Miles: Kapitel 104- Min andra vän visste redan

 

 

Mamma och Elle satt uppe med mig hela natten och såg på film. Slutligen så somnade min syster i sin fåtölj och jag somnade med huvudet i mammas knä. Jag kände mig mer som ett barn än som en artonåring, en vuxen.

   Mamma sjukanmälde mig, men jag var fast besluten om att gå till skolan nästa dag. Jag mådde redan mycket bättre. Det gick bra att andas nu och jag kunde koncernterar mig på nuet. Jag ryste fortfarande till då och då, och blev ibland tvungen att blunda hårt för att få bilden av det svarta vattnet att försvinna. Jag var glad över att min praktik på James’ jobb hade tagit slut förra veckan, för jag hade inte klarat av det idag.

   ”Miles?” frågade Elle mig, på eftermiddagen där jag satt inlindad i en filt och försökte läsa boken jag fått av Sofia. ”James är här, får han komma in?”

  Jag funderade en liten stund. Om Sofia hade fått veta, var det inte mer än rätt att min andra vän också fick veta. Så jag nickade.

   James frågade genast hur jag mådde och satte sig bredvid mig i soffan. Jag sa att jag var okej, men fortsätta med att jag ville berätta något för honom. Sedan slängde jag ur mig historian igen. Inte lika detaljerat som igår. Mest bara vad som hade hänt, vilket var jobbigt nog. Sedan berättade jag vad som hade hänt igår.

   Det var mycket att ta in på en gång, men James reagerade fort: ”Jag ska fan slå ihjäl Emmanuel. Jävla sadist jävel!”

   Jag insåg att jag själv inte var så rasande på honom. Kanske var jag fortfarande i chock från igår.

   ”Och föresten, så visste jag redan att din pappa… Att han hade drunknat.” sa James sedan, i ett helt annat tonfall. Jag vred blicken och såg frågande på honom. Min vän vände skamset bort blicken. ”Alltså… Min pappa kände igen ditt namn, från en artikel just efter att det hänt. Han hade sparat den tidningen som dörrmatta ett tag, och artikeln hade liksom fastnat hos honom. Förlåt för att jag inte sa det.”

   ”Det gör inget.” sa jag ärligt.

   ”Jag ville liksom… inte veta förrän du bestämde dig för att du ville att jag skulle veta.” förklarade James, fortfarande lika skamsen.

    ”Det är lugnt.” repeterade jag.

    Vi var tysta en liten stund, under den tiden hann jag få ett par rysningar från igår. Hoppas inte James tyckte att jag verkade alltför upp fuckad.

   ”Så Emmanuel visste om det? Om ditt komplex?”

   Komplex var ett för snällt ord för det. ”Ja. Men… jag tror inte han visste hur hemskt det var.”

   ”Nu måste bara Sofia lämna honom.” sa James. ”Inte ens hon kan förlåta honom för det här.”

   ”Det kan hon.” invände jag i ett dött tonfall. ”Emmanuel behöver bara övertyga henne om hur otroligt ledsen han är, så tar hon tillbaka honom. Så kommer det alltid att vara. Hon gillar honom för mycket, kanske till och med älskar honom. Att vara med honom betyder trygghet för henne.”

   ”Och att vara med dig betyder inte det?”

    ”Kanske.” Fortfarande samma, döda tonfall. ”Jag tror att hon känner sig trygg med mig. Men hon förstår det inte. Sofia är trög, det är en av hennes svagheter. Och hon är rädd för vad hon känner, och går istället på det som hon vet har funkat förr.”

   ”Och ändå älskar du henne.”

   Jag påbörjade en protest, men det som kom ut var istället: ”Mer än någonting annat.” Och jag insåg att detta var sanningen.

   Jag älskade Sofia. Och en timme senare fick jag ett sms från henne, där det stod om hon och Emmanuel. Hur han verkligen verkade ångrade sig, hur han skulle gottgöra för mig, att de två skulle prata ut i morgon och vem fan vet mer. Jag raderade sms:et innan jag ens hunnit igenom hälften. 

 

Kommentarer
Anna

Super bra! :)

2013-10-25 @ 07:19:44

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort