Fingtic's

Sedan den kvällen, då den första snön fallit och jag och Sofia stått under trädet, hade en idé slagit sig ner i mitt huvud. En idé, som kommit när hon bett mig att visa en plats som betydde något för mig.

   Jag visste vilket plats jag kunde visa henne. Jag hade planerat hela trippen dit, vad vi skulle göra där och hur jag skulle visa henne den. Det var en plats som jag aldrig övervägt att ta med någon annan till. En plats som jag visste att bara Sofia skulle förstå.

   Men jag tvekade. För jag var rädd för att visa henne den. Att visa den, var detsamma som att avslöja min innersta hemlighet. Den jag gömde för hela världen, men som jag inte ville dölja för Sofia längre.

   Som sagt, planen om hur vi skulle ta oss dit hade utformats, allt som behövdes nu var modet att ta henne dit.

   Och jag hade bestämt mig för att göra det. Jag skulle visa henne mitt innersta jag, för jag ville att hon skulle se den. Hon hade menat det, den kvällen då hon sa att jag kunde berätta allt för henne. Jag hade förstått att det var sant.

   Så nu satt jag här, i bilen, parkerad. Sofia gick nuförtiden till skolan, jag vet inte vad som hade fått henne att vägra att få skjuts längre. Jag hade följt henne till dörren flera gånger, så jag visste vilken väg hon tog till kolan. Nu stod jag på den vägen, väntade på att hon skulle gå förbi.

   Jag hade inte berättat för henne om mina planer. För då skulle jag inte kunna backa ur. Om vi bestämt tid för den här trippen så skulle jag inte kunna ångra mig. Om jag lät det bli en överraskning för henne, kunde jag fortfarande stryka planen.

   Nu gick hon förbi. Nu var det dags för mig att bestämma mig. Sofia hade hörlurar på sig och log åt någonting som bara hon hörde. När jag såg hennes leende värmdes mitt hjärta upp och jag slappande av. Jag ville visa henne alla mina sidor, även de dåliga. Så jag vevade ner rutan och ropade på henne.

   Hennes leende blev ännu större när hon såg mig och hon skyndade fram till mig.

   ”Får jag kidnappa dig idag?” frågade jag.

   ”Va?” sa hon och skrattade lite.

   ”Du bad mig en gång att visa dig ett ställe som betyder mycket för mig. Nu har jag fått modet till att göra det. Så vill du följa med mig?”

   ”Men…” sa hon. ”Kan vi inte ta det efter skolan?”

   ”Det är en bit att köra, vi behöver dagen på oss.” svarade jag och väntade medan hon funderade.

   ”Okej.” sa hon sedan. ”En skoldag, det gör väl ingenting?”

   ”Absolut inte.” svarade jag, för jag visste att hon väntade sig ett svar på det uttalandet, och öppnade passargerardörren åt henne.

   Jag kunde inte låta bli att se segervisst och lyckligt. Det faktum att hon var villig att skolka för att följa med mig, var ett tydligt bevis på hur mycket jag betydde för henne. Hon älskade skolan. Att hon kunde skolka för mig gjorde mig mer rörd än några ord hade kunnat.