Fingtic's

Jag bestämde mig för att se den här Skattkammarplaneten redan ikväll. Och nu är den min favoritfilm.

 Först var det inledningen: Fint, stillsam musik i en lila/blå rymd och en mjuk berättarröst. Själva skeppen var jag inte så förtjust i, men det faktum att de gick i rymden istället för på havet gjorde att jag kunde tycka om dem ändå Jag kände igen mig så mycket i Jim Hawkins att det nästan var skrämmande: sökandet efter äventyr, oförståendet från morsan, saknadet efter farsan… Det var som att de hade bareserat den på mig. Den hade helt otroliga kameravinklar dessutom, något som jag aldrig sett i en tecknad film förut. Det kändes som om jag själv flög på svävaren och jag kunde känna frihetskänslan inom mig. Så fantastiskt. Dessutom var det bra låtar med en duktig sångare, och roliga skämt. Så fort jag sett den ville jag inte göra något annat än att se den igen.

   Jag hade inte engelska nästa dag och for därför direkt till gänget. Jag kunde inte tänka på något annat än Skattkammarplaneten, hela dagen satt jag och gick igenom mina favoritscener i huvudet. Jag förstår inte varför Jim, i slutet, valde att utbilda sig istället för att hänga med Silver på äventyr. Visst, i det sista hade han inte stannat hos sin mamma, men vem behöver någon annan familj när man har en skön gubbe som har upplevt allt? Silver blev ju som Jims pappa, alltså familj, och därför hade han inte behövt gå tillbaka.

   Men det kanske inte hade gett ett sånt bra intryck till barn: Rym din väg istället för att gå i skolan!

   Men nästa dag var det engelska, och då gick jag. Så fort jag kom in i klassrummet satte jag mig bredvid Sofia och berättade lågt att jag älskade Skattkammarplaneten. Hennes kille, som satt på andra sidan av mig, hyshade mig ännu högre än vad jag själv hade pratat. Idiot.

   När vi kom ut i ett grupprum exploderade jag av prat. Jag ville berätta alla mina tankar. Hon tog in mina ord och gav tillbaka sina egna åtsikter.

   ”Det är absolut min favoritfilm nu.” sa jag. Vem hade anat att det skulle bli en tecknad? Hade någon sagt det för en vecka sedan hade jag skrattat.

   ”Skattkammarplaneten är bra, men den saknar kärlek.” sa Sofia. ”Därför tycker jag mer om Skönheten och Odjuret.”

   ”Jag lovar att se den ikväll.” sa jag, med överdrivet högtidlig röst som fick henne att fnissa.

Det gjorde jag också, och visst var den bra. Inledningsmusiken gav mig rysningar och det var en annorlunda film, i och med att hjälten är en best och skurken är en muskulös man. Det var ganska kul. Dessutom älskade jag de förtrollade tjänarna, speciellt Lumiare och Clockworth och deras eviga bråkande.

   Jag hade inte engelska nästa dag men jag kom på att jag hade No samtidigt som henne. Därför gick jag dit och satte mig bredvid henne. Hon verkade lite förvånad, jag brukade ju i vanliga fall bara komma på engelskalektionen.

   ”Jag såg Skönheten igår.” viskade jag till henne, när läraren hade genomgång. ”Den var jättebra.”

   ”Visste du att den vann Oscar för bästa musik?” viskade hon tillbaka. ”Det är en enda tecknade filmen som faktiskt har vunnit en Oscar. De andra har bara blivit nominerade förut.”

   ”Kan ni vara tysta?” fräste Emmanuel åt oss.

   ”Kan du sluta lägga dig i?” svarade jag.

   Läraren hyschade oss båda, men det stoppade mig bara i några sekunder innan jag fortsatte viska till Sofia. Jag såg att hon slets mellan att vara duktig och lyssna på läraren och mellan att prata med mig.  

   Det sistnämnda vann.