Fingtic's

Någonting hade hänt med Miles, och jag tror att det var någonting väldigt negativt med Sofia.

   Han var tyst och när han log var det ansträngt, framtvingat. Han verkade aldrig vara närvarande, och vars han än var i tankarna var det ingenting trevligt.

   Jag visade Leah hela Redleave, vilket inte tog sådan lång tid. Vi spendera varenda sekund som vi hade med varandra. Hon berättade mer i detalj vilka hon varit ihop med och han som hon var med nu. Hon berättade om vad som blivit av alla vännerna, lärarna som bytts ut och de nya butikerna som öppnas i Olympia. Jag sög in all information som en svamp.

   På onsdagen åkte hon hem, och jag insåg att jag inte var så ledsen över det, eftersom Tony var hos mig. Jag blev förvånad över det. Aldrig hade jag tyckt om någon annan mer än Leah, förrän nu.

   Och det fick mig att, på kvällen när vi satt på min säng och rev hål i byxor, bestämma mig för att berätta.

   ”Tony…” började jag tveksamt och insåg att jag hade en klump i halsen. ”Jag kan berätta om olyckan nu. Om du vill höra.”

   Han lade ner det han höll på med. ”Jag vill höra om du vill berätta.”

   Ingen av mina andra vänner skulle ha svarat så. ”Min pappa… Han är död.”

   Han nickade. Det hade han förstått.

   ”Det hände för två år sedan.” Sedan ramlade hela historien ur mig. ”Miles och pappa älskade båda att segla, och ibland for de ut på natten för att titta på stjärnorna till havs. När vi vaknade så var de alltid tillbaka igen. Men en morgon, när jag och mamma steg upp, var de inte det.

   Vi försökte ringa dem, men ingen svarade. Sedan såg vi på nyheterna att det hade varit storm ute på havet under natten. Då ringde vi polisen.

   Räddningspatruller sändes ut och efter några timmar hittade de båten, som drivit iland. Miles var ombord på den. Han hade legat i fören, berättade de för oss, alldeles vit och skakandes av feber. Pappa var inte på båten. Redan då förstod jag. Detta bekräftades också nästa dag, då de hittade hans kropp. Han hade drunknat.”

   Jag tittade ner i mina händer en liten stund. ”Miles var medvetslös och vaknade först efter några dagar. Jag kommer aldrig att glömma bort hans ansikte när vi berättade för honom att pappa var död. Jag har aldrig sett så mycket smärta hos någon, bara känt den själv.

   Miles skrek först. Sa att vi alla ljög. Sedan blev skriken som… klagotjut och gråt istället, och det var mycket värre att höra på. Jag var tvungen att gå ut ur rummet.

   Miles pratade sedan inte under två veckor. Han bara stirrade tomt in i väggen. Och jag blev arg på honom över det, arg mitt i all sorg, för jag behövde honom. Jag behövde hans stöd, men han fanns inte där.” Jag svalde ner gråten. ”Sedan var han så, tills vi kom hit och han läkte igen.”

   Jag satt tyst och kände mig lättad inombords. Som om en tung börda äntligen hade lämnat mig.

   ”Så din pappa hade fallit överbord ute på havet?” frågade Tony.

   Jag nickade.

   Jag hörde hasandet av tyg och sedan var Tony just bredvid mig och kramade om mig. Jag kramade honom tillbaka och grät mot hans axel.