Fingtic's

Två dagar efter att jag blivit nedslängd i havet stod jag i caféet på kvällen och rengjorde borden. Vi hade stängt och mamma hade gått upp för att räkna kassan, så jag var ensam. Mamma ville egentligen inte att jag skulle jobba, men jag blev galen av att sitta still. Det var bättre om jag fick distrahera mig. Det fick mig att må bättre.

   I skolan hade jag varit som en skugga idag. Jag hade bara stirrat ner i golvet och försökt att vara osynlig, vilket förstås hade gjort att effekt blev det motsatta. Jag hade känt allas blickar på mig. Och ingen lektion med Sofia.

   En figur kom förbigående utanför, svängde in på vår gård och kom in i caféet. Sofia hade armarna om sin själv och var bara klädd i en blå klänning, utan jacka, inte ens en kofta. Hon grät för fullt.

   ”Sofia.” sa jag oroligt och släppte genast allt, för att leda henne till ett bord. Jag gav henne en bunt näsdukar som hon snöt sig i, och jag önskade att jag kunde göra mer för henne.

   ”Vad har hänt?” frågade jag så försiktigt jag kunde.

    Först fick hon bara fram meningslösa ljud mellan sina snyftningar. Jag väntade ängsligt tills hon fick ur sig: ”Em… Em och jag, vi bråkade.”

   ”Om vaddå?” frågade jag, men jag visste redan svaret.

   ”Dig.” Hon tog ett djupt andetag och försökte samla sig. ”Vi pratade först om att han skulle bättre sig, och så. Sedan frågade han vars jag var kvällen då… I förr går, alltså. Han hade ringt till mitt hus men jag hade inte varit där.  Jag sa att jag varit hos dig. Och då blev han rasande.” Hon snyftade igen. ”Han skrek åt mig, sa att jag var otrogen, och han kallade mig… Han kallade mig hora.”

   ”Min flicka…” suckade jag medlidande. I de kretsar jag umgåtts i förr var hora ett vanligt ord som användes dagligen. Inte av mig då, men för de andra var de lika vanligt som fan. Men för Sofia, så var det nog den fulaste man kunde kalla henne. Och Emmanuel hade gjort det. Den förvridna, jävla lilla…

   ”Du måste tycka att jag är patetisk.” snyftade Sofia. ”Jag borde väl hata honom, men allt jag kan känna är… Åh, gud.” Hon gömde ansiktet i händerna. ”Hur kunde allting bli så fel?”

   Jag kom in hennes liv, det är hur. Sedan jag kom in i hennes liv så har allting gått fel för henne, samtidigt som hon fått en trofast vän. Och sedan hon kom in i mitt så hade allting blivit bra, och samtidigt så smärtsamt. Frågan var egentligen, var vi verkligen bra för varandra? Var det goda värd all smärta?

   För mig hade svaret alltid varit ja, men att se Sofia plågas så fick mig att tvivla för en sekund.

   ”Finns det någonting jag kan göra för dig?” frågade jag.

   ”Får jag sova över?” Hon såg på mig med rödkantade ögon. ”Jag kan inte gå hem.”

   ”Såklart. Du kan ta min säng, så sover jag på soffan.”

   ”Nej, jag tar soffan.” invände Sofia. ”Och försökt inte säg emot. Den här gången tänker jag vara envisare än du.”