Fingtic's

Jag hade visat min mamma bilder av vad James hade gjort, och hon hade beundrat dem lika mycket som jag.

   ”Vet du vad…” sa hon fundersamt. ”Tänk om han kunde göra något på vår vägg i caféet. Vore inte det fint?”

   ”Ja, det skulle det.” höll jag ivrigt med. ”Verkligen.”

   Sedan började vi spåna. Tänk vad coolt det skulle vara att ha någonting på den där högra väggen. Våra väggar var alla vita, att ha någonting på en av dem skulle verkligen lysa upp stället. Vi började fundera på vad vi skulle ha på den där väggen, och slutligen kom vi fram till det perfekta: Ett träd. Ett vackert lövträd, med röda löv. Vi bodde ju i Redleave. Det hade varit perfekt.

   Fast sedan återvände vi till verkligheten, till vår ekonomi. Även om James skulle göra det gratis åt oss så skulle vi aldrig kräva det av honom. Om han skulle göra det skulle han få betalt som vilken annan konstnär som helst, och de pengarna fanns inte nu.

Senare kom Tony över, och vi satte oss vid ett bord och fikade. Igår hade vi ätit på Subway och tittat i butiker, samt berättat om varandras jul. Eller Tony hade berättat om sin jul. Han hade så mycket att berätta om att jag inte hann med min egen.

   Kusinerna och fastrarna hade ju reagerat mycket negativt på Tonys nya stil.  Han hade fått sitta i timme efter timme och diskutera med dem. De hade pratat om Gud och Jesus, om att han skulle hitta den rätta vägen igen. Bara för att jävlas med dem hade han sedan berättat att han var bög också. Det var nämligen något som hans familj hållit hemligt för släkten.

   Så hans föräldrar hatade honom just nu och funderade på hur de skulle kunna ”rädda” honom. Men Tony verkade nästan tycka att det var kul.

   ”Äntligen kan jag vara mig själv.” hade han sagt.

  Nu var det min tur, och jag berättade om den mysiga julaftonen och visade upp mina julklappar. När Tony fick reda på varifrån armbandet kom, gjorde han stora ögon och granskade det noggrannare.

   ”Han hade bara inget att göra.” sa jag som förklaring till den.

   ”Elle, det här är ingenting som man gör när man inte har någonting att göra.” invände Tony.  ”Det här betyder…” Han suckade bara.

   ”Betyder vad?” sa jag oroligt. ”Vaddå?”

   ”Men är det inte uppenbart?” frågade Tony.

   ”Nej, det är det inte. Vad?” insisterade jag.

   Tony visade upp händerna i en uppgiven gest. ”Nej, vet du vad? Jag tänker inte vara din tolk den här gången. Du får faktiskt ta och lista ut det själv.”