Fingtic's

Jag gick med raska steg emot trädet, där Sofia bett mig att möta henne för hon hade någonting hon ville prata om. Jag visste vad. Emmanuel. Hon skulle berätta för mig om hon skulle gå tillbaka till honom eller inte.

   Jag hade ställt upp ett ultimatum till mig själv. Om hon inte skulle tillbaka, behövde jag inte göra någonting. Men om hon valt att göra det skulle jag berätta för henne om vad jag kände.

  Det fanns många svar till varför jag tvingat mig själv till det här. Först och främst, för att min kärlek till henne blivit större. Sedan jag sett hur hon reagerade på mina mörka sidor, hade min kärlek till henne växt tills den fanns i varenda nerv i min kropp. Den var outhärdlig.

   Sedan, för att hon inte visste hur mycket jag älskade henne. Hon förstod inte hur stor del hon var av mig. Den där gången jag försökt kyssa henne var inte nog, inte ens nära, till vad som pågick inom mig.

   Och slutligen, jag skulle aldrig kunna låta henne gå tillbaka utan att veta att jag hade försökt. Att jag i alla fall försökt, på alla möjliga sätt. Kämpat till sista blodsdroppen.

   Hon stod under trädet, som hon sagt, klädd i en blå klänning. Blå, vad symboliserade det? Lugn? Var det bra för min del?

   ”Hej.” sa hon lågt när jag kom nära henne. Jag hälsade tillbaka. Sedan rådde en stunds tystnad innan Sofia förklarade att Emmanuel hade ringt henne. Bett om ursäkt. Han hade också sagt att han bett om ursäkt till mig för ”händelsen”, och jag nickade för att bekräfta att det var sant. Jag lyssnade inte riktigt längre, för jag försökte kontrollera nervositeten som flammat upp inom mig.

   Nu gällde det. Må det bära eller brista. Bara säg det, det är väl inte så svårt?

  Jo, det var det. Det kändes som att tungan häftat fast sig i gommen.

   ”Okej… Men, då går jag nu.” sa Sofia och vände sig om. Då vaknade jag till.

   ”Sofia!”

   Hon vände sig om.

   ”Ja?”

   ”Jag älskar dig.”

   Hon blinkade förvirrat och stirrade på mig. ”Vad sa du?”

   ”Jag älskar dig.” upprepade jag. Klumpen i magen hade släppt och det var plötsligt inte jobbigt längre. ”Jag älskar hur du trummar med pennan när du tänker. Jag älskar hur du har ordning på allting, och behandlar dina böcker som dina barn. Jag älskar att andledningen till att du tycker så mycket om Disney, är för att de alltid slutar lyckligt.

   Jag älskar att du är smartast i klassen utan att du ens vet om det. Jag älskar att du inte ser ner på folk för att de är fattigare, som dina föräldrar gör. Jag älskar hur du alltid försöker se det bästa hos människor, och alltid ger dem en andra chans.”

   Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte: ”Jag älskar ditt intelligenta sätt att prata, ditt enorma leende och ditt högljudda skratt. Men mest av allt… Så älskar jag hur du får mig att känna mig. Som om jag kan… rida ut stormarna, och… kasta om stjärnorna.”

   Så var det sagt. Sofia tog ett darrande andetag, och tusen känslor fanns att läsa i hennes ögon. ”Miles…” började hon med en plågad röst.

   ”Vänta.” avbröt jag henne. ”Det är en sak till.”

   Jag tog ett steg närmare henne, lade en hand mot hennes mjuka kind och kysste henne, innan hon hann dra sig undan.

   En flod av hetta rusade igenom min kropp, landade i magen och fick varenda nerv att spraka av lycka.  Hjärtat rusade genast iväg och blodet brann i mina ådror, på ett underbart sätt.

   Sen besvarade hon mig kyss. Och alla känslorna blev tusen gånger starkare.

   Tankarna trasslade ihop sig och jag glömde hela omvärlden, glömde allt som hette problem. Allt som fanns var ruset i min kropp, branden i den och Sofias varma läppar mot mina. Jag lindande in handen i hennes mjuka lockar, så som jag så länge drömt om att göra, och lade den andra handen runt hennes midja, drog henne närmare mig. Varenda millimeter av luft mellan oss verkade plötsligt outhärdlig.

   Hon var så nära mig, hon var överallt, en del av mig. Hennes kropp mot min, hennes läppar mot mina, det var underbart och jag ville aldrig att det skulle sluta.

   Men Sofia drog sig undan. Eller snarare, så knuffade hon undan mig. Hon flämtade andfått, precis som jag. Men den totala lyckan som spirade inom mig fanns inte i henne ögon.

   Varför inte? Jag hade ju fått beviset nu. Hon älskade mig tillbaka. Hon måste ju göra det, varför hade hon annars kysst mig tillbaka? Hon måste, hon måste!

   Nästa sak som ramlade ur mig hade jag inte alls planerat att säga: ”Välj mig istället för Emmanuel.” När jag ändå påbörjat gick det inte att sluta: ”Du känner likadant som jag, du är bara för rädd för att erkänna det för dig själv. Gå inte tillbaka till honom. Han älskar dig inte som jag gör. Ingen kommer någonsin att kunna älska dig lika mycket som jag gör.”

   Hon andas in darrande igen. Tårar blänkte i hennes ögon och jag ville gå fram och krama om henne, men visste att hon behövde rum nu. Så jag väntade, tårarna blev större och Sofia sa: ”Jag måste gå.”

   Hon gick förbi mig, vidare bort. Jag stod kvar, vände mig inte ens om. Sorgen som kom upp inom mig vad inte våldsam, snarare tung. Nu hade jag försökt allt men hon hade ändå vänt bort mig. Detta gjorde ont, och det förvärrades med vetenskapen om att hon kände likadant för mig. Vi kunde ha varit så mycket, om hon bara lät sig själv.

  Men jag hade i alla fall fått en kyss. Och det skulle jag leva på resten av livet.