Fingtic's

Det är inte det att jag inte har skrivna kapitel att lägga ut, som gör att det tar så lång tid. Jag glömmer helt ärligt att lägga ut dem, förlåt. 

Jag gick genom den blaskiga snön, tre dagar efter julafton, med irriterade steg. Idag kom Tony hem och Miles hade lovat att skjutsa in mig och honom till stan, där vi skulle fira lite smått tillsammans. Han skulle skjutsa in oss tolv, och nu var klockan kvart i och Miles var spårlöst försvunnen. Var inte på jobbet, inte i caféet, och svarade inte på mobilen.

   Så i min ilska var jag på väg till James, för att se om han var där. Jag kunde vägen dit eftersom jag följt med Miles för någon vecka sedan. Hans ben hade fortfarande varit en katastrof då och mamma hade inte velat att han skulle gå själv.

   Jag hade armbandet på mig. Jag fullkomligt älskade det, men att jag hade fått det hade förvånat mig. Visst var jag och James vänner, men var vi så nära?

   Jag trampade de sista stegen upp till hans dörr och knackade på, hårdare än jag behövt. När ingen öppnade kände jag på handtaget och bestämde mig för att gå in.

   Där inne hörde jag livlig hårdrock dundra i huset. Jag följde det tills jag kom fram till något som måste vara garagedörren. När jag öppnade den fick jag en chock över vad som fanns där inne.

   Väggarna var täckta av graffitimålningar, så verklighetstrogna och skickligt gjorda att jag bara gapade. I ett hörn av det där garaget stod James och sprejade för fullt.  I ett annat hörn stod en radio, varifrån musiken kom ifrån. Jag närmade mig honom försiktigt och var övertygad om att han hörde mig komma. Men hans reaktion när han upptäckte mig tydde på annat.

    Han hoppade högt, ögonen blev dess dubbla storlek, han tappade sprejflaskan och svor någonting, som jag dock inte hörde p.g.a musiken. Han stirrade på mig någon sekund, innan han skyndade sig till radion och stängde av musiken.

   ”Elle.” sa han förvånat. ”Vad gör du här?”

   ”Letar efter Miles.” sa jag. Sedan verkligen såg jag hans graffitimålning. Den föreställde en svart katt, så detaljerad att man kunde se vartenda hårstrå. ”Men herregud, kan du sluta vara så duktig?”

   ”Ärsh, det är väl inget.” sa James och ryckte på axlarna.

   ”Du kan leva på det här.” sa jag, som ett eko av det jag sagt när jag fått armbandet. ”Jag skulle lätt betala dig för att göra något sånt här på mitt rum.”

    ”Du behöver inte betala mig, jag gör det gärna gratis.” sa James, och hans röst steg på slutet som av upprymdhet.

   ”Men det kan jag väl inte be av dig.” sa jag.

   Vi var tysta i några sekunder, vari James tog upp sprejflaskan igen och började pendla den mellan sina händer. Det såg nästan ut som om han var nervös, men vad hade han för andledning till det?

   ”Elle…” började James, men avbröts av att min mobil började ringa.

   Jag tog upp den och såg att det var Miles. ”Var fan är du någonstans?!” skrek jag ut i luren.

   ”Hemma i bilen, väntar på dig!” svarade en arg bror i den andra linjen. ”Var är du?!”

   ”Hos James, letar efter dig!” svarade jag arg. ”Jaja, jag kommer nu.” Jag lade på och såg på James. ”Förlåt att jag avbröt dig, vad var det du sa?”

   ”Äh, jag har glömt.” sa James med blicken i golvet.