Fingtic's

Två månader gick, januari och februari. Vintern lämnade oss äntligen och man kunde börja ha på sig klänning igen, utan att behöva frysa ihjäl. Vad det än var som gjort Miles så deprimerad höll i sig, men han lyckades rycka upp sig lite grann. Om vi säger såhär: Hans ögon fylldes med smärta varje gång han såg Sofia, men hans leende återvände.

   Just i tid till min bros födelsedag blev James klar med målingen på väggen. Den var fantastisk. Löven, barken, grenarna, allting var så vackert, detaljerat och färgstarkt att jag var tvungen att gå fram och röra vid det första gången. Sedan var det dags för betalingen.

   ”Okej, jag har tänkt på det här, och femtio dollar blir bra. Fast om det för mycket kan vi ta tjugo.” lade James snabbt till.

   Jag och mamma såg leende på varandra. ”Faktiskt…” sa min mamma. ”Så har jag redan bestämt en summa. Och du får tvåhundra för jobbet.”

    ”Va?” var allt James fick ur sig, och Miles skrattade.

   ”Du hörde rätt.” sa min bror, som även var födelsedagsbarn idag. Han fyllde arton, men betedde sig inte som om det var någon stor grej. ”Och försök inte säga emot. Du minns när vi fick bidrag från staten? Det blev pengar över från dem, och vi vill betala dig med det. Du ska veta att du får mindre betalt än vad utbildade konstnärer får, så du kan inte klaga.”

   ”Men… tvåhundra?” upprepade James. ”Jag kan inte ta emot det.”

   ”Försent.” log jag. ”Vi har redan satt in pengarna på ditt konto.”

   Han såg mellan oss ett tag, försökte hitta fler ursäkter. Sedan brast han ut i skratt och kramade om oss alla tre samtidigt. ”Tack!” sa han. ”Tack så hemskt mycket, tack!”

På eftermiddagen hade vi en liten ”fest” för min bror. Jag, Tony, James och även Sofia satt i caféet, åt kaka medan Miles öppnade presenter. Han fick någon film, en bok och några skivor, och tidigare hade mamma gett honom pengar till hans collegefond. Inte lika bra som en bil eller liknade, som artonåringar brukar få, men han var hur nöjd som helst.

   Medan Sofia, Tony och Miles diskuterade någonting tråkigt satt jag och James vid sidan om och åt våra tårtbitar.

   ”Jag kan inte sluta titta på den där målning.” sa jag. ”Den är så vacker. Du är så talangfull.”

   ”Tack.” sa James. ”Den var jättekul att göra. Bara det att jag fick göra något som kommer att ses, är egentligen belöning nog.”

   ”Vad ska du göra med pengarna?” frågade jag och vred blicken mot honom.

   ”Jag ska använda dem till att betala räkningarna, ärligt talat. Det som vi kan undvara kommer att gå till Sarah och Wills collegefond.”

   Jag blev så rörd att det gjorde ont i mitt hjärta. ”Du måste vara den mest osjälviska människan i hela världen.”

   Han mötte min blick med sina svarta ögon, som nu hade en glimt i sig. ”Tycker du det?”

   ”Absolut.” sa jag. ”Känner du någon annan som lever för sin familj som du gör?”

   ”Du är osjälvisk.” sa James. ”Och Miles med.”

   ”Inte som du.” invände jag. ”Vi… Vi kan uppoffra oss. Vi tänker efter vad som är bäst, och kommer vi fram till att andra behöver det mer så gör vi det. Din allra första tanke är att göra det som är bäst för dina syskon. Du behöver inte tänka efter, det är bara så du är. Så din hjärna fungerar. Och det är verkligen beundransvärt.”

   Han log mot mig. ”Tack.”