Fingtic's

Vi satt vid det runda bordet, åt mina pannkakor och drack kaffet som jag bryggt. Det var trevligt, faktiskt. Gjorde ont förstås men det blev lättare att kunna ignorera smärtan, allt eftersom.

   Sofia sa att hon behövde gå på toa och lämnade rummet. Sedan hörde jag henne skrika och ljudet av en kropp som föll till golvet.

   ”Sofia!” ropade jag skrämt och rusade efter henne. Jag kom in i matsalen och såg till min lättnad Sofia stå där, hel och oskadd. Hon höll i en vas och stirrade chockad på golvet, där en kille låg. Avsimmad.

   ”Jag…” stammade min flicka. ”Han bara var där och jag… Jag tog vasen och slog honom, jag blev så rädd, jag kunde inte tänka.”

   ”Det är okej.” sa jag lågt till henne och lade en hand på hennes axel. Jag stirrade ner på killen och blev kall inombords. ”Så det var faktiskt någon här igår.”

   Sofia nickade stelt.

   Jag böjde mig ner bredvid killen och vände honom. Sedan suckade jag djupt. Det var Derek. En av de som varit med i gänget i grannbyn, de jag försökt råna Mr Ringroads bil med. Han hade tydligen kommit ut och bestämt sig för att hämnas.

   ”Jag ringer polisen.” sa Sofia och började röra sig bort, men jag hejdade henne.

   ”Vänta.” bad jag och suckade sedan igen. ”Den här killen… Jag känner honom. Han heter Derek och är från grannbyn, vi hängde förr. Snälla, jag vet att det är fel, men Derek är faktiskt en bra kille. Kan vi inte, bara för den här gången…”

   Sofia såg från Derek, som började vakna, till mig. Jag såg vädjande på henne och hon suckade.

   ”Den här gången.” sa hon. ”Bara för att du ber mig.”

   Jag tackade henne tusenfalt och sedan väntade vi medan Derek vaknade från smällen. Han var ganska förbryllad över att se mig där, och verkade bli ännu mer förvirrad när jag förklarade att Sofia tänkte låta honom löpa den här gången. Men jag betonade att han inte skulle ha lika mycket tur nästa gång.

   Derek hade knappt hunnit ge sig av och vi hade inte hunnit hämta oss från chocken, förrän dörren öppnades igen och nu var det ingen mindre än Emmanuel som kom in. När han såg mig stelnade han till i dörröppningen, och verkade inte ens märka Sofia som glädjestrålande kramade honom.

   ”Vad gör han här?” väste han mot mig. Hatet som jag kände inom mig reflekterades i hans ögon.

   ”Jag hörde ljud från undervåningen igår, så jag ringde honom. Miles erbjöd sig sedan att sova över här, eftersom jag var… ganska rädd.” förklarade Sofia.

   ”Säkert att det var därför.” morrade Emmanuel.

   Jag kände att det var dags att gå, så jag gick in i hallen (där Mr Rövhål också stod) och började ta på mig ytterkläderna med ryggen mot honom. Jag fick uppbåda all min självkontroll när han fortsatte med sina irriterande slutsatser, om varför jag egentligen varit där igår och vad vi egentligen gjort. Jag sa ett hejdå över axeln till Sofia och körde sedan därifrån så fort jag kunde.