Fingtic's

Solen stack i ögonen och tillslut var jag så pass vaken att jag var tvungen att öppna dem. Jag stirrade upp i taket på mitt rum, medan huvudet dunkade. Hur kom jag in hit? Jag kunde inte minnas att jag hade gått till huset. Vad hade jag gjort igår egentligen?

   Jag satte mig långsamt upp och gnuggade ögonen. Jag hade varit på balen, där Sofia och Emmanuel hade varit och de hade… Sedan hade jag köpt öl och druckit, jag tog bussen tillbaka och… Åh nej. Jag hade träffat Sofia också, men vad vi egentligen sagt mindes jag inte.

   Då upptäckte jag att mamma också var i rummet. Hon satt vid min sängkant och såg på mig. Trötta ögon.

   ”Miles…” började hon.

   ”Förlåt.” avbröt jag. ”Förlåt mamma, det var inte meningen… Jag ville egentligen inte, men…”

   ”Jag vet varför du dricker.” sa hon. ”Men alkohol kan inte vara lösningen på dina mardrömmar, Miles.”

   Jag stirrade ner på mina händer. ”Jag trodde att du trodde att jag gjorde det för att dumma mig.”

   ”Jag är väl inte blind.” svarade hon. Hon tog ett djupt, darrande andetag och sa sedan:  ”Jag ber dig Miles, sluta med det här drickandet. Vi hittar ett annat sätt att bli av med mardrömmarna, men bara sluta. Annars kommer jag snart att få ett samtal där polisen säger att de har hittat dig i en flod eller…” Tårar började strömma nedför hennes kinder. ”Vi hittar ett annat sätt, snälla…”

   ”Mamma…” sa jag lågt, nu även jag med gråten i halsen. Jag försökte svälja ner den, men det blev bara värre och värre tills även jag grät. Min synvinkel blev dimmig och strupen snördes åt och det blev omöjligt att få ut det jag tänkt säga.

   Mamma lutade sig fram och kramade om mig. Jag kramade henne tillbaka. Det var som att jag varit fast i en vattenström för en lång tid, och nu äntligen hade jag hittat en klippa att klamra sig fast i.

   Vi släppte inte varandra förrän på en lång tid.

*

Det var över nu. Miles’ felsteg, det var över nu. Jag kände det i stämningen vid matborden den kvällen. Den var tung, men hoppfull.

   Jag hade tjuvlyssnat på vad mamma och Miles hade sagt. I framtiden skulle Miles gå upp och sätta på en film när han haft en mardröm, och när han sedan kom hem efter skolan skulle han försöka ta igen den sovtiden han missat. Om inte det funkade skulle de besöka en läkare och be om sömnpiller.

   Jag kände att allting skulle bli bättre nu. Den tuffa tiden var över nu, det var dags för verklig förbättring. Miles hade äntligen rivit ner den mur han byggt upp.