Miles: Kapitel 65- Vafan, jag satsar!

Åker bort nu, så ni får nöja er med det här :)

 

Det var kväll, gatljusen flämtade rad på rad, och jag släpade fötterna i marken. Samhällstjänsten hade slutat, och nu hade jag bara tre timmar kvar innan jag var fri från straff. Då skulle jag kunna hjälpa mamma i caféet oftare, och plugga mer. Kanske både och på samma gång.

   Jag hade verkligen börjat tycka om att vara i caféet. Det var en miljö som jag kunde känna mig trygg i. Jag var aldrig ensam där, samtidigt som det aldrig var för trångt. Det luktade ständigt bakverk och kaffe och mitt rum var inte långt borta.

   Jag kunde inte sluta tänka på att Sofia varit där idag. Hon måste ha velat träffa mig. Kanske var det hennes sätt att visa att vi var vänner igen, precis som förr? Jag ville inget hellre än att ha tillbaka den relation som vi hade, samtidigt som en korkad del av mig önskade något mer… Men jag visste att det aldrig skulle bli.

   Fast, egentligen, varför inte? Det är ju inte så att någon har knutit fast henne vid Emmanuel. Emmanuel förtjänar henne inte ens.  Han förstår henne inte, inte som… inte som jag gör. Hon och jag skulle kunna… Vi skulle vara…

   ”Hej.” sa en mjuk röst.

   Jag tittade upp. Utan att jag märkt det hade jag styrt stegen mot Sofias träd, och lutat mot stammen stod personen i fråga. Hon var klädd i en vit klänning och en beige kappa. Samma kläder som hon haft på caféet.

   ”Hej.” Jag stirrade dumt på henne och försökte panikartat komma på något att säga. De tankar som jag nyss haft hängde fortfarande kvar och förhindrade min förmåga att tänka. ”Jag… Jag har läst ut Skattkammarön.”

   ”Vad kul.” Ett uppriktigt leende. ”Vad tyckte du?”

   ”Långt ifrån lika bra som filmen.”

   Hon nickade. ”Håller med.”

  Årets första snö kom, sakta och försiktigt. Sofia såg på de dinglande flingorna som om de var guldklimpar.

   ”Jag fullkomligt älskar årets första snö.” log hon stort.

   ”Brukar ni få mycket snö här?” frågade jag.

   ”Ett par decimeter, bara.” Hon såg på mig. ”Inget att skryta med.”

    Jag klev in under trädet och ställde mig framför henne. ”Jag vill ju inte bli förskyld.” var min förklaring.

   Efter en stunds tystnad sa Sofia: ”Du… Du försöker verkligen. Att sluta, att sova på dagen istället…”

   ”Mm.” Jag placerade en hand mot trädet bredvid henne och lutade mig närmare. Jag kunde inte rå för det, det var som att jag sögs emot henne. ”Jag vill förändra mig.”

   ”Det beundrar jag.” sa hon lågt. Jag kunde se att hon påverkades av min närvaro, var det på samma sätt som jag reagerade på henne? Tanken fick hjärtat att banka.  

 

 

 

   ”Du har väldigt fina ögon, Sofia.” sa jag utan att tänka mig för.

   Hon skrattade nervöst. ”Raggar du på mig?”

   ”Självklart.” Sedan log jag retsamt och lät henne fundera på om jag var seriös eller inte. Jag var själv inte säker på vad. ”En vacker blomma som du borde vila i armarna på världens mäktigaste man.”

   Hon kände igen citatet från Aladdin och skrattade igen. ”Och det skulle vara du eller?”

   Jag ryckte på axlarna. Hennes grav fick mig att le ännu större.

  ”Fryser du?” frågade jag, för jag själv hade börjat huttra.

   ”Nej.” svarade hon. ”Eller… kanske lite. Jag borde nog börja dra mig hemåt.”

   ”Detsamma.”

   Fast ingen av oss rörde sig.

   ”Om du verkligen har kommit över mitt… felsteg, kan vi inte ta och hitta på något i veckan?” undrade jag och önskade av hela min själ att hon skulle svara ja.

   ”Okej.” Hon nickade. ”Ja, självklart. Du, vi…” Hon såg plötsligt sorgsen ut och bytte ämne helt: ”Jag har saknat dig.”

   Det rusade till i kroppen. ”Jag har saknat dig med.”

    Sofia funderade lite utan att se på mig, sedan vände hon åter sina ögon till mina. ”Vad sägs om det här? Jag har visat dig det här trädet, en ytterst viktig plats för mig. På lördag tar du och visar med en viktig plats, för dig.”

   Jag log igen. ”Det finns inga viktiga platser för mig här. Bortsett från caféet kanske, men där har du ju varit förr.”

   ”Men i din gamla stad, Olympia? Det måste väl finnas någonting, instämmer du inte?”

   Jag lutade mig bort ifrån henne igen, bröt det dimma jag fick i hjärnan när hon var så nära. Nu fick jag kraften att titta bort från hennes ansikte. ”Det finns inget där heller.”

   Hon fattade att jag ljög, men samtidigt var hon Sofia, så hon pressade det inte.

   ”Vi kanske kan se en film hemma hos mig?” föreslog hon.  ”Vi har många Disney som ännu måste ses.”

   Nu var mitt leende ironiskt. ”Jovisst, för jag är ju så poppis hos dina föräldrar så de skulle vara helt lugna med det.”

   ”Varför inte? Du har ju bett pappa om ursäkt, han förlät dig va?”

   ”Nej.” sa jag helt enkelt och lämnade ute alla detaljer.

   ”Åh.” Sofia såg först förvånad ut, sedan besviken.

   ”Men vi kan ju vara hos mig.” föreslog jag snabbt. Jag lade till i ett vad jag hoppades var obrytt tonfall: ”Du kan ju sova över om du vill.”

   ”Em skulle feltolka det så grovt.” sa hon och den tunga besvikelsen bredde ut sig i magen. ”Nejmen, ska vi säga lördag klockan åtta hos dig?”

   ”Super.” svarade jag, nu med bubblor i magen. ”Verkligen toppen.”


Kommentarer
Anna

Super bra. :)

2013-06-05 @ 20:38:35

Design av ANNA'S FOTO

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort