Fingtic's

Jag slutade jobbet sex på söndag och jag ville jobba i caféet, men mamma vägrade och insisterade på att jag skulle lägga mig ner och vila. När jag stirrat i taket insåg jag att detta var värdelöst, och jag gick ut i mörkret på en promenad.

   Jag gick till det stora trädet och lutade ryggen mot stammen. Det var inte så kallt i kväll, trots att det var stjärnklart. Sådana nätter brukar vara de kallaste.

   ”Miles?” ropade en röst uppifrån som jag allt för väl kände igen.

   Jag började klättra upp medan jag pratade. ”Hur kommer det sig att du alltid är här när jag bestämmer mig för att gå hit?”

   ”Kanske för att jag alltid är här.” svarade Sofia, som nu var inom synhåll.

   Jag borstade bort snön på grenarna bredvid henne och lade mig ner. Stjärnorna tindrade ner mot mig och min axel rörde vid hennes.

   ”Vill du prata om det?” frågade hon mjukt. ”Din pappa?”

   Den senaste gången jag ”pratat” med någon om min pappa, var med kuratorn på skolan, just efter att han dött. Hon ställde frågor medan jag stirrade in i väggen, tills jag inte stod ut längre utan reste mig och gick. ”Det finns inte mycket säga.” svarade jag. ”Han var den ända som förstod mig, som jag verkligen kunde prata med. När han dog gick jag sönder. Slut på historien.”

   Vi var tysta och stirrade upp på stjärnhimlen.

   ”Brukade du stjärnskåda med honom?” frågade Sofia lågt. ”Och du slutade när han försvann?”

   Vem annars lade ihop två saker så snabbt? ”Ja. Det var han som lärde mig allt.” Jag tvekade lite innan jag fortsatte: ”När han var ung gick han på ett college, borta i Kalifornien, som hade ett astronomiprogram. Den linjen finns fortfarande kvar. Jag var besluten att gå där sedan jag var barn. När han dog gav jag upp det, men nu har jag börjat sikta mot den igen.”

   ”Är det höga intagningspoäng?” frågade hon.

   ”Medel. Men det bästa är att den är billig.”

   Jag stödde mig upp på armbågarna och hon gjorde likadant. ”Vad bra.” sa hon, till det jag sagt, men jag hörde inte riktigt.

   Jag hade bestämt mig. Tillfället var perfekt nu. Jag hade aldrig känt mig så nära henne som jag kände ikväll, här, under stjärnorna efter att ha delat min största hemlighet med henne. Hennes ansikte var bara några decimeter ifrån mig och hennes ögon glittrade. Jag var tvungen att kyssa henne.

   Jag böjde mig fram mot hennes ansikte.

   Och hon drog sig undan. Hon gjorde det snyggt, fick det att se ut som om hon egentligen bara försökte se stjärnorna till höger om henne. Men jag förstod att hon hade avböjt min kyss.

   De få mikrosekunder som det tog för henne att göra den lilla gesten, under de mikrosekunderna slogs min värld i spillror.

   Sofia ville inte ha mig. Hon ville inte kyssa mig. Hon ville inte.

   Jag lade mig ner i trädet igen medan Sofia försökte släta över händelsen, genom att prata om vad som hänt henne idag. Jag hummade, men egentligen ville gasta åt henne.

   Varför? ! ville jag skrika. Varför vill du inte ha mig, Sofia?!  Varför väljer du Emmanuel före mig, varför, varför, varför?????????

   Jag visste att jag inte skulle kunna behålla mitt pokerface föralltid, så jag sa god natt till henne och gick hem under raska steg. Ilskan rann snabbt bort och istället kände jag mig märkligt tom inombords. Jag lade mig i min säng och stirrade upp i taket, medveten om att blicken skulle stanna där hela natten.

   Varför?