Fingtic's

Jag gick långsamt nedför trappan och kom ut i caféet. Sofia satt vid ett bord där, drickandes ur en kopp. En liknande kopp stod framför henne, precis som mamma sagt. Sofia sitter därnere. Jag har ställt fram en kopp varm choklad åt dig.

   Mycket långsamt lyckades jag sätta mig mittemot henne och sträcka ut mina fingrar mot koppen. Den var varm, men jag kände mig ändå lika kall inombords. Det var som att hjärnan inte fattat att den inte var under ytan längre. Allt jag kunde se svart vatten, allt jag kunde känna var kyla och jag behövde hela tiden påminna mig själv om att jag kunde andas.  Då och då genomfors jag av en rysning av rädsla och jag hade gråten i halsen.

   Att bli nedkastad i vattnet var som att bli inkastad i en av mina värsta mardrömmar, fast tusen gånger verkligare och utan förmånen att kunna vakna.

   ”Jag förstår inte hur Emmanuel kunde göra så.” viskade Sofia. Jag hade svårt att koncenterara mig, det var ansträngande att lyssna på vad hon sa. ”Han visste kanske inte att du skulle reagera som du gjorde, men han borde ändå förstått… Han borde ha vetat bättre än… Du kunde ha dött.” Rösten skar sig mot slutet.

   Jag stirrade fortfarande på min kopp. Försökte tänka bort vattnet. Tänka bort känslan av att drunkna. ”Mamma sa…” fick jag ur mig, varje ord var mödosamt. ”…att du räddade mig. Drog upp mig ur vattnet.”

   ”Du minns det inte själv?”

   ”Jag minns att jag var under ytan… Kunde inte andas. Sedan är det svart tills mamma räckte mig en handduk.” svarade jag.

   Hon var tyst en stund, och jag ville veta hur hennes minspel var just nu, men verkade inte kunna lyfta blicken. ”Det som hände…” sa hon tillslut. ”…var att jag hoppade i efter dig. Jag drog upp dig tills stranden, där du vaknade till. Sedan körde jag dig hit.”

   Hon hoppade i efter mig. Jag tänkte över det och plötsligt brast jag ut i något sorts skratt, som sedan ebbade ut i snyftliknande saker. Jag fick upp blicken och såg Sofias skräckslagna ögon. Hon måste tro att jag tappat förståendet fullkomligt.

   ”Du hoppade i efter mig.” förklarade jag. ”Elle berättade för Tony om olyckan, men jag har inte berättat för dig. Trots att du är en sådan bra vän att du hoppade i efter mig. I det där kalla, svarta vattnet.”

   Jag lutade mig fram och vilade huvudet mot händerna. Jag hörde hur Sofia lutade sig över bordet hon med och kände hennes hand över min arm. När jag först kände hur något rörde mig ryckte jag till, sedan blev jag lugn av hennes beröring. Det var dags nu. Dags att hon fick veta alla detaljer.

   ”Jag och min pappa delade många intressen.” började jag. ”Inte bara stjärnskådning, utan även segling. ” Ordet segling var svårt att få ur sig, men jag tvingade mig själv. ”Det bästa vi visste var att kompinera dessa två. Fara ut på natten och stjärnskåda. Du kan inte ens föreställa dig hur vackert det var.” Jag hade bytt ställning, så att hakan vilade i händerna, och jag kände ett leende på mina läppar. ”Inga stadsljus som störde, inte den minsta lampa. Man kunde se precis alla stjärnor.

   En natt for vi ut, och vi for lite längre än vad vi brukade. På några minuter var det full storm därute.” Min leende var borta nu och min röst var bara en avlägsen viskning. ”Min pappa var riktigt duktig sjöman. Han höll huvudet kallt och visste precis vad han skulle göra. Han ropade order åt mig och jag försökte lyda dem, men mina fingrar var så stelfrusna att jag inte kunde röra dem.

   Jag vet inte hur länge vi höll på, men det kändes som timmar. Dra i rep, ställa om kursen, hålla rodret… Vågorna vräkte in över relingen och skeppet, som hette Rachel efter mamma, gungade som om hon tänkte kapsejsa när som helst. Havet, som jag alltid älskat, hade plötsligt blivit skräckinjagande.

   Pappa sa åt mig att ställa om korssegelet, som ligger i aktern, och när jag skulle göra det gungade skeppet till extra stort och jag ramlade i vattnet. Jag försökte simma upp till ytan, men jag visste inte vilket håll det var. Allting var bara svart runt omkring mig. Luften började ta slut, vattnet tryckte mot bröstkorgen och det var så kallt…” Precis som för bara någon timme sedan. Man kämpade och kämpade, men det sved bara allt mer i halsen och luften som man längtade så desperat efter fanns inte där…

   ”Miles.” Någon tog min hand och jag såg upp i Sofias bruna ögon. Jag hade glömt bort att hon var där, anledningen till att jag berättade det här. ”Vad hände sen?”

    ”Jag drogs upp ur havet, tillbaka till skeppet.” berättade jag. ”Jag hann se min pappas ansikte, innan han försvann under vattnet. Han hade hoppat i efter mig, precis som du gjorde ikväll. Han hade bogserat mig till skeppet igen, men inte haft krafter kvar för att kunna rädda sig själv. Han offrade sitt liv för mig.”

    Jag bet mig i läppen och svalde ett par gånger innan jag kunde fortsätta. ”Jag höll hårt i rep på båten, bara låg där och skrek efter pappa. Jag skrek tills jag var så hes att jag bara kunde få fram ett kraxande. Nästa jag minns är att jag vaknade på sjukhuset och de berättade för mig att pappa var död.”

   Den upplevelsen glömde man inte heller i första taget. Jag hade skrikit ut min smärta, gråtit ut den, slagit bort alla som försökte röra vid mig. Hade bara velat vakna från mardrömmen där min pappa inte längre fanns. Där mitt stöd, min trygghet, min bästa vän inte längre existerade för att hjälpa mig. Jag hade aldrig känt mig så ensam som den stunden.

   ”Och tiden efter det… Jag kunde inte ens duscha i början. Jag tvingades gå i terapi, men jag vägrade låta mig bli hjälpt. Mamma försökte prata med mig, men jag bara stirrade in i väggen. Alla försökte hjälpa mig men jag ville bara vara ifred. Du kan inte förställa dig… Hur ont allting gjorde. Bara att stiga upp på morgonen gjorde ont, för du visste att han inte skulle vara där och hälsa dig God morgon som du var van vid. Att se hans tomma stol gjorde ont, hans oanvända skor, hans bäddade sida av sängen… Saknaden efter honom var, eller är, tortyr.”

   ”Miles…” viskade Sofia medlidande och kramade om min hand. Jag kramade den tillbaka. Det var lättare att röra sig nu, lättare att prata. På något vis hade samtalet gjort det lättare för mig att koncentera mig.

   ”Så nu vet du.” sa jag. ”Varför jag är störd.”

   ”Du är inte störd.” försvarade hon mig. Varför försvarade hon mig jämt? ”Ingen kan ha gått igenom det där utan att ha blivit märkt. Åh, Miles, jag är så ledsen för din skull.”

   Jag lade min fria hand över den som sedan höll i hennes, kramade den ännu hårdare. ”Jag borde ha berättat det här för dig tidigare. Du förtjänade att veta.”

   ”Det är okej. Nu vet jag.”