Fingtic's

Jag och Tony dansade lite, men vi båda var urusla på det så vi återgick snabbt till att stå i ett hörn och prata. Så fick vi slut på bål och Tony erbjöd sig, som den genteman han är, att gå och hämta mer åt oss.

   När jag stod där i hörnet såg jag James komma emot mig. Ensam.

   ”Vars har du Miles?” frågade jag.

   ”Han ehm… stack.” svarade han.

   ”Stack han?!” utbrast jag upprört. ”Varför då, vart då?” Jag som trodde att han hade slutat med det här.

   ”Jag vet inte.” svarade James lugnt. ”Men jag tror att han blev upprörd av att se Sofia Ringroad med sin pojkvän.”

   Jag kastade en blick åt det håll där hon stod. ”Varför skulle han bli det?”

   James gav mig en menande blick. ”Har du inte sett hur han ser på henne?”

   När han nämnde det så kom jag ihåg den beundrande, glittrande uttrycket som Miles fick i ansiktet när Sofia kom in på caféet. ”Åh nej.”

   ”Åh nej.” höll James med.

   Vi var tysta en stund innan jag kom ihåg att jag kanske borde försöka föra ett samtal. ”Så… Du är arton va? Vad går du på för college?”

   Han tittade tvärt ner i muggen han höll i. ”Jag går inte på college.”

   Känsligt ämne, bäst att byta. ”Du gick på byns skola va? Vad tyckte du om den?”

   ”Den var okej.”

   Tack för att du antränger dig så för att hålla igång samtalet, tänkte jag ilsket. Det var som att prata med före detta Tony igen. ”Varför fick du samhällstjänst, om man får fråga?”

   Så såg han faktiskt upp från muggen och log. Tanken på sitt straff verkade muntra upp honom, märkligt nog. ”Jag graffitimålade.”

   ”Oj.” sa jag. ”Vad skrev du då, presidenten kan gå och ta sig?”

   Han skrattade till. Nu var stämningen absolut upplättad.  ”Nej, jag ehm… Jag målade en bild av ett lejon med två ungar.” Leendet blev med ens större. ”Det var för mina syskons skull, de är helt galna i Lejonkungen. De ser den så fort de får chansen.”

   ”Åhhh.” suckade jag. ”Vad sött! När jag var liten såg jag ingenting annat än Mulan. Jag tyckte att hon var det coolast jag någonsin sett.” Jag tänkte efter lite. ”Jag skulle nog vilja se om den, kanske tillsammans med Miles. Han har blivit helt inne i tecknat på sistone.”

   Vi blev tysta en liten stund igen, men sedan återupptog James samtalet genom att fråga: ”Vad tänker du gå på för college då? Ifall du har bestämt dig, menar jag.”

   ”Jag var vetat vart jag vill gå sedan förskoleklass.” svarade jag med ett leende. ”Stanford. De har ett helt otroligt arkitektprogram. Om jag går den kommer jag att vara en toppen arkitekt inom tre år, man får superbra jobb direkt efter att man har avslutat utbildningen.”

   ”Oj.” sa han. ”Men är inte den dyr?”

   ”Jo.” medgav jag. ”Men jag satsar på att få ett stipendium. Jag tror att jag har stora chanser för det.”

   ”Det har du säkert.” svarade James med övertygelse.

   Jag log mot honom. ”Jag tycker om din tuppkam föresten.”

   ”Gör du?” Han sken upp och ena handen for, som automatiskt, upp till håret.

   ”Visst. Hur gör…” Jag avbröt mig när jag kom ihåg något. ”Vars är Tony egentligen? Han borde ha varit tillbaka nu.”

   Vi såg oss omkring men kunde inte hitta honom. Då delade vi upp oss och sökte igenom salen, men han var ingenstans. Nu började jag bli orolig.

   ”Vi kollar utanför.” sa James.

    Vi hittade honom ute på parkeringen. Sittande vid en vägg med en blödande näsa.

   ”Herregud, Tony, vad har hänt!?” utbrast jag och föll på knä bredvid honom.

   ”Jag slogs.” svarade han, och lät lite grötig p.g.a blodet.

   ”Va?” Jag undrade om han drev med mig.

   ”Jag gick ut för att få lite luft, och då så kom det två killar som kallade mig för bögjävel. Jag är trött på att ta emot skit från folk, så jag slog till honom. Och sen slog han till mig. Och jag upptäckte sedan att jag inte är så bra på att slåss.”

   Jag suckade. ”Vi måste få hem dig. James, kan du hämta min mamma?”