Fingtic's

Jag låg vaken i min säng, klockan var väl närmare nio. Jag borde plugga, men jag kunde inte koncentera mig. Jag kunde bara tänka på kyssen. På allt jag sagt till henne, att jag hade vågat. Jag kände mig stolt över mig själv, och kände mig lättad över att det var gjort. Samtidigt gjorde det ondare i mig än någonsin förr. Men jag antog att jag måste lära mig att leva med den smärtan.

   Så hörde jag någonting knacka på mitt fönster. Först var jag säker på att jag inbillat mig, men sedan kom det igen. När jag då vred huvudet fick jag syn på Sofia, som satt i trädet utanför mitt rum.

   Jag studsade upp ur sängen med ett bankanade hjärta och skyndade mig fram för att öppna. Jag trodde inte att hon ville träffa mig igen, att hon inte ville vara vänner längre efter det som hänt. Vad i hela gjorde hon utanför mitt fönster?

    ”Hej.” sa hon när fönstret var öppet. ”Ehm… Vill du komma ner?”

   ”Va?” sa jag dumt, distraherad av hennes minspel. Uppspelt, men också nervöst.

   ”Kom ner.” sa hon bara och sedan klättrade hon ner för mitt träd och väntade på mig på marken. En aning förvirrad följde jag efter, med miljoner frågor på tungan.

   ”Sofia, varför…”

   ”Vänta.” bad hon. Hon var blek, eller var det bara månljuset? ”Jag… jag har insett nu att du hade rätt, Miles. Du hade rätt hela tiden.” Hon log nu, det leende hon hade när hon tyckte att hon varit korkad. ”Jag… jag älskar dig med.”

    Världen tynade bort och tiden stod stilla. Jag stirrade förstenad på Sofia. ”Hörde jag rätt nu?”

   Hon log ännu större. ”Ja. Jag älskar dig tillbaka. Jag älskar att du skriver låttexter på bänkarna. Jag älskar hur du kommer ihåg varje kund på caféet, minns vad de brukar beställa och att du inte bryr dig ifall de har med sig några kronor för lite.

   Jag älskar hur du har förändrats under den tid jag känt dig. Hur du har gått från att vara den enstöriga rebellen, till den ansvarsfulla personen du är idag.

   Jag älskar hur du tar hand om din familj, oavsett om det gäller att stoppa ett rykte eller jobba in pengar. Jag älskar att du alltid vågar säga vad du tycker, och inte låter någon trycka ner dig.

   Du är lika modig som din pappa, utan att du inser det. Du vågade stå upp mot Em, du vågade stå upp mot mina föräldrar, du vågade erkänna dina fel och du vågade släppa in mig. Det älskar jag.” Hon log, nästan lite sorgset och samtidigt… tröstande?

   ”Jag älskar dina demoner, för de får mig att förstå dig och får mig att känna mig närmare dig. Får mig att känna att du inte döljer något för mig. Ingen annan har varit så öppen mot mig förr.

    Jag älskar dina ögon. De har den vackraste nyans av blå jag någonsin sett, de glittrar alltid när de ser på mig, och det får mig att känna mig…” Hon tog ett djupt andetag. ”Du får mig att känna mig vacker på insidan. Och det älskar jag. Jag bara önskar att du kunde se hur vacker du är.”

    Jag hade tappat målföret. Jag kunde bara stirra på Sofia, medan allting sparkade helt galet inom mig. Lycka, framför allt, blandad med åtrå och rördhet. Jag visste det. Hon älskade mig. Mer än jag hade kunnat föreställa. Mer än i mina vildaste drömmar, vilket måste betyda att detta egentligen bara var en dröm. Snart skulle jag vakna.

   ”Förlåt för att jag var så trög.” sa Sofia nu med bedjande röst. ”Förlåt för att jag var så feg, och dum. Förlåt för allt jag tvingat dig att genomlida. Men nu ser jag, nu ser jag allt. Molnen har försvunnit och nu ser jag stjärnorna, Miles. Varenda en.”  

   Jag kunde fortfarande inte röra mig, bara se in i Sofias ögon som långsamt blev förtvivlade. ”Snälla, säg någonting.” bad hon.

    Jag vaknade till liv, lyckades röra munnen. ”Emmanuel då?”

   ”Dumpad.” log hon.

   ”Din föräldrar?”

   ”De har ingenting med det här att göra. Det här är mitt liv.” sa hon.

   En dröm. Förstås. Eller…?

   Jag tog ett steg emot henne och hon mötte mig halvvägs. Jag höjde långsamt handen mot hennes kind, strök undan ett par lockar. Sofia lade sina armar runt min nacke och sträckte sig mot mitt ansikte. Jag böjde mig ner och våra läppar möttes i en kyss.

   Den var allt som den förra kändes som: Brinnande, pirrande, blandat med en stor dos av lycka. Det sprakade i min mage, i hela min kropp, och jag började återfå rörelseförmågan. Min fingrar tovade in sig i hennes hår och hon drog mig närmare sig. Jag smekte hennes armar, hennes midja, hennes nacke, varenda bit av hud som jag kunde hitta. Eldarna blev vildare och kyssarna blev intensivare.

    Jag lyfte upp henne och hon krokade benen runt mina höfter. Jag backade så att jag kunde luta mig mot trädet som stöd, tog bara läpparna från hennes när jag behövde hämta andan.

   Slutligen, var stunden som jag aldrig trott skulle inträffa, här. Jag tror aldrig att jag hade varit så lycklig förut.

    Jag hade varit hennes så länge, och nu var hon äntligen min.