Fingtic's

Idrotten var en lektion som faktiskt inte var så hemskt. Det var bara att springa runt och kasta bollar, typ. Men idag hade jag vaknat riktigt tidigt, av en mardröm trots att jag spelat musik. Så jag var inte så taggad på idrott idag, och hade därför ’råkat’ att glömma mina kläder.

   ”Men det gör ingenting.” sa vår idrottlärare, Mrs Quniss, glatt. ”Vi ska ha dans idag, du behöver inget ombyte.”

   ”Dans!” stönade jag. Fanns det något värre?

   Hon log åt mig. ”Seså. Ni måste ju träna inför Minnesbalen, det är inte så långt kvar vettu.”

   ”Minnesbalen?”

   ”Åh just det, du kommer inte härifrån.” Hon berättade: ”Minnesbalen är en bal som hela Redleave anordnar varje år, för att hedra våra förfäder som flyttade hit på 1800-talet. Hela byn samlas i rådhuset, uppklädda som de var på den tiden och dansandes som på den tiden. Därför så tränar hela skolan på att dansa dessa gamla danser innan balen.”

   ”Men jag är ju en utböling, så jag gills inte?” sa jag hoppfullt.

   ”Alla som bor i Redleave är välkomna, även du. Så upp nu.”

Jag är inte bra på att dansa, vilket inte gjorde det här så kul. Och det faktum att alla andra hade dansat de här danserna sen de kunde gå, vilket betydde att de var mycket bättre än mig, gjorde det inte roligare.

   Man skulle ha en danspartner, sedan skulle man gå fram och buga. Det var ganska enkelt, även om det kändes fånigt. Men sedan skulle man börja gå runt varandra, med ryggarna emot, mot ansiktena, ta i hand, snurra med armkrok… Jag kollrade bort mig helt och önskade att den här lektionen bara kunde ta slut någon gång.

   Men så bytte vi partner och jag hamnade mittemot Sofia. Ett leende sken genast upp på mina läppar.

   ”Men hej, min flicka.” sa jag när vi gick fram och hälsade. ”Minnesbal, va? Någonting du tycker om?”

   ”Det är ett fint sätt att hedra våra förfäder.” svarade hon, och tecknade åt mig att snurra åt andra hållet. ”Och det är faktiskt ganska kul.”   

   ”Jag förstår inte varför jag måste vara med.” Vi backade och gick fram igen. ”Jag hade inga förfäder som flyttade hit för tusen år sedan.”

   ”Tvåhundra år sedan, Miles.” rättade hon mig med överdriven besserwisserröst. Jag skrattade till.

   Vi gick fram till varandra och placerade handflatorna mot varandra. Det pirrade i huden och jag blev alldeles varm i kroppen.

   Så backade vi från varandra och bytte danspartner. Men jag kunde inte låta bli att fortsätta titta på Sofia, hur hennes lockar flög när hon snurrade och hur hon elegant neg med kjolen flygande över knäna.

*

”Har du hört om den här balen som ska vara?” frågade jag Tony, när vi satt och åt lunch.

   ”Jo, mina föräldrar tvingar mig alltid att gå.” svarade han.

   ”Så det är inte så kul?” undrade jag.

   ”Nja… Musiken är rätt kass och så, också känns jag mig som en looser när jag går dit med mina föräldrar.” Han spärrade menande upp ögonen.

   ”Men vad sägs som att vi går tillsammans?” föreslog jag. ”Som vänner?”

   Han sken upp. ”Gärna!”