Fingtic's

”…och det bästa var; De var på rea!” utropade jag.

   ”Vad kul.” sa Tony, och gjorde sitt bästa för att verka intresserad av mina nya skor.

   Jag hjälpte mamma vid caféet, genom att stå bakom disken medan hon bakade. Tony satt där och lyssnade tålmodigt medan jag babblade om mina nya klackar.

   ”De är rätt svåra att gå i, men jag tror att jag bara måste vänja mig liksom.”

   Klockan plingade och in i caféet kom Sofia och hennes pojkvän, Eric. De brukade inte vara här i vanliga fall och det märktes att Eric inte ville vara här. Han stirrade surt ner i marken medan hon såg mot disken. Besvikelse sköljde över hennes ansikte när hon såg att det var jag stod här.

   De kom fram till disken och Sofia beställde te och en kaka, medan hon spanade in i köket.

   ”Han ligger och sover.” svarade jag på hennes outtalade fråga.

  ”Va?” Hon såg plötsligt förskräckt ut.

   ”Miles.” förtydligade jag. ”Han ligger där uppe och sover. Men jag kan gå och väcka honom om det är något…”

   ”Nej, nej, nej.” skyndande hon ur sig. ”Vi kom hit för att fika, eller hur Em?”

   Em? Han kanske inte hette Eric i alla fall.

   Em ryckte på axlarna och såg sur ut. Även om jag inte tyckte om honom kunde jag förstå hans humör just nu. Om det var min flickvän som ville gå och besöka den kille som var askär i henne, skulle jag inte heller le så stort.

   De satt och fikade under tystnad. Em hasplade i sig sitt, men Sofia tog en pyttetugga i taget. Man kunde se att hon kämpade för att inte snegla åt disken.

   Efter en timme hörde jag stegen upp till lägenheten knaka, och ner i caféet kom Miles. Han såg nyvaken ut, och var klädd i jeans och en långärmad tröja som det stod Forever på, samt en bild av Dropkick Murphys. Hans hår pekade åt alla håll och han gäspade stort när han stapplade fram till mig.

   ”Tjena Tony.” mumlade han halvt blundande. Han hade blivit mycket trevligare mot min vän. ”Det är så jävla ljust, jag kan fan inte sova just nu. Men det är lika bra det, samhällen börjar om en halvtimme. Kan du ge mig lite kaffe, Elle?”

   Jag hällde upp en kopp men när jag väl gav den till honom märkte han den inte. Han hade fått syn på Sofia och den stora förvåningen i hans ansikte tydde på att hon inte borde vara här.

  Så fort deras blickar möttes såg Sofia ner i sin tallrik, och Miles stirrade ner i sitt kaffe med flammade kinder. Em stirrade mellan dem med rasande blick och försökte övertala sin flickvän att gå. Hon lät sig övertalas, de reste sig och gick. Min bror såg efter dem med en blick jag inte riktigt kunde tyda helt, men jag kunde se smärta i den.

   Som om han inte haft nog av den känslan.

Elles skor