Elle: Kapitel 95- Vänlighet från regeringen

 

 

En lördagsmorgon så öppnade mamma ett brev, och långt efter att hon läst den satt hon bara och stirrade på papperet i sin hand, tills jag tog den ifrån henne och lästa den själv. Den var från Redleaves lilla regering, och de berättade att de ansåg att hennes café hade blivit en viktig del av byn. Därför hade de bestämt sig för att stödja hennes verksamhet med 5000 dollar.

   Jag skrek rakt ut och började dansa runt i rummet, och snart lyckades jag få mamma att följa med. Vi började prata i munnen på varandra om vad vi kunde göra med de här pengarna, att regeringen måste vara de snällaste i hela världen, att vår ekonomi var räddad nu.

   Miles var och jobbade, så vi ringde honom och berättade nyheten. Äntligen kunde jag höra verklig glädje i hans röst, han vaknade till.

   Vi berättade sedan för alla vi mötte om den glada nyheten, spred den över byn tills alla visste. På kvällen satt vi och diskuterade vad vi skulle göra med pengarna. Miles var med oss, han hade kommit tillbaka. Jag avskydde hur han såg ut nu, han hade förvandlats de senaste dagarna. De påsar som han alltid hade under ögonen hade blivit tydligare, hans kläder var skrynkliga och ibland fläckiga (det var som att han fullkomligt sket i vad han tog på sig) och hans blick var grå. Tom.

   ”Vi sätter in tvåhundra på kontot.” sa mamma. Den är väldigt tom nu, och behöver allt fyllas på. ”Sedan får tvåhundra gå till att betala en skuld som vi har, så försvinner den. Sedan har jag tänkt, att eftersom de här pengarna ändå kom för caféet, borde något av de andvändas till caféet. Så…” Hon såg på mig. ”Du minns när vi pratade om att låta James måla vår vägg? Vad säg som att vi ger honom tusen för det?”

   ”Det är mycket pengar.” kommenterade Miles.

   ”Ja, men andra konstnärer tar också mycket pengar för att måla.” sa mamma. ”Och jag tänker inte betala honom mindre.”

   ”Det var inte det jag menade!” invände Miles. ”Jag tycker också att han ska få bra betalt. Men vi kan inte be honom och säga hur mycket vi tänker betala. Då kommer han att få ångest och känna press inför att målingen blir bra. Om vi säger till honom att vi kommer överens om vilket pris det blir när han är klar, kommer han inte att känna någon press alls och resultat blir bättre.”

   Vi kom överens om att det var bäst att göra så, och redan nästa dag hade Miles pratat med James om det (han hade förstås gärna gjort det) och han kom invandrande i caféet med sitt skissblock, för att prata om hur det skulle se ut med mamma.

   Hon berättade om träd-idéen och James förverkligade genast våra tankar på papperet. Redan samma kväll började han skissa upp den på väggen med en snickarpenna. Det var fascinerande att se honom så angagerad. På några sekunder var han helt inne i sitt arbete och hela världen runt omkring honom verkade tyna bort. 


Kommentarer
Anna

Super bra! :)

2013-10-15 @ 15:29:22

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort