Fingtic's

Nästa dag kunde man märka att skolan var splittrad i två.

   Alla pratade om Richards bekännelse, även in på den äldres våning. Vissa trodde på det, andra pratade om de hade hört Lindsay säga att det var han som ljög.

   Så det fanns två grupper: De som trodde på Richard (därmed hatade honom och stod nu på Elles sida) och de fanns de som trodde på Lindsay (att Richard hade ljugit om sin första lögn, för att få mer uppmärksamhet).

   Jag behöver knappast säga vilken sida Sofia stod på.

  ”Ett sådant litet kräk.” sa hon till mig. ”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att någon skulle vara i stånd till något likande.”

   Jag hummande. ”Jag ska ta och söka upp den där Lindsay när det blir lunchrast.”

   Hon nickade. ”Men hur tar Elle det hela då?”

   ”Hon vet inte om det.” svarade jag. ”Hon låg och sov på morgonen, verkade ha bestämt sig för att stanna hemma idag också.”

   Vi var tysta en stund, sedan började Sofia rota i sin läderväska. ”Du, jag kom på. Jag försökte ge dig den här igår men… Ja, du får den nu.”

   Hon räckte mig en bok. Den var brun, ganska bred och utsidan hade en bild av en välritat pirat. På den stod med guldtext: Skattkammarön.

   ”Det är en klassiker.” berättade hon. ”Och det är den som Skattkammarplaneten är baserad på. De är ganska olika, men jag finner ändå tycke för den här boken och hoppas att du ska göra likadant.”

   Jag granskade henne noga, för att se om hon skämtade. ”Jag sa ju att jag inte läser.”

   ”Det är aldrig försent för en förändring.” Hon gav mig ett sött, försiktigt leende.

   ”Har du köpt den här?” Jag höjde ett ögonbryn.

   Hon viftade avfärdande med handen. ”Ärsh, den var inte så dyr.”

   Ha, troligt. Jag kanske inte är en expert på böcker, men även jag kunde se att den här inte var köpt på en loppmarknad.

   ”Jag kan inte ta emot den, min flicka.” Jag hade först bara tänkt kalla henne flicka, men sedan lade jag till min för skojs skull.

   Effekten blev röda kinder för hennes del. ”Varför inte? Kan man inte köpa en present till sin vän?”

   Vän. Hon kallade mig för sin vän. En varm känsla bubblade upp i maggropen, som bara förstärktes av det leende hon gav mig. Motvilligt stoppade jag ner den i väskan. ”Nåväl, tack. Den blir kanske snygg att ha på rummet i alla fall.”

   ”Ifall du tar hem en tjej så skulle nog hon bli imponerad av att se den.” påpekade Sofia.

   Jag frustade till. ”Den enda tjej som kommer hem till mig är min syrra.”

    ”Jaså?” Hon lät märkligt gillande på rösten när hon sa det. Sedan ruskade hon på sig och sa: ”Aja, försök läsa den. Du kanske finner den underhållande.”

   Knappast, men för att inte såra henne log jag ändå och sa: ”Kanske.”

På lunchen gick jag sedan, som jag sagt, ner till de yngres sektion och började fråga efter Lindsay Henrock. Alla visste tydligen vem hon var, för de kunde genast peka mig åt utsidan.