visa det.

   ”Han kom fram till mig idag och sa: ’Om mitt uppförande försatte dig i någon form av obehag, så ber jag om ursäkt för det.’ Sedan gick han.”

   Miles’ ansikte blev hårt igen. ”Det är ingen riktigt ursäkt. Han sa om.”

   ”Men det var nog det närmaste han någonsin kommit.” invände James. ”Jag lovar att det var tjejen hans som övertalade honom till det.”

   Miles stirrade ner på disken och jag kunde inte riktigt tyda hans ansikte. Skuldmedvetet? Sorgset? Inte så argt längre, i alla fall.

*

Jag fyllde i de sista frågorna i min ansökan till färgfabriken och gick sedan ut för att posta det. Lådan lågt inte så långt bort och jag var fast besluten om att gå dit själv, trots att jag fortfarande haltade, så här fem dagar efter dramat. Det var kallt ute, såhär på kvällen, och jag huttrade hela vägen.

   Så fort jag lagt den i lådan såg jag att någon stod bredvid mig. Ett fasanfullt ögonblick trodde jag att det var Sofia; Jag var fortfarande arg på henne och ville inte träffa henne, för jag visste om att om hon såg på mig med sina bruna ögon skulle jag genast förlåta henne. Det ville jag egentligen inte göra.

   Men det var inte hon, det var Lindsay.

   Lindsay, den blonda blondinen som mobbat Elle. Den jag hade hotat att knäcka fingrarna på.

   ”Hej.” sa hon svagt medan hennes blonda hår bildade en mur runt hennes ansikte.

   Jag gav henne en hård blick. ”Vad vill du?”

   Hon ryckte på axlarna. ”Vad gör du här ute?”

   Jag svarade inte, vände mig om och började gå med ryckiga steg. Jag var inte så snabb, så Lindsay hann ifatt mig fort.

   ”Ingen vill vara med mig längre.” sa hon out of the blue. ”Du har sett till att jag har fått en dåligt rykte.”

   ”Det är inte mer än vad du förtjänar.” röt jag och önskade innerligt att jag kunde springa.

   ”Jag är ledsen för det jag gjorde mot Elle.” sa hon.

   Jag stannade till förvånat och granskade hennes ansikte. Så såg jag den falska glimten i ögonen. ”Nej, det är du inte.”

    ”Jo, det är jag.” envisades hon. ”Kan du hälsa Elle det? Och typ sprida det till andra?”

   Den falska ormen, hon försökte återupprätta sin tron igen. ”Skulle inte tro det.”

   Hon gjorde en grimas men vägrade lämna min sida. ”Du fejkade bara va, när du sa att du skulle bryta av mina fingrar?”

   Jag suckade. ”Ja.”

   ”Jag tror att du egentligen är ganska mjuk, Miles. Eller att du har blivit det sen du började hänga med Ringroad bruttan.”

   Jag stelande till men saktade inte ner på tempot. Det gjorde ont i benet med det var det värt, om det innebar att jag skulle slippa henne snart.

   ”Jag ser att du gillar henne.” fortsatte Lindsay. ”Och det är synd, för jag tycker också att du är ganska het.”

   Jag himlade med ögonen och såg lättat att caféet kom inom synhåll.

   ”Du vet väl att hon bara leker med dig?” sa hon. ”Sofia, alltså. Hon kommer aldrig att lämna Emmanuel för dig, men fortsätter att låta dig hoppas det. Alla tror att hon är så jävla rar, men egentligen är hon en bitch vet du. Tycker om att ha två killar efter sig, känna sig speciell…”

   ”Du vet ingenting om Sofia!” skrek jag argt åt henne, med blodet kokande i mina ådror. ”Lämna mig ifred nu!”

   ”Ooo.” oade hon dramatiskt med skratt i rösten. ”Kom visst åt en öm punkt där, va?” Hon skrattade. Hon hade inte förändras ett dugg av att bli nedkörd i skiten.

    ”Nu ska jag gå in i caféet.” sa jag. ”Följer du efter mig en bit till kommer alla som sitter där inne att stirra ut dig.”

   Det fick henne att stanna. ”Glöm inte att hälsa Elle!” ropade hon efter mig.