Fingtic's

Jag gick tillbaka till Em. Vi blev sams igen och nästa dag bjöd han mig på det dyraste resturangen i staden bredvid, för att gottgöra det. Men jag var inte riktigt närvarande under middagen.

   Jag hade aldrig varit så förvirrad förut.

   Jag kände Miles’ läppar mot mina i varenda sekund, kunde höra honom berätta allt han älskade med mig. Jag hade vetat att han var kär i mig. Det hade jag förstått.

   Men att han älskade mig?

   Hans ord hade rört mig. Såklart. Jag förstår inte hur någon kan lägga märke till så mycket hos en annan människa, hur man kan se så mycket skönhet i någon annan. Jag kunde inte förstå hur han kunde se allt det här i mig. Lilla fega, veka, Sofia. I hans ögon lät det som att jag var den underbaraste personen i hela världen.

   Det var överväldigande att han såg mig på det sättet.

   Och sedan kyssen… Jag förstod inte vad som hände med mig under den. Jag hade tappat kontrollen fullständigt, allt mitt förnuft hade försvunnit och allt som funnits var begäret att vara så nära Miles som det bara gick. Jag hade aldrig känt så för Em. Betydde det att jag inte älskade honom?

   Betydde det att jag älskade Miles?

   Och det faktum att jag satt här med Em och inte honom, betydde det att jag var rädd för mina känslor? Som Miles sagt?

   Allt tänkande, alla frågor och förvirrande känslor, fick det att göra ont i huvudet och helst ville jag bara skjuta allting åt sidan. Glömma bort hur mycket Miles älskade mig, glömma bort hans leende och läpparna som bildade det, bara glömma allt och återgå till det som alltid varit.

   Det kunde jag förstås inte.

   ”Varför äter du inte, Sofia?”

   Jag tittade upp från min mat och såg på Em, som hade höjt ett ögonbryn. Jag bet mig i läppen, tänkte återigen på allt det som Miles sa, sedan frågade jag: ”Älskar du mig, Em?”

   Han höjde ögonbrynet ännu mer. ”Javisst.”

    ”Varför älskar du mig?”
   Han rynkade pannan, som han gjorde när han var irriterad. ”Vad är det för en fråga?”

   ”Kan du bara svara, snälla.” bad jag spänt.

   ”Men jag vet inte.” Han ryckte på axlarna. ”Du är väl söt. Och… Vi är från samma samhällsklass. Vi passar ihop.”

   Jag bara stirrade på honom, tom av besvikelse. Jag spelade åter upp Miles’ tal för min inre syn. Det var inte ens jämnförbart med det här. Em såg bara ytan på mig, medan Miles såg allt. Varför hade det tagit så lång tid för mig att inse det? För nu förstod jag. Nu såg jag allt, som Miles sett hela tiden. Det som jag vägrat att inse.

   Jag reste mig upp och tog på mig kappan, avbröt Em’s protester med: ”Jag är ledsen Em, men jag håller inte med dig. Vi passar inte alls ihop och därför kan jag inte vara med dig längre. Det är slut.”

   ”Vänta… Va?” sa han dumt, rynkade pannan igen. ”Vad håller du på med?”

   ”Det jag borde ha gjort för så länge sedan.” Jag fick ett leende på läpparna, medan en känsla av befrielse spred sig inom mig. Hur dum hade jag inte varit, som gråtit och velat komma tillbaka till honom? Varför hade jag varit så blind? Han älskade mig ju inte!

   Jag gick ut ur resturangen, för att träffa den jag verkligen hörde ihop med.