Fingtic's

”Äntligen!” utbrast jag när James kom, klädd i en illa passande frack. ”Jag började tro att du inte skulle komma.”

   ”Förlåt. Pappa var försenad hem från jobbet, och jag kunde inte lämna ungarna.” Han rättade snabbt till tuppkammen. ”Ska vi gå in?”

   Rådhusets innandöme hade förvandlats till ett glittrande fest fyllt med avskyvärd musik. Allting var så fint och prydligt att jag nästan blev spyfärdig. Men så fick jag syn på Sofia och spykänslorna försvann genast.

   Hennes hår var uppsatt i en lockig boll, full av pärlor som matchade hennes vita klänning. Hon stod tillsammans med Emmanuel och sina föräldrar. Jag kunde alltså inte gå fram till henne, jag hade ju stulit hennes pappas bil. 

   Men jag stod där och tittade fängslad på henne så länge att hon kände min blick, vände sig om och upptäckte mig. Hon log och vinkade, och jag kände genast en varm känsla i magropen samt besvarade hennes leende.

   Så lyckades jag med en stor anträngen vända bort blicken från henne, och fick syn på Elles utstickande gestalt. Hon såg ut som en skadskjuten kråka tycker jag, men James såg ut som om han sett Jesus.

   Vi gick fram till henne och Tony. De berättade om någon bitch som nyss hade kommit fram till dem, men vad som egentligen hänt hörde jag inte. Sofia hade lösgjort sig från sina föräldrar och hon och Emmanuel styrde mot oss.

   ”Hej.” log jag.

   ”God kväll.” svarade hon. ”Fin dräkt.”

   ”Vars har du köpt den, Toys ’n’ Rush?” lade Emmanuel till, och fick en armbåge i magen av Sofia.

   ”Jag fick den av min mamma.” svarade jag.

   Vi var tysta en stund, innan jag frågade: ”Får jag lov, Miss Ringroad?”

   ”Ifall det är okej för min kavaljer?” Hon vände sig till Emmanuel och såg så bedjande på honom att han nickade.

   Jag tog hennes hand (kände pirrningar genom huden) och ledde ut henne på dansgolvet. För ett ögonblick kände jag mig överlycklig, dansa med Sofia liksom! Men sen kom jag ihåg att jag inte kunde dansa.

   ”Du måste guida mig, som på gympan.” sa jag till henne.

   ”Självklart, min herre.” Hon log och backade några steg. Så började det första steget, att gå fram och buga. Det gick bara bra.

   ”Och nu snurrar du.” berättade Sofia.

   ”Du måste vara i ditt esse nu, va?” frågade jag henne. ”Bal, 1800 tal, fina klänningar… Är inte det just vad du älskar?”

   ”Du får mig att låta ytligt.” sa hon, men hon log så hon kunde inte direkt känna sig förolämpad.

   ”Nej, nej.” svarade jag. ”Vad är det för fel med att ha ett intresse? Och jag menade inte att du var ytlig, det vet jag att du inte är.”

   ”Det vet jag att du vet. Ta min hand.” Vi gick hand i hand några steg, innan vi skiljdes åt igen. Vi förenades sedan i en snurr, där vi gick med handflatorna emot varandra och den ena ögonen. Det kändes som att omvärlden tynade bort och allt som fanns kvar hennes bruna ögon och våra händer som rörde vid varandra. Jag glömde bort att hur man pratade, hur man andades. Hon var så nära mig just nu. Så nära…

   Jag märkte inte att jag hade stannat förrän Sofia petade mig i sidan. Jag sprätte till, vi backade ifrån varandra och dansen tog slut. Hon tackade mig med en nigning och gick tillbaka sin pojkvän, som efter att ha gett mig en mördande blick kysste henne.

   Det högg till i magen när jag såg dem, som om något hade knutit ihop mitt innandöme så att det inte längre kunde fungera. Allting kring mig verkade nu vara för levande istället. Musiken dånade i öronen, alla pratade så högt att de nästan skrek och de dansande paren verkade röra sig i superhastighet.

   Jag vände tvärt om och gick ut därifrån.

   Ute på gatan, i den kalla luften, förstod jag vad som höll på att hända med mig. Och det var inte bra. 

Såhär tänker jag mig Sofias frisyr och klänning.