Fingtic's

Sofia kämpade med sitt dåliga samvete under de första två timmarna av resan. Hon lade upp argument till varför det inte var så hemskt av henne att skolka, varför hela hennes framtid inte skulle krasha och brinna p.g.a det här, och jag satt bara och höll med tills hon lugnade ner sig och började bli uppspelt istället.

   ”Vars ska vi?” undrade hon ständigt, och jag log bara klurigt till svar tills hon slutade fråga.

   Vi hade på radion och då och då sjöng vi med i låtarna. Sofia hade inte en sån bra sångröst, men jämnfört med mig var hon Meg White. Mina toner var så falska att Sofia vek sig dubbel för att hon skrattade så mycket.

   Landskapet svischade förbi, timmarna med. Långsamt kom vi närmare och jag tvingade bort klumpen i magen jag fick, vid tanke på vårt mål. Höll igång samtalen med Sofia för att hålla mig distraherad.

   ”Vad tycker du om ditt jobb då?”

   ”Jag hatar det.” sa jag rätt ut. ”Jag har aldrig någon fritid. Efter skolan far jag till jobbet. På de raster jag får pluggar jag. När jag väl kommer hem, vilket är kring åtta, så pluggar jag lite till tills jag kollapsar. Och nästa dag samma sak igen. Jag har konstant ont i huvudet och kan inte sova på nätterna.”

    Sofia rörde mig tröstande på axel, kontakt som sände elektriska stötar genom min kropp. ”Jag är ledsen. Du vet att du kan alltid acceptera de pengar som jag erbjöd dig.”

   ”Nej.” sa jag direkt.

   ”Jag visste att du skulle säga så.”

Slutligen kom vi fram till Olympia. Det var med blandade känslor som jag återsåg min gamla hemstad. Allting såg likadant ut. Varje byggnad, varje park vi körde förbi. Det kändes konstigt. Den här staden hade varit en sådan stor del av mig att det kändes som att den borde ha förändrats när jag försvann. Jag kände mig nästan sviken.  

   ”Var det inte här du bodde?” frågade Sofia.

   ”Jo.” svarade jag. ”Kom, så äter vi lunch.”

   Jag parkerade och tog sedan med henne till mitt förre detta lunchställe, ett litet café med mackor och sallader. Jag protesterade inte när Sofia ville betala åt mig, min plånbok var för liten för att det.

   Jag hade magknip och lite lätt illamående medan vi åt. Nu närmade det sig. Snart, snart. Jag kunde inte dra mig ur längre.

    ”Vars ska vi?” frågade Sofia, när jag började leda henne genom den tätbefolkade staden. Alla människor irriterade mig, vilket förvånade mig. Jag brukade finna det tröstande.

   ”Du får se.” Det var jobbigt nog att visa henne, jag kunde inte prata om det.

   Tillslut kunde man skymta kyrktornet, sedan hela kyrkogården. Gravstenarna stack upp ur snön och det hade bildats stigar mellan dem. Det var lika öde här som det varit för ett halvår sedan. Den här kyrkogården låg mer i utkanten av staden och var inte lika populär som de större. 

   Först styrde jag mot shoppen som låg i vid kyrkan, där man kunde köpa ljus och blommor. Jag betalade kvinnan därbakom för en bukett blå rosor.

”Röda rosor är inget speciellt enligt mig.” hade han sagt en gång. ”Alla köper röda rosor. Jag föredrar blåa. Blåa rosor betyder att det finns hopp runt hörnet.”

Jag började gå, med rosorna i min hand och Sofia vid min sida, den välbekanta vägen mellan alla döingar. Det var så länge sedan som jag gått här, ändå kändes som om det bara var igår.

   Vi kom fram. Jag stannade framför den svarta, en meter höga stenen, och borstade bort snön som låg över den. Sofia flämtade till när hon läste vad som stod där.

Joshua Fingtic

Älskad far och make

Och dödsdatumet visade att han dött för två år sedan.

   ”Herregud, Miles…” viskade hon. ”Jag är så ledsen.”

   Jag nickade bara och stirrade på stenen. Nu visste hon. Min pappa var död.

   Sofia tog min hand och kramade den. Det var ingen romantisk gest. Bara en vän som stöttade en annan vän. Och jag var väldigt tacksamt för det och kramade den tillbaka. Jag visste att jag hade kunnat berätta för Sofia. Jag hade vetat att hon skulle förstå.

   ”Jag brukar gå hit varje dag.” berättade jag. ”Efter skolan. När jag slutade gå till skolan så gick jag hit direkt på morgonen. När blommorna vissnat köpte jag nya. Blåa rosor, det var hans favorit.” Jag tystnade för en liten stund. ”Det här var den främsta andeldningen till att jag inte ville flytta. Det kändes som att lämna bort den enda bit av pappa som jag hade kvar. Som om vi lämnade honom.” Jag lade ner rosorna på snön och reste mig igen. ”Men det var dumt tänkt, inser jag nu. Det här är bara sten.”

   Vi stod tyst ett tag till och tittade på gravstenen. Det var en fin sten, faktiskt. Blank och med vit text. Vi hade spenderat en förmögenhet på den.

   ”Tack.” sa Sofia. ”För att du delade det här med mig.”

   ”Jag ville inte berätta det för någon annan.”